Gradviditeten och maten

Så här skrev Jenny till mig, och medan jag väntar på att pizzan ska komma hem orkar jag nog svara:

"Åh, jag är så himla nyfiken och undrar: äter man helt annorlunda när man blir gravid? Är rädd att jag ska gå banan. Blir man sugen på konstiga saker, eller är det överdrivet? Glad om du skriver ett inlägg om det, om du orkar".

Och jag säger: det är nog väldigt olika, alla har nog sina egenheter. För mig har det varit så att, att jag trots en önskan och en ambition att äta hälsosamt under graviditeten, alls inte lyckats med det. För det första mådde jag illa de första 20 veckorna, och åt vad jag blev sugen på, för att kunna äta alls. Nu mår jag inte illa längre, och tycker faktiskt att nästan allt verkar äckligt. Det kan smaka ok när det väl kommer i munnen, men tanken på mat är ganska äcklande. Sen har matintaget också styrts en del av att jag inte längre orkar laga mat. Och min man är inte så bra på det, så det blir inte sa avancerat nu för tiden. Dessutom har jag ätit allt onyttigt man kan tänka sig och nu känner jag mig rätt mätt på bullar, glass, godis och annat. Det är liksom inte kul längre.

Jag har inte haft några egentliga cravings förutom kanske att dricka mycket mjölk i perioder och att dricka sånt som är surt. Och sura frukter. Frukterna köper jag hem men orkar oftast inte äta. Har hör många som vill ha sura saker, så det betyder säkert något särskilt.

Mat känns mest som en belastning nu, att behöva fundera ut vad, att behöva handla och att behöva äta när det ändå inte är gott. Hade det funnits näringspiller hade jag med glädje ätit dem. Och då ska man komma ihåg att jag faktiskt älskar mat. Mycket.

Jag var mer stressad över maten innan jag blev gravid, under min förra, korta graviditet hade jag värsta mat- och tjockångesten, men efter lite terapi samt djup tacksamhet att bli gravid igen med en baby som, peppar peppar, verkar må bra, så spelar inte kroppens utseende lika stor roll längre. Det får vara så här nu. Jag vet att jag kan fixa till den efteråt om jag är motiverad. Jag tar det då, och drömmer hemliga dagdrömmar om att springa halvmaror och bli mitt snyggaste någonsin ungefär till nästa höst. Det är faktiskt viktigt med målbilder. Hmm.

Så Jenny, tänk inte på det nu, du kommer nog att äta det kroppen säger åt dig att äta och det kommer bli bra det med. Det blir det ju nästan alltid.