Långt, om min mage som numera kallas Maj

Ja, det är väl lika bra att berätta då. Undertecknad befinner sig i välsignat tillstånd, i den sjätte veckan av många långa 40 stycken. Och ja, det är verkligen välsignat och efterlängtat. Vi är glada, förväntansfulla och lyckliga över att vi inte behövde fler än två försök innan det blev något. Och för all del, man vet ju aldrig om det stannar kvar heller. Men det var INGEN som talade om för mig att det skulle vara så här jävligt att vara gravid. INGEN.

Denna den sjätte medvetna gravida dagen har jag en enormt stor mage. Min Cookie sa att hon hade lika stor mage i v 20. Min frisör frågade om jag var på smällen när jag klippte luggen idag. Så föreställ er, i v 6 och redan två storlekar större jeans och gravidstrumpbyxor för att överhuvudtaget kunna andas. Vågar inte tänka på hur jag kommer se ut lite längre fram. Och inte kommer det vara lätt att dölja det heller. Nästan alla vet nu, eller ganska många i alla fall, men ingen på jobbet. Jag går in i v 8 samma dag jag börjar jobba igen och vill INTE berätta. Jobbar ju bara med män. Har ingen aning om hur de kommer ta det eller hur de kommer att behandla mig. Och jag som blivit chef och allt. Fan.

Och som om det inte vore nog med att jag ät tjock och ful och redan vantrivs med min kropp har jag magkatarr, jordens största hormonella svängningar, grinar konstant och som lök på laxen läskiga abstinensbesvär. Inga cigg och inget vin på sex dagar. Vinet kan jag väl både ha och mista, åtminstone de flesta dagar, men ciggen, mina älskade små vänner. Aldrig mer skola vi mötas och jag tänker på er varje vaken stund. Jag hoppas innerligt att det går över. Outhärdligt. Jag mår så pissigt att maken två gånger föreslagit adoption istället för att han inte står att se mig lida (tror jag). Jag avböjde. Det är bara 245 dagar kvar. Eller 34 lördagar.

Outhärdligt kommer det att bli på den tre dagar långa nyårsfesten i Västerbottens inland med 7 väldigt törstiga vänner. Jag bävar. Så mycket att min man tänkte avboka hela resan, men vi lyckades nå den fantastiska lösningen som innebär en natt på hotell i Umeå (imorgon), och två dagar i en stuga. Är inte den mest sociala just nu.

Den blivande barnafaderns strålar och behandlar mig som en prinsessa, och inte som den koloss jag blivit. Maken till omtänksam make har aldrig skådats.

I alla fall. Jag är glad men hatar det nu. Hoppas det ändras. Är redan ovän med moder och syster som minsann vet hur det är att vara på smällen, och inte är det som jag upplever det i alla fall. Apor.

Detta blir ingen gravidblogg, tänkte jag, men lite gnäll kommer ni inte undan. Men det är väl därför den här bloggen finns. För gnällandets skull.