Morgonmail

Pratade ganska länge i tfn efter att jag ringt. Helt OK. Han skulle ringa tillbaka när han var på väg hem från jobbet. Han ringde inte. Han jobbade sent och hade jättemycket att göra. Jag blir bara mer och mer nervös, har så ont i magen och är gråtfärdig hela tiden. A tycker att jag nojar i onödan och menar att inget är annorlunda från förra vecken. Jag vet inte, på sätt och vis har han rätt, och så mycket pågår i mitt huvud, fruktansvärt är väl bara insikten att jag inte har särskilt hög prioritet hos honom. Fick ett mail i morse:

Vad söt du är idag!

Och det kändes som om han hade dåligt samvete och att han därför var tvungen att skicka det. Blev i alla fall lite glad eftersom han aldrig hade skickat det om han ville göra slut (eller?). Nu stack han iväg på semester, han sa bara hej då och hade bråttom. Inga löften, inga planer, ingen kärlek. Det är outhärdligt. Jag har lovat mig själv att inte sms:a själv förrän fredag eftermiddag. Därför att jag ska visa honom att jag klarar mig bra ändå. Hoppas så fruktansvärt mycket på att han sms:ar mig ikväll, eller senare idag. Jag behöver lite bekräftelse nu, jag klarar inte av detta. Jag mår så jävla dåligt och skulle vilja gå och lägga mig nu och vakna på söndag kväll, eller kanske måndag morgon. Fattar inte hur jag ska kunna stå ut fram till han kommer hem. På sätt och vis känns det som om jag vill att han ska dumpa mig ögonblickligen, istället för att dra ut på tiden och göra varje dag hemsk, men självklart vill jag ju inte att han ska dumpa mig alls, utan att hans ska bli kär i mig. Vad man än kan säga är väl att vi verkligen inte har en särkskilt nära relation, kanske är det inte något som har ändrat sig, utan jag som ställer högre krav på att vi ska utvecklas, men jag vet inte. Det känns som om han var gulligare och uppmärksammare förr, och att han ligger lågt nu. Jag tror inte att han kommer att höra av sig till mig när han är borta. Fan. Jag är så ledsen. Inget är roligt, och så här kommer det förmodligen att vara några veckor innan han slutligen dumpar mig, och jag fattar inte hur jag ska klara av det. Jag fattar inte hur jag ska kunna gå till jobbet, träffa folk, göra någonting. Det enda jag vill nu är dö. Det finns inget som är bra.