Lugn igen, men ändå inte?

Det är helt Ok nu. Han ringde igår och ville träffas, och han kom instormande med hälften av sina ägodelar. Uppenbarligen tänker han bo hos mig några nätter igen. Undar så varöfr han pratade om att flytta hem till sin syster förut, något han inte gjorde eller ens diskuterade med dem om. Det slutade ju med att han bodde på en madrass på golvet hemma hos sig själv istället, samt 3-4 dagars uppehåll från att träffa mig. Vad hände?

Han kom i alla fall hem och var fylld av energi och kvällen var på det hela taget bra, förutom att jag är spänd. Jag slappnar inte av riktigt och bedömer varje ord och gest, väger deras betydelse och drar mina slutsatser. Jag kan inte slappna av, inte njuta ordentligt och jag är inte en särkskilt trevlig eller social människa nu. Jag undrar om min kärlek har fått sig en törn, efter all oro och han konstiga beteende förra veckan? Jag är mer avvaktande och ändå längtar jag så mycket efter hans entusiasm och överväldigande kärlek, som den ju kan vara.

Det känns som om vi varit tillsammans i evigheter, kyssar enbart vid sex och ganska mycket slöande och inte så mycket kärlek. Detta gör mig INTE stabil.

Det verkar funka!

Ansträngde mig igår för att ligga lågt, inte ringa, sms:a eller ens tilltala honom och det gick över förväntan. Inte så att jag var otrevlig utan jag överlät alla initiativ till honom. Han ringde vid sju och då lät jag bli att svara, och han talade in ett gulligt meddelande. Sen hörde jag inget mer förrän jag hade gått och lagt mig för att sova och precis före jag somnar ringer han, halv ett, på väg hem.

S: jag ringde förut
J: Ja, jag såg det, jag hörde dig inte.
S: Du ringde ju aldrig tillbaka, är du arg på mig?
J: Varför skall jag vara arg på dig?
S: För att jag var dum igår. (Shit pommes frites)
J. Var du dum igår?
S: Ja, jag var lite konstig.
J: Ja.
S: Är du arg.
J. Tystnad.
S: Förlåt.
J: Ja.

Och lite mer förstås, men han verkade ju ha insett att han inte var särskilt trevlig och verkade dessutom bli oroad över att jag inte hörde av mig överhuvudtaget. Vilket ju bara är ett bevis på att jag är allt för på. Ska fortsätta lite till med den här taktiken tror jag, verkar vara framgångsrik!!

Kallt hjärta

Känner mig helt tom och har ont i magen och brist på hungerkänslor, precis som i somras. Är kärleken värd att kämpa för, eller skall man se till att må bra av det hela tiden? Är det värt att ha stunder som är riktigt dåliga för att det kan bli bra p ålång sikt. It's a mystery. Just nu vill jag gå hem, dra täcket över huvudet och stänga av telefonen, och vara otillgänglig. Måste veta om och hur mycket han älskar mig. Om jag är viktig, alt stänga av mina egna känslor. Hmm

It's not going my way

Jag är så sjukt förtvivlad, igen. Det upprepar sig varje vecka, samma mönster. Men den här gången känner jag mig mest uppgiven och illamående när jag tänker på det. Känner mig mer och mer avtrubbad. Hela problemet handlar om att jag är så väldigt mycket mer kär i honom än vad han är i mig. Och det går inte att fixa. Jag anstränger mig, ger och ger, allt jag kan. Jag överaskar, bjuder, planerar, och får ett uppskattande gensvar, men aldrig något från hans sida, inget extra utan allt är så sjukt centrerat krings hans enorma ego. Han bara tar emot, och gillar det säkert, och tycker mycket om mig. Till slut sluter jag mig, vilket han ju genast märker och undrar hur det är fatt. Och jag kan inte berätta för det går inte att konkretisera, det är bara en ständigt gnagande känsla av att jag kommer att bli lämnad any day now. Om jag till slut lyckas bli så avtrubbad att jag inte längre bryr mig är det ju ändå över, för då kan jag inte tillbringa någon tid med honom. Vi (läs Jag) har planerat en femdagars semester på landet, för att vila och vara tillsammans. Han har inte bett om semester, försökt boka biljetter, fixa bil eller något alls. han har tackat ja till en middag den helgen. Mest för att han inte har någon koll. Och när jag för det på tal tycker han att fem dagar är för länge. Då kan det fan i mig vara. Tänker inte tvinga på honom mitt sällskap, tänker inte ösa all kärlek jag har över honom. Den borde sparas till någon som verkligen älskar mig och uppskattar den.

Jag backar nu, orkar inte ta initiativ och ligga och vänta på sms och telefonsamtal, orkar inte vänta på att han ska säga något fint och kärleksfullt. Orkar verkligen inte. Har ett gnagande sår i magen som närs av detta.

Han ville ha sex igår när vi om hem och jag var bara ledsen, lite hemligt, men lyckas ändå säga "jag behöver nog dig mer än din penis idag". Vilket han ju reagerar på, men frågar om det är Ok att han fortsätter. Hvadever säger jag, är han inte lyhörd nog så orkar jag inte fortsätta. Men hur fan man kan ligga med någon som ligger helt stilla och apatisk övergår mitt förstånd. Förstår det inte. Och efteråt somnade han omedelbart. Kunde han åtmisntone inte ha bjudit på lite skuldmedveten kärlek?

Han åker bort nu igen imorgon, och mamma är här, så jag ska låta bli honom, koncentrera mig på annat. Hade ingen aning om hur det kändes att älska så mycket och inte få det tillbaka. Fast det var väl på tiden, antar jag.

bergochdalbana

Det har varit några skakiga dagar, bland annat i tisdags när jag ensamberusade mig på allt för mycket gin och väntade desperat på sms. Vet inte vad som hände, vet att han var ute och inte kom hem särskilt sent, men svarade ändå inte när jag ringde. Flera dagar har han varit kort och otillgänglig, fram till igår, när vi sågs igen, och talade. Han mår inte superbra hela tiden, och det visste jag ju, men nu kändes det tydligen värre. Men när vi hade talat om det släppte det så klart och mot mig fanns inget agg. Kvällen var lat och mätt men ljuvlig med enorma mängder skratt och omhändertagande sex. Är berusad igen av kärlek och får inte se mitt livs kärlek igen på tre dagar. Det går nog att uthärda. Tror jag.