Lätt som en fjäder

Vips bara, på tio dagar försvann tio kilo. Väger nu 78 pannor. Några kvar till målvikt alltså. Men en bra början är det ju ändå.

Jomensåatte

Köpte ny amningsbh i helgen. Billigt och så, bara 549 spänn. I den nätta storleken 80G. Yay.

Ekonomisk sammanställning februari

Det gick ju bra första månaden så jag fortsatte med en till. Den gick också ganska bra tycker jag, gjorde av med lite mer pengar, handlade lite mer, men inget stort eller dyrt och jag tyckte faktiskt att det var ok med lite slarviga inköp när jag låg på sjukhuset en hel vecka. Som några tidningar till exempel. Det hade jag inte tillåtit mig om jag inte verkligen behövt förströelse och det var ju ändå rätt synd om mig. Och sen blev det rätt mycket taxi också. Och det var oundvikligt.

Den här månaden tänkte jag redovisa i två grupper: nödvändiga inköp och onödiga:

Nödvändiga (895 kr):

Linsvätska

Taxiresor

Luncher (bara 3)

Present till vän

SL-remsa

Onödiga (1194 kr):

Godis

Tidningar

Konsertbiljetter (till i december!, men ändå)

Siggekläder (onödiga för att vi redan har tusentals)

Bok (också onödigt, för olästahögen är fortfarande över en meter hög)

Anteckningsböcker till recept

Totalt 2089 kr. Som kunde ha varit 895. Men det känns fortfarande helt ok. Särskilt som jag nu uppnått mitt sparmål. Och från och med nästa månad har jag en helt annan inkomst att se fram emot, så detta har varit bra träning inför det nya lite snålare livet. Jag tänker fortsätta på detta sätt. Fram till jag är i form igen känner jag dessutom inga större shoppingbehov och mina tidigare så dyra restaurangbesök kommer i framtiden att bli både korta och måttliga, så det oroar mig inte särskilt.

Men nu har jag strukit ny diamantring från sparmålslistan eftersom min man blev jättearg när jag sa att jag skulle köpa mig en sån. Det ska nämligen han göra, och inte mig emot, jag köpte såväl vigsel- som förlovningsringar själv, så om det är viktigt för honom får han gärna göra det. Bara det blir av i år.

Istället kan man ju spara ihop till något annat, som till exempel en dyr och onödig väska. Eller en separett samt tillbyggnad att ha den i på landet. Typ samma kostnad med rätt kontakter. Men vad är roligast?

Status:hälsa

I den fortsatt positiva andan så kan jag härmed meddela hur jag själv mår. Borta är:

- halsbränna

- nästäppa (nästan)

- ryggvärk

- Sömnapnéerna som plågat mig fruktansvärt mycket. Peppar peppar, men det har gått bra tre nätter nu.

- karpaltunnelsyndromet

Så befriande att känna sig nästan frisk. Tyvärr är detta kvar:

- Såret i underlivet, men det försvinner ju snart

- 18,6 kilo

- foglossningen, som ju är det värsta. Det är lite bättre än före förlossningen, men jag har väldigt ont till och från och måste fortfarande ha båda kryckorna. Jag är väldigt rädd att det inte blir bra. Men 90% är besvärsfria efter tre månader. Och nu har det gått tio dagar, så jag får ha lite tålamod.

Så kom vi hem

Idag har vi varit hemma i en vecka och långsamt hittat en rytm, eller lite vardag i detta nya, stora, konstiga. Sigges pappa ska vara hemma ända till 21 mars, vilket jag är mycket mycket glad för. Vi har väldigt mysigt på dagarna, vi hinner nästan inte göra någonting mer än att äta och pussa på Sigge och det känns väldigt fint.

Sigge har varit tvungen att åka till sjukhuset varje dag för för prover men det ska vi sluta med nu och jag mår fortfarande ganska så dåligt, men ser med tillförsikt fram emot ett liv utan smärtor. Hoppas hoppas.

Igår var min babysister, far och mor här och lagade fantastisk middag till oss och jag drack både champagne och rödvin. Och hoppade över de smärtstillande tabletterna, vilket jag ångrade bittert i efterhand. Jag håller mig till de kemiska drogerna ett tag till för att stå ut. Men det var skönt att kunna välja själv.

Sigges pappa går upp med honom på nätterna för att jag ska får sova, det är fint. Men nu sprutar mjölken så det behöver han nog inte göra längre, jag vaknar och måste amma istället.

Och Sigge, han är det mest fantastiska som hänt ju.

Sista gången på sjukhuet, hoppas vi

Sigge har gulsot och vi har varit tvungen att åka upp till SÖS varje dag för nya prover. Provet idag var mycket bättre än de tidigare, så nu släpper de taget om oss och tror att gulsoten kommer gå bort av sig självt. Sigges väldigt snälla farfar har kommit varje dag och kört oss dit och nu slipper han förmodligen fler sådana turer. Skönt att han slipper bli stucken fler gånger. Nu är han nästan upp i födelsevikten igen också. Fattas bara annat så som vi har slitit med att få i honom mat.

Och nu är pappan ute och dricker ÖL, denna fruktansvärda orättvisa. Visserligen bara en kort stund och efter att ha frågat tvåhundra gånger om det är ok. Men ändå. Orättvist. Jag har fortfarande inte så mycket som luktat på ett glas välförtjänt Amarone eftersom jag föredrar att trycka kroppen full med smärtstillande för det härliga köttsår jag har mellan benen. (Illustrativt va?!) Men det går ju över någon gång tänkte jag. Då är det min tur.

Bild på min son...

...och hans pappa, och hans pappas mage. Lite missvisande är den, han har egentligen helt brett ansikte, inte avlångt som här. Men är söt ändå.

Kärlek

Åh jag känner så mycket love, alla ni fantastiska läsare, alla fina kommentarer. Jag vill dricka vin med er alla när jag kan gå igen. Och hylla er tillbaka. NI är de bästa bästa.

Krämpor jag aldrig hade

Ibland får man ju lov att plocka fram den positiva känslan också. Det finns massor att glädja sig åt (förutom detta mirakel i mitt knä som jag liksom storknar av kärlek till). Så som de krämpor jag faktiskt slapp:

- ingen kramp i benen

- inga hemorrojder

- inga bristningar

Men det var ju inte riktigt slut...

...för moderkakan satt som berget och efter ett tag blev barnmorskan lite orolig och efter ytterligare ett litet tag sprang de i korridorerna med min säng, Cityakuten-style, upp till operation där åtta personer tog hand om mig och sövde ner mig snabbt som ögat.

Sigge fick vara med sin pappa de tre första timmarna i livet, och även efter det var jag så medtagen och utmattad att de fick vara med varandra än fram till morgonen.

Först dagen efter började jag känna mig lite intresserad av honom och det med råge. Sedan dess har det varit svårt att slita sig.

Vi fick ligga kvar tre dagar, dels för att jag skulle få i mig massor med järn, har dock fortfarande hb på endast 84, och dels för att amningen gick trögt, och för att Sigge har gulsot och ser ut som en engelsman på charterresa, mer röd än gul faktiskt.

Nu trycker vi i honom mat och åker till sjukhuset en gång om dagen för nya prover. Det är ju inget farligt, men måste ändå fixas.

Det är bara några dagar sedan, men känns avlägset, tiden på avd 63. Som har den mest fantastiska personal man kan tänka sig. Blir glad skattebetalare av detta.

Snabb parentes

Jo, det är värt det. Supervärt. Är mer förälskad än jag någonsin varit. Hade gjort om det igen om jag var tvungen för att behålla honom. Han piper som en liten fågel. Han är helt magnifik och alldeles underbar. Men ont som fan gjorde det ändå. Och just vaginalförlossning känns lite gjort för min del.

Det var ungefär så här det gick till:

De första två och ett halva dygnen låg vi i ett rum på avd 63 och väntade, kopplade till en ctg-maskin. De gjorde lagom ont. Tillräckligt ont för att inte kunna slappna av ordentligt men inte tillräckligt för smärtlindring. Långtråkigt var det också. Efter bardkateter som klockan 14 på torsdagen ramlade ut, stack de hål på hinnorna, då äntligen fick vi åka till förlossningen.

Dit kom vi klockan 15 och då satte de också värkstimulerande dropp. Det tog med en gång, efter bara några minuter hade jag värkar med bara några minuters mellanrum.

Sen är det mesta en enda lång dimma. Men jag fick epidural. Den funkade i ca två timmar. Sen började det göra riktigt jävla ont. Då fick jag lustgas. Den sög jag på som vore det rödvin och cigaretter en fredag kväll, eller kanske ännu mer. Det gjorde jag i fyra timmar. Sen exploderade jag inifrån och då föddes han, 22.03, med ett rejält plopp. Jag minns inte så mycket, men det kändes ändå som om tiden gick rätt fort. Jag blev förvånad när jag fick höra efteråt att det tagit 8 timmar. Det kändes kortare. Dessa åtta timmar var nog det mest normala med den här veckan, och kanske graviditeten också. Lyckligt lottad ska jag vara för dem. Svårt att fatta få.

Alltså, jag tar det igen, det gjorde jättejättejätteont. Typ som döden. Men smärtlindringen hjälpte nog väldigt mycket. Jag fortsatte suga på lustgasen i 40 minuter efter han var född, när de försökte ta ut moderkakan. Det gick inte så bra.

Den allra första tiden i hans liv var jag således väldigt ointresserad av honom, jag fick hålla honom några minuter, sen tog pappan över, och jag fortsatte vara rätt ordentligt borta av gasen. Men glad att det nästan var över.

Och så en liten paus, mamman måste vila igen.

Nytt meddelande till omvärlden

Jag har även öroninflammation och har fått flott hembesök från Capio Vårdcentral. Därför går jag ner i viloläge igen några dagar.

Ostbrickan pappan kom hit med var den bästa jag någonsin sett. Illaluktande, kladdig och alldeles ljuvlig. Tyvärr gjorde örat att njutningen blev begränsad, men resterna ligger i kylen och väntar på ny energi. Tog en klunk vin. Smakade döden.

Hemma

Äntligen är vi hemma. Jag är fortfarande väldigt bräcklig och trött och tänker nu hoppa ner i sängen innan nästa amningsförsök klockan två. Typ.

Jag vill i alla fall tacka för alla fina kommentarer och hejarop, jag har legat och läst dem alla under veckan på SÖS och känt mig peppad och glad. Så snart jag orkar ska jag lägga upp lite bilder på underverket och berätta lite mer. Det blir säkert imorgon.

BTW, jag MÅSTE ha den bästa mannen, en sån fin pappa att man bara vill gråta. Jag är mycket mycket lycklig.

Förresten, i morgon kommer min far förbi med ostlunch. Jag har den bästa pappan jag också. Han tar med rödvin för blodets skull. Jag vill förvisso inget vin ha, jag är långt ifrån redo för det, men ändå, fin tanke där. Jag håller mig till osten så här i början.

Äntligen

Efter många om och men kom äntligen Sigge till oss i går klockan 22.03. Han väger 3470 gram och är 50 centimeter lång. Jag är ganska medtagen så jag återkommer med mer detaljer i framtiden.

Dag 4

Idag tänker jag få ett barn. På ett eller annat sätt. Jag vägrar gå och lägga mig med den här magen en gång till. Ska bara äta lite frubby först, sen undersökningen och efter det vet ingen vad som sker men ett barn ska det bara bli.

Dag tre

Har haft pinvärkar hela dagen men slutligen lugnats med morfin, bricanyl, bad och akupunktur. Samt en barnmorska som undersökte mig med bedövningsmedel. Så att det gick att känna något.

I eftermiddags var jag öppen 2,5 cm, ska undersökas snart igen, och jag tror jag har sett delar av en slempropp. Still no show alltså, men det börjar närma sig.

Nu kollar vi Borgen på SVT Play. Det är också bra.

Status

10.30 i morse fick jag den första sprutan med prostaglandin. No success.

17.30 fick jag den andra.

Den har hittills bara lett till väldigt kraftiga hormonvärkar, så kraftiga att jag fått Bricanyl för att de ska avstanna lite grann. Det hjälpte inte heller.

Vid midnatt görs en ny bedömning, där de kollar om jag har öppnat mig något. Om ja, tar de nog hål på hinnorna. Om nej får vi bara vänta, åtminstone till i morgon.

Något mer prostaglandin får jag inte i alla fall.

Det är sålunda ganska långtråkigt här, jag har ont på alla gamla ställen, samt några nya, särskilt efter undersökningarna där jag nog faktiskt trodde att läkaren stoppade in hela armen. INTE SKÖNT.

Jag har ångrat mig. Vill inte föda barn. Tycker nog att snitt verkar vara en väldigt fin grej ändå.

Dåligt val

Nu har jag ätit godis till middag. Det var rätt äckligt, måste komma ihåg att jag inte gillar godis egentligen. Har också rätt så tråkigt. Det känns ensamt, jag längtar efter babyns pappa. Han är hemma och tvättar mina underkläder så att jag kan ha rena sådana efter förlossningen.

Hej hej

Den sista dagen i mitt liv utan barn tillbringar jag i ett rum med utsikt över Årstaviken, med böcker och datorn på magen. I kväll får jag sömntabletter och imorgon sätter de igång mig. HEJA specialmödravården, heja SÖS, heja Sigge.

Hans huvud ligger jättejättelångt nere. Bra tecken.

Nu ska jag återgå till att oroa mig för förlossningen.

HURRA HURRA

Sova?

Det verkar som om sömnen helt har övergivit mig. Nu har jag inte sovit på 32 timmar och jag har inget större hopp om att få göra det heller. Vågar knappt lägga mig ner heller för ångesten i att ligga och vänta på kvävningskänslan är hyfsat stor. Halvligger uppallad av kuddar och har plöjt i snitt två böcker per dygn. Tack och lov har jag så många, nya, bra efter födelsedagen. Orkar inte titta på TV av någon anledning.

Dessutom kom AM och Frank förbi en stund idag och det var som helt fantastiskt att få umgås lite. Jag laddar nu för lite uppvärmd köttfärssås och några timmars söndags-TV. Kanske kommer min snälla man hem från jobbet snart också. Han akutjobbar klart lite grejer om det skulle vara så att Sigge får komma i veckan. HOPPAS. Sen ska vi ju hänga tillsammans med vår bebis i en hel månad. Helt sjukt, ju. Vår bebis.

Kommer i alla fall inte ha svårt att se trött och uppgiven ut hos läkaren imorgon. Håll tummarna för oss!

Rättelse

Alltså nu när jag läser förra inlägget så låter det som att min man är helt efterbliven och ojämställd och att jag tycker att han är en bebis som är "så duktig" när han lagar mat. Känner att jag måste förtydliga mig lite: han har inte varit särskilt intresserad av matlagning innan, även om han självklart klarat av att föda sig själv innan vi träffades. Men nu, när han tvingats på ansvaret för precis ALLA sysslor i vårt hushåll, har han också blivit intresserad av att utvecklas, lära sig mer och får ihop lite goda grejer också. Varje fredag senaste månaderna har han med hjälp av kokbok satt ihop finmiddag till oss, med saker han aldrig gjort förut. Det tycker jag är fint och väldigt roligt.

När jag kan röra mig igen kommer jag troligtvis ta över större delen av matlagningen igen, men kanske inte allt, nu när han hans intresse har väckts. För glöm inte att han faktiskt sköter all städning också.

Lördagkväll

Det görs köttfärssås i köket. Han är så duktig, min man. Han liksom vill lära sig att laga all mat själv, jag får inte vara där, och ibland kommer han ut i soffan och frågar hur han ska göra. Och det blir gott nästan varje gång. Jag har just läst en fantastiskt liten bok, som passade mig alldeles utmärkt just idag, den heter "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper. Det var en fin stund.

Om två dygn vet jag när jag ska föda barn. Troligtvis alltså.

Jag tror att han har köpt Boursin och Digestive också. Jag har inte kollat, men jag känner det på mig.

Tar tillbaka

Tar tillbaka det där om hormoner som gör en pigg. Inte pigg längre. Dödens trött.

Förlossning

Några tankar om förlossningen också. För det första, jag ska föda på Södersjukhuset, om allt går som det ska. Dels har jag hört att det ska vara bra där (maten undantagen), dels är det nära hem. Praktiskt och bra.

Jag har tänkt mig en vaginal förlossning. Skälen därtill är något dunkla. Den främsta anledningen är troligtvis min mamma, som har väldigt bestämda åsikter om sånt här, och som själv var en sån där jobbig superkvinna som älskade att vara gravid, älskade att föda barn, som körde själv till förlossningen alla tre gångerna, som födde utan smärtlindring och som åkte hem i sina vanliga stlk 34-kläder. Alltså väldigt långt från mig (har inte haft stlk 34 sen jag gick i sexan, till exempel). Men jag har liksom fått det itutat att man ska göra det "på riktigt". Egentligen tycker jag inte så. Det finns inget på riktigt. Framför allt tycker jag att alla måste få göra det som känns bäst för dem själva. Och jag gör verkligen ingen skillnad på vaginal förlossning och snitt. Och ÄNDÅ, finns där någonstans en instinkt att försöka mig på vaginalt. Irrationellt och irriterande. Så, NOTA BENE, jag tycker både är lika bra.

Jag har funderat jättemycket på snitt, för att jag är skiträdd för smärtan och för att mina kontrollbehov skulle må mycket bättre av det. Jag är inte rädd för ingrepp, kirurgi eller att det skulle vara dåligt för barnet. Men det finns några skäl till att jag ändå inte insisterat:

- Konvalescensen - jag längtar ju mest av allt efter att bli rörlig igen, och jag är rädd för att vara dålig länge efteråt

- Jag har hört att det kan vara svårt att komma igång med amningen efteråt. Jag vill ju ändå försöka

- Jag har sett att det kan vara svårt att gå ner i vikt efteråt

- Ärret. Jag har så många ärr redan. Jag tycker det räcker.

- Någon slags idé om att jag ändå vill känna hur det känns.

En del rätt fåfänga skäl. Jag är fåfäng.

MEN, igångsättning innebär en ökad risk för snitt, så jag är rätt förberedd på att det kan hända. Det kommer inte vara hela världen om det blir så.

Som sagt, jag är kluven, jag önskade mig nästan att han skulle ligga i säte så att jag skulle slippa fundera på det. Eller att moderkakan låg fel.

Det enda jag verkligen skulle vilja uppleva är hur det känns när vattnet går, dels fysiskt, men framför allt den där känslan av att: NU!. Shit. Nu!?!? Men den går jag ju miste om med igångsättning också.

Och nu känns det viktigaste att få ut honom. Jag mår inte så bra. Skulle läkaren vägra igångsättning kommer jag att argumentera för snitt istället. Så att hon förstår att det jag är allra allra mest rädd för är att behöva ha det så här, en endaste minut till. Och det har jag svårt att tro att hon kommer att gå med på när igångsättning både är billigare och "säkrare".

(Och champagne och cigaretter. En. En cigarett!)

Jag längtar efter

- att slippa smärta och sömnapné. Det längtar jag allra mest efter

- att träffa min son. Kommer på andra plats. Det gör mig så ledsen, att besvären överskuggar längtan. Det är förfärligt.

- Våren, att komma ut till landet igen.

- Att få bygga om mitt hus på landet. Det enda jag tänker på när jag inte tänker på graviditeten.

- Att få gå, och få springa igen. Röra kroppen, träna.

- Att få ha mina vigselringar igen

- Att få ha jeans! Och skor som inte klämmer. Och trosor som inte går över naveln. Yay!

v 38

Okej då, jag får väl uppdatera lite ändå, även om mitt huvud känns alldeles tomt. Och just idag har det hänt massor med saker. Eller ja, det är ju relativt, men considering.

Jag har ju väldigt svårt att sova, framför allt för att hela svalget bara stänger till sig, som ett lock, vilket gör att jag dels snarkar sjukt högt och väcker mig själv (och vissa andra) och dels gör att jag vaknar till av känslan att kvävas. Högst opremium känsla. I alla fall, i natt var det liksom extra jobbigt så jag la mig på soffan för att läsa mig så trött att sömnen skulle vinna. 06.43 tittade jag på klockan sista gången. 10.30 vaknade jag. Och konstigt nog är jag inte så trött som jag borde vara. Det måste vara massa hormoner som håller på att förbereda mig för långa vaknätter.

Då hade jag fått ett sms av sjukgymnasten som uppmanade mig att stanna hemma idag. Och när jag läste alla flöden jag läser insåg jag att det vore högst dåligt om jag skulle behöva föda barn just idag. Ibland är det bra att vara sängbunden.

Och Sigge är från och med idag helt färdigbakad och kommer inte räknas som prematur längre. Det känns fint. Han är stor nu, och brukar ta spjärn med fötterna så att rumpan putar ut ända till min hud nästan spricker. Vi är inte överens om att det är bra att göra så.

Just nu bakar jag bullar, och läser ett ungdomsboksmanus åt min vän som behöver snabb bedömning. Ikväll kommer hon hit för att titta på På Spåret och äta nachos med mig.

En riktigt händelserik och rolig dag, considering.

Ska skriva lite om förlossning och tankar kring det lite senare, eller kanske imorgon.

Stiltje

Jag kan liksom inte blogga, för det händer verkligen ingenting i mitt liv. Inte ens i mitt inre liv. Inga tankar. Ligger mest och sover, slumrar eller läser. Äter en macka då och då. Grubblar lite på vilka tapeter som kommer att funka bäst på landet. Lugnet före stormen, kan jag tänka.

I och för sig var det en mäklare här idag för att värdera lägenheten. Som vi inte kommer att sälja förrän jag börjat jobba igen. Men ändå. Man fick ett presentkort på Designtorget. Och en bra värdering. Precis den jag förväntade mig, och arvodet var ännu bättre. Nu vet jag ungefär vad vi har råd med och det är ju alltid bra. Även om världen förmodligen ser helt annorlunda ut om nio månader.

Från och med i morgon räknas Sigge som färdig och min man har fått alkoholförbud. Därför är han på PSB för att vara säker på att inte missa en droppe här i livet. Hoppas Sigge stannar inne ett dygn till då. Personligen tycker att han kan komma på onsdag. Det blir lagom. Då hinner vi tvätta innan också.

Himmel och helvete och lite drama

I fredags fick vi kallelse till specialistmödravården, till den 23:e. Alldeles för långt bort. Fruktansvärt långt bort. Jag grinade hela fredagen men torkade tårarna under helgen och resignerade, gav upp och sjönk ihop. I morse ringde min fantastiska make och lyckades ändra tiden till 14:e och dessutom få överläkaren att ringa upp mig. Och det var tur, för hon var mycket trevlig och förstående. Hon berättade hur det faktiskt går till och vad jag har att vänta mig, vilket ingen annan lyckats göra tidigare, hur mycket jag än bett om det.

Och så här ser det ut; 14:e träffas vi och pratar och hon gör en bedömning utifrån det jag berättar om de borde sätta igång mig. Alltså en psykologisk och humanitär bedömning. Jag tror att hon kommer säga ja, eftersom hon också menade att det inte är bra vare sig för mig eller Sigge med de smärtor jag har och den ångest de för med sig. Men, inte jinxa. Sen sa hon "om du kan vänta några dagar från det vore det ju bra". Och det kan jag, några stycken, så länge jag får ett datum nära tiden att förhålla mig till. Sen undersöker hon mig för att kolla in sakernas tillstånd och utifrån hur det ser ut bestämmer de metod för igångsättningen. Så skulle jag gissa på något (INTE JINX) så kanske det blir den 18:e, i 38+0. Det blir en liten kompromiss.

Åh jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas att det blir så här. Då är det ju en barnlek att stå ut. Är i alla fall glad och lättad över att hon lyssnade, förklarade och var både realistisk, saklig och empatisk på samma gång. Hade jag fått det bemötandet hela vägen hade det varit betydligt enklare.

Några boktips

Jag slänger in några boktips också på begäran. Läsa är ju nästan den enda jag gör, när jag inte jobbar. När jag inte är gravid dricker jag även vin, men det har blivit lite mindre av det och lite mer av läsandet de senaste 7-8 månaderna. Ska bli intressant att se hur det blir när Sigge har kommit, om det finns någon lästid/ork kvar. I alla fall, läsa gärna de här författarna:

- Paul Auster

- Siri Hustvedt

- Jonathan Safran Foer

- Per Anders Fogelström

- Klas Östergren (förutom Orkanpartyt)

- Carl-Johan Vallgren

- Ernst Brunner (förutom Hornsgatan)

- Erlend Loe

- Hjalmar Söderberg

- Agnes von Krusenstierna

- PO Enquist

Jag gillar i princip allt de har skrivit. Och väldigt mycket mer, men det var vad jag kunde komma på på rak arm, utan att tjuvkika i bokhyllan.

Jag gillar också mysiga pusseldeckare som Stieg Trenter och Maria Lang. Har storstilat läsprojekt på gång som innebär: 1. köp allt i deras produktioner i tjusiga gamla pocketupplagor. 2. Läs dem. Det kommer ta några år.

Jämställdheten

Jag tänkte också bidra med en redogörelse och fundering kring jämställdheten i vår familj, såsom Johanna och Agnes. Just nu är den synnerligen skev, jag gör nämligen ingenting mer än att bära ett barn, men annars brukar det se ut så här:

BEBISNÄTTER:
Vi får se helt enkelt. Vi får se hur amning funkar, hur Sigge beter sig, hur vi inrättar oss. Jag får återkomma.

NATTNINGAR:
Vi har planerat att min man ger Sigge mat en gång om dagen i flaska så att han vänjer sig vid att variera flaska och amning, och då hade vi tänkt att det skulle vara det sista målet innan det är dags att sova. Så jag kan föreställa mig att han fortsätter med att lägga honom efter att han har ätit. Men som sagt, vi får väl se hur det blir.

DAGIS
Här har vi tänkt att dela lika på hämtning och lämning samt att låta andra människor stå för en del av dem. Dels farmor/farfar/morfar en dag i veckan, dels köpt hjälp (troligtvis min kusin) en gång i veckan. Men som sagt, vi får se hur livet ser ut om ett och ett halvt år.

VAB:
Likaså här, varannan gång. Men kan tänka mig att jag tar fler eftersom jag kan jobba hemifrån på ett annat sätt än min man och även kompa ut timmar som jag vill för att ta igen dem på kvällarna. Vi får se vad som funkar bäst, men önskan är likadelning, eller snarare ett friskt barn!

STÄD:
Min man städar allt, badrummen, köket, dammar och dammsuger. Jag plockar lite mer och stökar också till lite mer. Dessutom är han sjukt bra på att städa, när han putsar fönster riskerar man att gå rakt igenom dem, så felfria är de. Vi hade tänkt att han skulle städa hela lägenheten en gång i veckan, men jag tror det har blivit ungefär var tionde dag istället. Det funkar också bra.

MAT & DISK:
Jag planerar, handlar och lagar all mat. I princip. På helgerna äter vi oftast frukost ute, annars går han till bageriet nere i porten och köper bröd (om det jag bakat är slut). Han diskar allting. Alltid. Och går nästan alltid till Systembolaget. Han är bättre på att välja vin. Vi har magnifik återvinning på gården och brukar ta med oss påsar när vi ändå är på väg ut, båda två.

TVÄTT:
Jag tvättar och viker all tvätt en gång varannan vecka. Antar att vi måste göra det oftare från och med nu. Kanske delar vi på det lite mer då, om det blir väldigt ofta. Jag vill vika kläderna på mitt sätt, även hans, så han får inte. Han stryker visserligen allt, vilket till 90% är hans egna grejer. Då och då ber jag honom stryka något som är mitt, men jag har inte så mycket kläder som behöver strykas. Strykning är min värsta hushållssyssla, och när jag var singel lämnade jag in all stryktvätt på tvätt och strykning för att slippa.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:
Jag betalar alla gemensamma räkningar den 25:e, och meddelar honom hur mycket han ska sätta in på mitt konto. Egna skulder, såsom CSN, fackavgift et c betalar vi själva. Vi har ett gemensamt kreditkort som vi använder till mat, saker till hemmet, gemensamma restaurangbesök, saker till Sigge och allt annat som vi vill dela på. Den summan delar vi rakt av. Vi behåller egna lönekonton och våra egna pengar. Jag är starkt emot gemensam ekonomi, jag tror att det kan medföra obehagliga inlåsningseffekter, onödiga diskussioner om vilken konsumtion som är tillåten och begränsad jämställdhet. Däremot har jag insett att vi nu måste börja fördela vår kostnader proportionerligt efter inkomst i och med Sigges ankomst. Eller i alla fall när jag börjar jobba igen. Plus att jag tänkte spara på vårt gemensamma konto istället för att ge min man extra pengar. Sparandet går till handpenning när vi ska köpa större lägenhet. Man ska ändå kunna leva på ungefär samma nivå. Det är ju det man måste ta hänsyn till när man väljer delad ekonomi, att undvika orättvisor men ändå behålla självständigheten över den egna ekonomin i så stor utsträckning som möjligt.

ÖVRIGT:Det är jag som har fixat det mesta inför Sigges ankomst, såväl kläder som försäkringar. Det är lite trist tycker jag.

Presenter och sånt fixar vi ungefär lika mycket av, och köper på det gemensamma kortet. Han köper blommor till sin mamma när vi ska dit på middag och jag köper presenter när mina vänner får barn. Den som är närmast sköter inköpen.

Renoveringar, byta lampor och sånt gör vi lika mycket också. Han gör det noggrannare, jag gör det med större entusiasm och lite för fort ibland. Men jag driver på och han gör det han blir tillsagd. När det gäller renoveringen av huset på landet kommer jag dra det tyngsta lasset, dels för att jag har mer tid, dels för att jag tycker att det är roligare. Jag kommer också att betala allting själv, eftersom huset ingår i ett kommande arv som ska delas mellan mig och mina systrar och tillfalla oss som enskild egendom. Han får givetvis vara där precis hur mycket han vill. Han har redan önskat huvudansvar för förråd och trädgård och har börjat forska i potatis- och morotsodling. Be my guest, säger jag! Båten tror jag han också vill ha ansvaret för, inte för att han kan köra den, (vilket jag kan), men för att ha något som är "hans". Den måste ju ändå skötas och dras upp på land och så.

Jag tycker nog att vi lyckats uppnå en bra balans och bra jämställdhet, räknat i antal timmar vi arbetar i hemmet blir det ungefär lika många. Däremot tjänar jag mycket mer än min man och har hittills också haft möjlighet att spara/investera helt andra summor än vad han har kunnat. Det kommer att förändras en hel del från och med nu. Sigges sparande kommer vi komma överens om gemensamt. När det gäller all sorts planering är det ju jag som står för den. Till stor del får jag skylla mig själv, det är ju trots allt något jag gör självmant och med glädje. Att han inte med samma entusiasm har räknat ut exakt hur stora inkomster vi kommer att få den närmaste 18 månaderna ska inte läggas honom till last. Generellt måste jag nog lära mig att släppa lite planering till honom, men jag kan inte bestämma mig för vad det skulle vara, ännu.

Framförallt har vi delat våra uppgifter utifrån vad vi tycker är roligt att göra. Han lyssnar på musik och kopplar av väldigt bra när han städar och jag gillar oftast att laga mat och tycker inte att tvätt är betungande alls.

Min man har uttryckt önskemål att låta Rut komma hem till oss när Sigge börjar på dagis. Inte mig emot. Än så länge bor vi så pass litet och klarar uppgifterna rätt snabbt, att vi inte velat. Vi har även funderat på att beställa hem mat, så som matkassen och mathem, men vi har inte riktigt landat i det ännu.

Årstafrun

Limpy bad mig berätta mer om Årstafrun. Så gärna!

Ända sedan jag var ett litet barn har jag varit mycket historieintresserad, speciellt av perioden mellan 1770-1830 ungefär. I början kändes det nog rätt glamoröst, den historia jag tog del av var de rikas, så klart, historieskrivarnas. Nu är det lite mindre glamoröst men minst lika intressant, nu är jag mer intresserade av de fattigas historia. Men allra allra helst bara riktiga människor.

Boken jag läste heter "Årstafruns dolda dagböcker" och är den senaste i en ganska diger rad av skildringar av hur Märta Helena Reenstierna verkligen levde. För det coola är ju att hon i 60 år tid skrev dagbok om saker som var i allra högsta grad vardagliga. Visserligen var hon rik och besutten, och bodde på Årsta, bara alldeles bredvid min vanliga årstavikspromenad, men hon var i allra högsta grad delaktig i vardagslivet på gården. Som arbetsledare men också arbetskraft. Det fina är ju att man får ta del av alla de vardagssysslor som utfördes likaväl som fester, kalas, bröllop och begravningar. Ett liv helt enkelt, men ur ett mycket annorlunda perspektiv. Just den här boken gör nerslag på vissa delar, andra böcker fokuserar på annat. Jag vill inte berätta så mycket mer, jag vill uppmana till läsning istället om man har det minsta intresse åt det här hållet.

Men jag antar att det som fångar mig mest, är det som alltid har fascinerat mig med historia, nämligen tidens förgänglighet och den svindlande tanken att människor får en kort period att vara med i skeenden, och att vissa spelar mer roll än andra, men ingen varar för evigt. Jag älskar mitt Stockholm som det är nu, och jag kan tänka mig att Märta Helena var förtjust i sitt. Samma stad och ändå två olika. Sånt är coolt, tycker jag.

En födelsedag

Kanske inte den bästa. Den trettiosjätte i alla fall. Uppvaktades av den underbare maken med finfrukost och paket. Dagens absoluta höjdpunkt. En pulsklocka som jag önskat mig. Som känns lite som ett hån just nu, när jag har mycket mycket svårt att röra mig. Längtar mig sjuk efter att kunna använda den på riktigt.

Har varit lite låg i några dagar, tiden går väldigt långsamt när man bara ligger och har ont. Och innan jag gick på sjukskrivningen var jag tvungen att jobba jättejättemycket istället för att hinna klart. Det gjorde jag ändå inte, så jag pillar med lite smågrejer när jag orkar.

Ikväll ska jag i alla fall äta middag med min man, hans föräldrar och bror. Det blir fint. Min egen familj har stuckit till Thailand, allihop utan min babysister. Hon skickade ett grattis-SMS(!). Tack, då.

Nu återgår jag till Glee och försöker rycka upp mig, alternativt vänta på att Citodonet börjar verka. Blä.

En bitter dag, in deed.