Mitt lilla hus

Vi är tillbaka från landet nu. Och huset var faktiskt helt ok. Eller snarare så här: huset var alldeles fruktansvärt, smutsigt, proppfullt med skräp, slarvigt målat och tapetserat, för inte tala om att det är slarvigt byggt. Och det var litet. Men ändå. Jag har inga problem med att se det framför mig, rensat på skräp och fula möbler, många lager färg, blommig tapeter och mårbackapelargoner. Jag tror det kommer att bli väldigt fint. Om två tre år. Och mycket slit. Kommer lägga upp före- och efterbilder efterhand. Men det är klart, jag hade föredragit ett extra sovrum, indraget vatten, nedrivna väggar och tak öppnat till nock. Men det har vi inte råd med. Inte än på ett bra tag. Men det gör inget.

Jag ringde både mamma och pappa. Efter att inte ha pratat med med dem på fem dagar. Det har nog aldrig hänt förut. Trodde nog att min far skulle ringa mig innan, men det gjorde han inte. Han måste vara väldigt väldigt arg på mig. Med viss rätt. Men man får inte glömma att jag är hormonell också, och att vi pratade om att han ska betala. Nu vill jag inte ta emot ens ett frimärke. Eller någon arbetshjälp. Jag har tydligen blivit långsint också.