Den längsta sommaren

Jag har haft mitt längsta sommarlov i livet. Och mitt bästa, det värsta och det mest innehållsrika. 11 långa veckor är slut imorgon. Det började så illa och gick sen över i eufori, lycka och total nöjdhet. Det har varit fint. Och jag har vetat att det kommer ta slut och ju närmare jag kommit det datumet desto oroligare har jag blivit. Rastlös. Uttråkad. Det är normalt. Jag behöver nog sysselsätta mig för att må bra. Men nu har även oron kommit. Välkommen tillbaka. Jag hade sett fram emot en lång rolig dag, en kul kväll på Poppis och många timmar med min man. Men sen så...orkade jag bara inte. Blev först dödstrött, sen febrig och till slut väldigt lipig. Känner väl igen de symptomen.

Jag har ett fantastiskt nytt roligt jobb att se fram emot och jag tror verkligen att det kommer bli bra, men jag har nu ägnat hela kvällen åt att oroa mig för att jag inte ska klara det. Att de inte ska tycka om mig. Tröttsamt och tråkigt, visst. Och det ordnar sig säkert. Men det verkar som oron behövs för att jag ska skärpa till mig. Vara lite på tå igen. För nu måste det börja igen på riktigt.

Så jag säger hej då till den finaste tiden i mitt liv, påbörjar en annan okänd och hoppas den blir lika bra. Men med mig har jag en hel hög supervänner och en alldeles ny man som gör allt han kan för att jag ska må bra. Det är fint.

I torsdags natt sa han till mig när han kom hem sent, och kanske trodde att jag sov "Jag är så glad att jag träffade dig". Jag också. Väldigt så.