Drömmar

För att jag inte ska ramla ner i en grop fylld av ångest och sorg försöker jag drömma om saker som ska hände längre fram. Sen. I framtiden. De senaste två månaderna har fått mig att ifrågasätta det en aning, för livet kändes plötsligt både kort och oförutsägbart. Tänk om det inte blir något mer? Tänk om hemska saker händer*? Tänk om livet som vi känner det nu inte längre finns? Dags att börja blir tacksam och uppskatta vardagen och nuet väldigt mycket mer. Så jag gör det, ganska mycket ändå.


Men också, när jag tänker de där nya tankarna blir jag bara ledsen. Vill inte tänka på vad som skulle kunna ändras eller hur. Är inte skapt för oro och osäkerhet. Så därför tänker jag att detta snart är över, och då ska jag fortsätta vara tacksam och ännu mer för att ha en arbetsplats att gå till och så är det bra med det. (Glad struts). Och när det är över så drömmer jag om att få åka till Rom en gång till. Älskar, älskar Rom. Och min man och jag har inte varit där tillsammans konstigt nog. En vecka där, bland ruiner, konst och pasta är väl ungefär det bästa jag kan tänka mig. Ändå sedan skolresan med latinklassen 1994 har jag drömt om att återvända. Har gjort det ett par gånger, i korta sjok. Men vill vara där länge och verkligen upptäcka och undersöka allt med vuxna ögon. Detta drömmer jag om och jag ska starta ett sparande i Dreamsappen för Rom. Om det så blir 2021 eller 2025 eller nåt annat år så ska jag dit igen.


Och det är vad jag tänker på när det är tungt. Just nu.


*Definierar aldrig hemska saker, är för skrockfull för det.