Jävla ensamhet

Och så ligger jag här i min självömkan, efter en dålig dag, och hetsar i mig mackor (som jag har längtat) och ett glas vin som inte ens är gott. Fast dagen egentligen varit hyfsad, med löpband och produktiva möten. Det överskuggas av ledan, ångesten, ensamheten. Ja du vet, allt det där. Det där destruktiva som säger att jag lika gärna kan äta för mycket, likaså röka och dricka. Vore det inte finare med bra belöningar när själen är uttorkad, undrar jag. Men icke

Inte ens PMS kan jag skylla på, även om det känns så. Längtar normal vardag, normalt umgänge, och vet att det inte är så långt kvar av den här omgången, men just nu orkar jag ingenting mer. Jävla ensamhet.