Vilken början

Jag har nyktrat till och 2008 känns precis likadant som 2007.
Stockholms Finest är på väg hem till mig och jag kommer verkligen behöva ligga i hans armar och andas lugnt.
Jag har startat den nedåtgående spiralen mot mitt eget personliga Gehenna och kommer nu vara tacksam för varje dag som förflyter utan att kroppen kollapsar. Eller så här då:

A och jag åt värsta bästa lyxigast middagen igår kväll, överflöd av hummer, löjrom, champagne och annat lovely. Vi dansade oss genomsvettiga i hennes vardagsrum och letade oss så småningom fram till efterfesten Morran hade bjudit in oss till. Vi skålade vid tolvslaget på Norr Mälarstrand och livet kändes rätt uthärdligt. Tillbaka uppe på Hantverkargatan får jag en panikångestattack som heter duga och hjärtat kändes så stort, så enormt pulserande, bultande, på väg ut ur kroppen. Jag trodde att jag skulle dö.

Och sen vet jag inte riktigt vad som hända, jag hämtade mig, drack drinkar, pratade spanska, försökte åkte tunnelbana men fick gå av och vänta så länge att jag nästan kissade på mig eftersom det hade varit någon skottlossning på tåget. Vem bryr sig liksom? Och jag ringde DJ-snubben som inte svarar, och jag tror det var precis då, i det ögonblicket som jag fan tappade precis allt. A höll mig sällskap i telefonen när jag angstar loss av bara helvete och tror att himlen ska ramla ner, att jag ska få sparken och att snubben egentligen inte vill ha mig.

Så fortsatte det fram till halv tre idag då jag var tvungen att ringa honom, hjärtat bultande och så osäker, och sen föll allt på plats, han så lovely och jag måste lära mig kontrollera min ångest och inte hitta på saker. Och som sagt, invänta kroppskollapsen. Per que, tomorrow jobba igen. Det kan ingen ändra på, hur mycket hångel jag än får ikväll.