Friskare

Och på den sjätte dagen reste hon sig. Efter fyra dagars feberkoma vaknade jag faktiskt till liv utan större plågor. Och firade det med ytterligare en dag i soffan, Lost-wise, och börjar bli officiellt rastlöst. Längtar till och med till jobbet, eller, inget fel med jobbet, men ja ni vet. Tråkigt är det iaf att vara sjuk, och vill tillbaka, röra runt lite, fixa sånt som borde ha fixats redan i måndags, och ja, känna mig effektivt. Jag har badat också, så har till och med nyrakade ben. Oh yay, hurra, osv.

Slog mig tanken i soffan dock. Jag vill ju ha barn, börjar bli gammal mm. Men hell no att jag vill ge upp mitt liv, göra vad jag vill när jag vill, dricka precis så mycket vin jag har lust med, köpa saker bara till mig, sova länge, hångla när lusten faller på, resa till New York om jag vill. Åh New York. Jag vill. Fattar att det är värt det ändå, trots uppoffringarna. Fast mina ungkarlsvanor är inrotade. Men jag tror jag väntar lite till. Eller snarare ganska mycket till. Hur länge kan man vänta egentligen?

Minns såväl kvinnan, en mycket vacker 39-årig sådan, som kom fram till mig och mina polare när vi var ute och firade nytt jobb för fem år sedan. T var nyfödd och givetvis med på krogen. Hon frågade om hon fick hålla honom, sjönk ner på knä på golvet och luktade på hans huvud. Hon frågade hur gammal jag var. 28, sa jag. Skaffa barn nu. NU! Sa hon. Jag väntade för länge, skulle göra karriär och sånt. Nu går det inte. Jag ångrar. Gör inte samma sak som jag. Snälla?

Förlåt. Jag gör det ändå, fast jag vet.