Meningslösa eviga visa

Träningsverkigt och bisarrosugen på kladdkaka, eller nästan vad som helst med choklad och grädde surar jag loss ordentligt. Jag vill vara smal, och äta allt på en och samma gång. Det går inte. Jag måste välja. Mitt eviga mönster, mitt meningslösa mönster. Det är dags att jag gör upp medmig själv, med krav och förväntaningar, och kanske också med en livsstil. Och förändra den, för evigt den här gången, inte fyra veckors ruscher. Så kan det få plats lite choklad också. Fan vad jobbigt.

Jag har dessutom en giggefinne i mungipan så det gör ont när jag pratar. På gott humör. Nu promenad runt viken. Så trött på mig själv.