En skithelg

Helgen alltså. Vi skulle ha så mysigt. Stanna i stan, gå på utställningar, äta brunch, drälla på stan. Och det började så bra, vi köpte till och med ett efterlängtat överkast. Men ungefär klockan fem fick jag ett vredesutbrott av sällan skådat slag. Jag blev väldigt väldigt arg. Och var det länge. Och trots att min man är ett under av förståelse klarar han inte hur mycket som helst. Trots att det egentligen var han som var dum från början. Lite dum var han i alla fall. Så vi bråkade mer än vi någonsin gjort i tre timmar. Resten av kvällen låg jag hickade. Men vi blev vänner till slut.

Söndagen påbörjades på farmors äldreboende. Nu börjar det ta slut. Hon fick fem blodtransfusioner förra veckan. troligtvis tarmcancer men de kommer inte åt att se något. Det är för förnedrande för henne. Hon är 97 år och mycket dement. Vi väntar bara. Min syster och jag var och tog farväl, höll henne i handen, strök henne över pannan. Jag grät som en fontän. Jag hoppas det går fort nu. Det är så synd om henne, att ha så ont, att inte förstå någonting. Men hon är seg. Hon lever säkert i 10 år till. Stackars min farmor.

Resten av dagen var fin men dämpad. Det är svårt att komma tillbaka efter en sådan start.

Dessutom mår jag fortfarande illa. Jätteilla. Vill spy hela tiden. Orkar inte med detta mer. Är ändå i v 16. Det måste gå över snart. Inte konstigt att jag blir så arg hela tiden. Inte konstigt alls.