Nu är jag sjukskriven två veckor. Fans jävlar. Återkommer.

Mer katastrof

Idag sa min högra hand upp sig och fick precis höra om ytterligare en viktig person som gjort det. Det kommer bli fler närmsta halvåret. Många fler. Jag blir galen på alla långsamma processer, att det knappt finns några jobb att söka för mig och att jag förväntas leverera in i döden. Jag vill vara ledig. Ensam hemma. Åh. Jag tänker fan göra det snart. 

Och ett nytt roligt jobb Pretty please? 

Lite ljusare

Idag är en något ljusare dag pga sex saker:

1. Det är snart helg.

2. Jag ska dricka vin med vän snart.

3. Jag är med i en jobbprocess jag trodde jag tappat.

4. Jobbet var ok.

5. Jag är fan i mig awesome på en massa grejer på mitt jobb. 

6. Har träffat ett av mina absoluta drömföretag som sa: vi har inget exakt nu, men hör av dug om du närmar duglig något i andra processer så att vi inte tappar dig.

Och mitt i frustrationen över jobbsökandet som går för långsamt för en människa som brukar springa fortare än fort ligger den vanliga stressen som en våt filt. 8 timmar möten varje dag, två timmars pendling, missade träningspass pga oförutsedda grejer och så PANG! Lite vabb på det när jag verkligen behöver vara på jobbet. Jobbar gör jag ju ändå, men jag behöver dels visa upp mig och dels styra upp människor live, människor som inte kan ta ett enda vettigt initiativ själv.

Jag är så trött. Somnar nio varje kväll men det räcker inte. Har värdelöst närminne. Det är bara en dryg vecks sedan jag hade semester men jag drömmer om en vecka hemma i huset, utan familj. Bara jag, lite böcker, några tv-serier. Sömn och några timmars träning om dagen. Har nio semesterdagar kvar. Kanske i november?

Minikris

Jag har nog en sådan. MÅSTE byta jobben har kommit tvåa i två processer. Tvåan vinner inget annat än ångest, tryck över bröstet och dagliga gråtstunder. Mår icke bra. Presterar inte tillräckligt på jobbet nu så är stressad över att få kritik. Evig cirkel. Underpresterar inte heller. Bara lagom och det brukar vara mer. 

Vet att det löser sig, så småningom men det riktigt tunga är att det kan dröja hur länge som helst. Det kan gå fort men också ta ett år. Och orkar inte så länge. 

Kämpar bara med vardagen, rulla igenom den så att det kan bli helg. Det är inget liv. Det är det inte.

Ny!

Kolla här, min lillasysters tredje barn. Herregud i himlen så avundsjuk är jag. Jag saknar en person i vår familj. Vi borde vara fem men det blir vi inte.

Jag orkar inte en gång till, tror inte min kropp kommer klara det. Eller mitt äktenskap.

Men Eddie var ljuvlig att jag planerar kidnappning.