Blä

Jag har drabbats av någon form av skrivkramp, även nu efter min jättelånga naglar har slutat att vara det. Jag är både lycklig och inte. Nöjd och tillfredsställd, samtidigt som något gnager och jag går vidare i min osynk. Stor osynk. Gör massor av saker mest hela tiden, knappt en lugn stund. Vi reser. I helgen var vi i Malmö och jag satt på en uteservering i linne och åt lunch. Ljuvligt sannerligen. Men inte tillräckligt just nu. Jag jobbar mycket, eller inte så mycket, ungefär lagom, men väldigt intensivt och ramlar ihop i en liten hög när jag kommer hem. Jag tror att det som tar mest energi är terapin och tankarna det väcker. Det är skittungt men hoppas på att nå acceptans och sundhet.

Och jag inser att jag blivit osannolikt tråkig. Inga stora dramer, enbart vardagsgnäll. Min man tycker att jag gnäller över allt. Och ändå har jag det så bra. Som att jag behöver fylla det där hålet med massa onödiga ord. Jag lovar nu att vila mig ordentligt under påsken och komma ut på andra sidan med energi och kanske en något mer positiv inställning. Kanske.

Jag är inte gravid heller.

Efter Ungern

Tiden går och jag hinner aldrig blogga känns det som. Det är redan fyra dagar sedan vi kom hem från vår korta resa till Budapest men det känns som fyra veckor. Budapest var vackert, storslaget, alldeles underbart faktiskt. Vi åt ljuvlig mat, drack fina viner och hängde med varandra oavbrutet. Vi behövde det. Jag saknar tiden med min man mer än själva resan. Men jag mår bra. Det gör jag.

Fart

Just nu rusar livet på i en jäkla fart. Hinner inget. Jobbar. Möten dagarna i ändå. Älskar. Faktiskt. Vårens stora projekt började idag och är faktiskt nöjd med dagens sprintplanering. Det ser bra ut. Det verkar som vi kommer att hinna. Har grymma kollegor som sliter hårt. Det är ju roligt!

Andra mötet med psykolog idag. Hävdar att jag inte vågar gå ner djupt i mina känslor, att jag gärna dövar med annat. Jag vet. Veckans läxa: när jag känner att jag vill döva känslor med dåligheter, tänk att jag ska göra något positivt för mig själv istället, även på längre sikt än 30 minuter. Världens svåraste utmaning skulle jag vilja säga. Förbannad tur att dagen varit så bra att jag inte behövt varken det ena eller det andra. Jag ska försöka. Det ska jag.

I morgon blir det mer fart men längtar MYCKET till kroppen är helad och vi kan få ligga lite igen. Det märks att det saknas.

Dessutom, 5 plusgrader på väg hem från jobbet. Ljuset. Jag ser det.

Snälla snälla

Jag är arg och ledsen över alla barn. Alla har barn. Alla väntar barn. Det är fint och bra och roligt. Jo. Men jag är så avundsjuk. Att det går lätt för många och att just jag skulle vara en som det inte gick lätt för, kanske inte alls. Jag är jättetacksam för allt det andra fina jag har runt omkring mig, men nu när längtan vaknat till liv faller det platt. Det är bara barn i huvudet. Oftast. Jag hoppas på min tur snart. Åtminstone ett. Snälla?

Naglarna, alltså

Operationen gick bra i måndags, men shit vad läskigt det är att bli sövd. Jätteläskigt. Fick panik över bristen på kontroll, inte så oväntat kanske, men åh vad jag var glad när jag vaknade igen. Trött men glad över att de bedyrade att allt gått bra. Inväntar nu slut på blödningar, normalisering och nya försök. Visserligen oroar mig framtiden något oerhört just nu. Mycket tänk om.

Det enda enda positiva med alltihop är, förutom kanske livsödmjukheten då, att mina naglar för första gången i livet är långa och snygga. Och tyvärr också omöjliga att skriva med. Har liksom vant mig vid korta stubbiga fingrar och sitter nu med vassa mörkröda klor. Snyggt men obrukbart.

Annars har jag låtit livet ta fart, än så länge gillar jag det men fick lite hjärtsnörp när jag insåg att nästa obokade dag inträffar om två veckor. Och på jobbet likaså. Det tar fart och det är bra med tankar på annat håll.