Kommentera kommentarer

Fredrik strikes back, och ger mig mer att fundera på. Är jag så där undergiven? Jo, det kan nog stämma ändå. Jag känner nämligen inte igen mig själv i det här. Har aldrig varit i den här situtationen tidigare, har alltid haft turen (?) att ha haft pojkvänner som har avgudat marken jag klivit på, så visst vet jag hur det är att bli älskad på riktigt. Men problemet med det är att man blir bekväm och visar emellanåt inte alltför trevliga sidor. Det är lätt att ta någon för given då, precis som loverboy gör med mig nu. Jag känner ju igen allt detta, ur hans perspektiv, men hade väl hoppats att vi skulle mötas på en någorlunda jämnlik nivå.

Alldeles i början när vi talade om kärlek pratade vi faktiskt en del om den jämnvikten och jag minns att han hade ett liknande resonemang, om att man tyvärr kan bli en lite sämre människa om man har ett känslomässigt överläge. Han trodde då att vi var precis jämna. My ass. Fyra månader tog det att komma dit, eller i alla fall till den slutsatsen.

Är en sucker för Loverboy, det erkänner jag villigt, och förstår att det kommer att bli väldigt svårt att ändra den här balansen. Jag kommer inte att ge upp, inte ännu, utan försöka ändra på ojämvikten. För rimliga är krav är det ju ändå rimligt att ställa. Gillar absolut inte att spela spel utan vill köra på, vara rak, och säga här är jag, jag är kär i dig, ska vi, eller? Och vill ha samma rakhet tillbaka. Men fine, I too can tango...

Starting very now!!