Inte så ensam egentligen

Han kommer inte i natt. Egentligen är det helt ok, jag behöver sova utan värme, då och då, för att inte kollapsa totalt. Men det är tråkigt. Jag saknar. Jag vet ju, han kommer imorgon, vi ska fira 10-månadersdagen med finindiskt. I like it a lot. Men han kommer inte idag. Och egentligen spelar det ingen roll, jag sover alltid ändå. Men det går tydligen att sakna sömnsvårigheter så att det gör ont i magen. Inte behöver jag hänga varje dag, jag vill inte ens hänga varje dag. Men vanor skapas så lätt, han är här nästan jämt. Och när han inte är det, är jag plötsligt ensam. Jag hemfaller åt gamla beteenden, singelbeteenden, sitter med datorn i köket allt för länge, försöker återuppliva ett liv som faktiskt inte finns längre. För alla andra har blivit som jag. Också lyckliga. Det är ingen som sitter vid datorn längre. Ensam. Varför skulle de?