Julbordet - final

Jo, men det gick väl ganska bra. Ändå. Min man hade en tydlig bild av vad han skulle göra, gjorde det han hade tänkt, men delegerade ganska mycket till mig, enligt överenskommelse tog jag hand om allt som skulle bakas, och det har jag ju svårt att göra med måtta. Däremot hann han inte med att göra en potatisgratäng som planerat och jag lade mig inte i det. Fabulöst av mig. Lärdomar av detta experiment är att jag MÅSTE lära mig att släppa taget mer eftersom jag ändå var sjukt stressad mot slutet och hetsdukade när gästerna redan kommit. Min man klev in i duschen när de kom, pga dålig planering. Men kanske GÅR VÄRLDEN INTE UNDER? Svår tanke det där.


Min slutsats är att jag definitivt gjorde mest jobb gällande hela julen, men kanske också för att jag vill ha det så. Och då får jag skylla mig själv lite grann. Kanske ska andra delar delegeras än just julplaneringen? Frågan är vilka? Och ordet delegeras är ju fel, ansvar måste omfördelas. Behöver grubbla mer.


Och tydligen är det enbart en äktenskaplig kris i mitt huvud, vi delar inte den synen, vilket faktiskt gjort att vi haft det riktigt bra, åtminstone fram till idag. Nu jobbar vi båda på varsitt håll. Behöver fundera mer på detta också. Hur mycket är kopplat till min hormonella status, och hur mycket är sant på riktigt? Vet ej.


Men vi kom överens om att försöka tala vänligt till varandra och barnen några dagar före jul och det har faktiskt funkat över förväntan.


Känns som om jag inte vet något om något längre. Kanske är lika bra.

Men annars..

Annars är det väl inte tipptopp. Det är det inte och jag pendlar mellan försiktigt hopp och uppgivenhet om vi ska komma förbi denna uppenbara svacka. Vi är båda arga och sura hela tiden, och kommunicerar inte alls, eller inte bra i alla fall. Barnen är ledsna, särskilt Sigge märker att vi är osams, och jag låser in mig på jobbet och gråter när jag tänker på hur orolig min superkänsliga pojke är. Vill vända ut och in på mig själv för att göra honom trygg och lycklig, men det är svårt när man inte själv är det.


Vi bråkar ju inte om något särskilt, kommer sällan ihåg vad som utlöser konflikterna, problemet är vårt sätt att bråka, och att det är en konstant vresighet. Jag känner sällan att jag vågar säga saker, för att jag inte vet hur det kommer att landa, och han säger att han upplever det likadant.


Jag bävar för ledigheten, som i övrigt är väldigt efterlängtad för mig. Antingen lagar och lugnar den en del, eller så gör den tillvaron outhärdlig.


Jag vill verkligen inte skilja mig. Men det är svårt att leva i en krigszon. Det är det.

Julbordet fortsättning

Jag velade ju lite där om jag ändå skulle ta ansvaret pga orkar inte med konsekvenserna av att inte göra det men plötsligt hörde jag min man fråga sin mamma om hon kunde gör en Jansson, och att det är han som är ansvarig för julbordet i år. Tappade hakan lite grann. Sen faller det sig så att det är jag som kommer handla allt pga har en snäll mor som har bil, så när jag frågade efter inköpslistan så fanns det förstås ingen sådan och heller inte någon plan för vad som ska finnas på julbordet. Så vi gjorde listan tillsammans, jag mest som sekreterare och några små tillägg med frågetecken efter. Det gick hyfsat konfliktfritt. Typ. Så nu har han ansvaret för helheten och har delgerat kakorna till mig, dryck till sin far, sill till min mor och Jansson till sin. Resten vet jag inte riktigt när och hur det kommer att tillagas eller fixas. Är nervös och förväntansfull på samma gång.

Besviken

Jag fick inte världens coolaste jobb, men jag finns i rullorna nu. Hoppas innerligt på nya chanser. Det är till oh med ett life goal för mig, att jobba där.

En liten vinst

I lördags försökte ju jag styra upp alkoholinköpen till vår fest imorgon. Jag tänkte beställa hemkörning eftersom vi inte har någon bil och frågade snällt hur mycket han tyckte att vi skulle ha. Ni skulle ha hört suckarna jag möttes av. Flera ganger försökte jag ta upp det och suckarna blev djupare - det var så himla tråkigt och jobbigt att göra det. Till slut exploderade jag och ingen alcohol köptes. Idag kommer han att åka med sin bror till Systembolaget när jag kommit hem från jobbet. Är det tillräckligt viktigt loser det sig alltså ändå. Good to know.

Jämställdheten, hur ser det ut egentligen?

Jag gnäller och gnäller men har funderat mycket på vår fördelning senaste tiden. Och den är ju inte alls dum egentligen. Det är bara det där projektledaroket som tynger mig, men som jag samtidigt har så otroligt svårt att släppa. Men så här ser det ut:


Maten
Jag planerar matscheman, men tar in hans rätter i schemat. Jag storhandlar en gång i månaden och beställer på mathem. Han handlar i våra lokala affärer. Och hämtar alla mina paket på Posten! Jag har slutat laga så mycket mat som jag brukade, men gör gärna helgmiddagarna. På söndagar lagar vi varsin rätt som sen räcker till två middagar, samt våra egna matlådor.


Städning
Ja, den här tjänsten köper vi faktiskt, men innan var det mest min man som höll på med det. Det är även han som dammsuger mellan varven, skrubbar köket nästan varje kväll, och snabbstädar badrum inför besök. Jag plockar och pyntar.


Grovarbete
Han tar ut soporna och bär grejer. Klipper världens minsta gräsmatta. Jag renoverar, bygger, målar och beställer hantverkartjänster om det behövs.


Kläderna
Jag tvättar och viker. Han bär upp och stryker, samt putsar skor. Jag gillar dock att tvätta så det känns bra. Jag har koll på alla barnens kläder, rensar ut, köper nytt och inventerar. Denna vill jag absolut inte släppa.


Presenter
Jag köper det mesta till barnen, men vi köper var och en till våra familjer och vänner. Och varandra då och då.


Barnen
Vi hämtar och lämnar varannan gång. Vabbar varannan gång. Var föräldralediga lika länge (eller han lite längre). Han tar Sigge till simningen på lördagar och fotbollen på söndagar. Jag har tagit Gunnel till dansen. Han går med dem till parken och lämnar och hämtar vid playdates. Det hatar jag, och även aktiviterna så det är jag väldigt tacksam över. Vi nattar dem varannan kväll.


Semestrar
Ja, här blir det dåligt. Jag planerar och packar. Dock reser vi väldigt lite för sådant som kräver planering, mest till landet och då kollar jag uppbåttiderna. Men ändå.


Annat
Jag julpyntar, planerar julbord, påskmiddag och annat sånt. Jag planerar för familjen. Och sköter ekonomin. Och det skulle jag aldrig låta någon annan göra.


Kommer inte på mer, men det finns säkert annat. I tid tror jag att vi arbetar ungefär lika mycket om vi räknar all tid han lägger på transport och att vänta i simhallar och annat. Men det irriterar mig ändå, att det inte skulle bli något av allt det som jag tycker är viktigt. Det skulle inte bli på mitt sätt i alla fall. Undrar om vi hade haft några adventsljusstakar uppe om jag inte fixat det? Kommer ju aldrig att få veta om jag inte provar. Men jag vet fortfarande inte om jag orkar.

Men orkar jag?

Vi är så jävla osams, min man och jag, och just nu känns det som om det aldrig kommer gå över. På fredag har vi stor fest för att fira att vi varit tillsammans i tio år. Känns så där just idag. Och jag börjat ångra mig angående julbordet trots att jag vet att det är det rätta. Men om jag skickar listan med rätter vi brukar ha (jag vet, shh), så kommer en ny konflikt blossa upp. Jag vet inte om jag orkar tjafsa mer. Jag funderar på catering eller på att delegera allt, men ändå hålla i trådarna. Men det är ju här det blir så orättvist. Att alltid ha koll på allt är så utmattande.

Och jag vet att mina stressnivåer kommer bara skyhöga när han börjar skala potatis en kvart före jullunchen. Orkar man verkligen stå på sin egen privata barrikad?

julbord?

Idag lämnade jag över ansvaret för släktens julbord till min man. Skiter fullständigt i om det blir något att bjuda våra gäster på eller inte. I år ska jag bära ut sopor, dricksa städerskan och vad det nu var mer som han gjorde under julen. Just det, dricka glögg och läsa tidningen. Hej då julefriden. Eller hej?