Inte bakis, men ändå en släng av det

Fast det inte ens jag som är bakis känner jag mig ruskigt sliten. Som att det tar på mig också när jag får bevittna det. Jag vill var tillsammans men bli osannolikt rastlös av att titta på en sovande man. Jag gör frukost. Jag försöker. Han sover. Och det är ok. För igår kände jag mig likadan. Med ett färskt minne är det lätt att ha överseende. Han vände hem för att hämta dator och jag älskar att han kommer tillbaka. Så trött.

Jag har hällt upp ett sista glas vin till mig själv, egentligen borde jag dricka ur hela boxen så att den inte står i kylskåpet och frestas, men den är lite för full, jag för trött, och vi har Vita Huset att ta oss an lite senare. Men från och med imorgon kommer det att bli annorlunda. Jag kan inte längre sova halva dygnet, dricka lite vin, hänga med de jag gillar. Hur försvann sju veckor, med bara den aktiviteten? Anyhow, vardagsvin blir det sparsamt med i framtiden. I synnerhet i början. Efter jobbet på tisdag ska jag titta på när andra dricker vin och röker. Jag ska titta. Jag lovar. Men efter i natt känner till och med Stockholms Finest att en vit månad är på sin plats. Det är bra med moral support. Undrar hur han ska lösa det på middagen hos Sessan nästa vecka. Jag tror jag vet.