Foglossning, fantastiska tips!

Jag fick en underbar kommentar av Emma, med tips på hur man bäst hanterar riktigt svårt foglossning. Jag tänkte publicera det här så att fler kan få hjälp. Tipsen här är skrivna till mig som väntar andra barnet, men funkar lika bra för första så klart. Har ni fler tips får ni gärna fylla i!
Och gärna tips om hur foglossningen gick över efter förlossningen och vad ni gjort för att bli bra igen (om ni blivit det).

Här är Emmas bästa foglossningstips:

* gå alltid alltid i bra skor, det ignorerade jag förra gången men denna gång har jag trampat runt (så länge det gick) i joggingskor från dag 1

* köp en extra mjuk tjock bäddmadrass som formar sig efter kroppen! Har gjort en enorm skillnad på hur bra jag sover denna gång jämfört med förra, så det känns nog som bästa tipset jag kan ge. Jag köpte på IKEA, en sån med någon slags formbart skum. Man sjunker ner med höften liksom, och jag kunde t.o.m. sova i framstupa sidoläge ganska länge för magen sjönk ner. 

* ta det lugnare än du måste. Förra gången körde jag på tills jag fick ont, den här gången började jag gå saktare/kortare sträckor redan innan det gjorde för ont. Gjorde stor skillnad. Även att sluta jobba lite tidigare än när det blir kris var smart (jag gick ner till 50% först denna gång, förra gången körde jag rätt in i kaklet och blev sjukskriven fulltid från ena dagen till den andra)

* skaffa kryckor ganska tidigt. Förra gången gjorde jag det alldeles för sent, då kunde jag ändå inte hoppa runt. Den här gången började jag med kryckor lite då och då trots att jag kunde gå litegrann utan, och då slapp jag belasta bäckenet i onödan.

* gå till en osteopat! Jag har gått typ varannan vecka den här gången (inte alls förra gången), det är dyrt (600 kr per gång) men värt. Han har tryckt bort alla låsningar i ryggen vilket har gjort att jag inte spänt mig och felbelastat bäckenet, och varje gång jag varit där har jag kunnat gå bättre i några dagar iallafall. Sjukt värt, har jag tyckt.

Jag kompletterar med några egna:

* Sov med kudde mellan knäna. 
* Sov gärna med glidlakan (siden) så är det mycket lättare att vända sig om
* Be om hjälp! Låt andra göra allting. Detta är inte tiden för att vara hjälte. Har man otur sitter en del av smärtan kvar för evigt. Därför är det extra viktigt att vila.
* Gå till kiropraktor - det gör jag denna gång och det verkar hjälpa lite grann.
* Jag gick till en kinesiolog fyra månader efter förlossningen förra gången. Det tog bort mycket av den smärta som fortfarande var kvar, om än inte all

Balkongen del 1

Det här med att vi ska bygga balkong är ju fantastiskt. Förutom att värsta toktanten har hållt i det och struntat i att berätta att bygglovet måste kompletteras. Nu ingen balkong före sommaren. Bu.

Plus att jag och annan preggo tog över för att undvika katastrof. Vi försökte få med ytterligare en pga att vi är just preggo. Hade tom kryckor idag. Ingen anmälde sig. Lata as.

Mvc

Idag träffade vi barnmorskan och lyssnade på Gunnels hjärta. Det slog fint. Jag har 100/65 i blodtryck och hb på 120. Exakt samma som förra gången den här tiden. Allt är exakt samma förutom att jag inte har fått någon linea nigra. Och att det blir en flicka. Troligtvis. Jag fick remiss till läkare för att få remiss till specialistmödravården och prata färdtjänst. Immuniseringen var också under kontroll.

Allt är bra och jag är glad och tacksam för det.

Ibland tror jag att barnmorskan är lite virrig men så plötsligt säger hon rätt sak och jag blir lugn igen. Och jag älskar att hon som förra gången är på min sida. Försöker inte avråda från snitt utan vet och förstår hur jag har det och tycker jag tänker rätt. Hon tvivlar inte på att jag ska få det beviljat. Inte alls. Det lugnar mig.

På nedgång

Dagens andra halva blev inte alls bra. Mina hormoner parat med känslan av att alla är emot mig är ingen bra kombo. Är ensam ledsen vilsen uppgiven. Och fet och ful förstås. För att inte tala om smärtan och allt det där.

Egentligen är jag väldigt lyckligt lottad som har ett barn och väntar ett till. Får fokusera på den känslan.

Det slog mig: har varit förnöjd och himla lycklig länge nu. Det kanske är dags för kamp igen. För att bli ännu mer tacksam i framtiden.

Dagens bra saker; bara lite ont i morse. Bra lunch med Britta. Inte så kallt ute. Sigge har bara slagit mig en gång idag. Bussen hem gick fort. Slapp laga mat pga rester. Den är snart över.

Det är alltså inte min man som slår mig, om någon undrade.

Ett litet utbrott

Fick nyss familjeutbrott på en som bara slår och slår och slår mig och en annan som fan aldrig går och lägger sig om nätterna så att jag får tjata på att han ska gå upp varje dag. Och så får jag ensam ta hand om han som slåss fast jag har så jätteont hela tiden.

Nu ska de gå ut och jag ska vara i fred ett tag.

Alltså, vill gärna ha tre eller kanske till och med fyra barn men detta är sista gången jag utsätter mig för makalös smärta.

V 21

Det har ändå varit en bra vecka. Inget jobbigt på jobbet. Har inte varit arg. Försöker vara tolerant.

Ikväll kommer min ena syster och Sigges kusiner för fredagsmys. Har köpt chips, jordnötsringar, ostbollar och läsk. Det brukar vi inte ha hemma och tyvärr verkar det bara finnas gigantiska påsar nu för tiden. Precis samtidigt som gravidappen varnar för chips och godis. Den appen har aldrig varit gravid.

Shoppar väldigt mycket nu för tiden. Idag en bärsele från BabyBjörn som är så fresh att den inte ens finns att köpa. Man fick förhandsbeställa.

Andra saker jag köpt senaste veckan: jacka, högklackade skor och sex andra plagg jag inte kan ha på typ ett år. Böcker. Överkast. Pall. Hyllor. Duschdraperi. Jag vet vad det är. Det är jag som är sysslolös.

Planerar nu köksrenovering precis som förra graviditeten. Återkommer till det.

Igår smällde det till

Jag har ju haft ont i fogarna sen i julas ungefär men ändå känt mig helt ok och tänkt att det här, det står jag ut med. Jo. Igår började det göra ont på riktigt och jag mindes plötsligt. Kunde inte sova i natt, nästan alls, för det slutade aldrig att göra ont. Idag är det dock aningen bättre och jag tänker på små små bebisar och håller ut.

Därför fick jag en semla till lunch.

Nedräkningsmantra

Jag gillar ju siffror och tycker de hjälper mig mycket på alla sätt. Varje morgon skriver jag en post-it som jag sätter på datorn. Idag står följande siffror på lappen:
18
2
76
131

18 veckor och 2 dagar kvar.
76 arbetsdagar.
131 verkliga dagar.

Det är skönt att se nya siffror varje dag. Att det går framåt. Och jag längtar mycket efter min flicka.

Hej Gunnel

Hon vinkade till oss idag. Det känns väldigt häftigt att det blir en flicka, det trodde jag inte. En lyxblandning. Jag längtar efter henne.

Åtgärdsplan

Eftersom jag inte varken orkar eller vill göra något åt situationen på jobbet före babyn kommer tvingas jag i stället acceptera att det är så här. Det är inte så lätt. Jag är så himla himla ledsen och helt slut. Det tär så mycket mer än jag hade kunnat ana. Jag har varit så bortskämd de senaste tre och halvt åren. Jag hade glömt att jobbet kan vara vedervärdigt, och jag hade glömt hur mycket det påverkar allt annat. Jag släpar mig fram genom lördagen och tänker att jag klarar 80 dagar till på jobbet.

Ikväll ska vi hem på middag till min högsta chef. Det mest strategiska jag kan göra nu, även om jag bara vill ligga under täcket.

Tappar lust

Nya beslut fattas över mitt huvud som starkt påverkar min vardag. Orkar inte med det här. Längtar till ledighet. Längtar bort. Men vet att bort innebär än mindre möjlighet att påverka min situation. Orolig för vad den kan tänkas vara när jag kommer tillbaka. Sitter i möte med tårarna brännande bakom ögonlocken. Detta var ju min trygga hamn. Inte längre. Nu blir varje dag oerhört tung istället. 81 arbetsdagar kvar till jag sticker.

Ibland vill jag bara krypa ur mitt skinn och försvinna, lämna alltihop och framför allt mig själv. Men oftast vill jag inte vara någon annanstans än just här.

Jag tycker det är jobbigt.

Saker jag har tänkt på

När jag har legat och haft ont, och bara blivit mer och mer ledsen har jag tänkt på:

1. det går inte min väg just nu på jobbet. Det går inte illa heller, men jag är bekymrad över inriktningen i vissa frågor. Det suger energi och arbetsglädje och framför allt är jag arg större delen av tiden.

2. Det är 27 år kvar till jag ska pensionera mig. Det är förstås väldigt bra, men pga punkt 1 känns det lite tungt. Min man förstod inte det där riktigt, för han tycker att jag väl kan byta jobb om det blir jobbigt. Vad han inte förstår är mitt oerhört dåliga jobbsjälvförtroende. Jag har vantrivts så mycket på de flesta andra ställen, och inte heller varit särskilt duktig. Här har jag trivts så himla himla bra, och fått göra saker som passar mig, och därmed har jag blivit duktig. Det tror jag fortfarande inte att jag kan vara någon annan stans. Kanske har jag fel. Kanske har jag rätt. Att undersöka det på riktigt känns inte aktuellt. För sannolikheten att allt går åt skogen känns maximal. Så jag bliver här. Och det vill jag ju just nu också. Men om fem år, om tio? Och nej, det är inte möjligt för mig att sluta oroa mig för framtiden. Då vore jag inte jag

3. Lever min bebis?

4. Kommer jag någonsin kunna gå bra igen?

5. Hur lång tid är egentligen fem månader?

Energisparläge

Hejhej

jag har hamnat i något slags energisparläge. Foglossningen slog till strax före jul, tack och lov är det inte hel fruktansvärt ännu, men med det kom alla minnen tillbaka, och känslan av hur hemskt det faktiskt var under andra halvan förra gången. Det ledde i sin tur till rejält mycket ångest inför de närmaste fem månaderna, en riktigt stor rädsla över hur jag ska orka ändå fram, även denna gång. Jag vet ju att jag kommer att göra det, jag har ju inget annat val, men det kommer att vara jobbigt. Det är annorlunda när man vet vad som ligger framför. Jag ska försöka hålla uppe modet och faktiskt vara glad alla stunder då livet är uthärdligt. Men som sagt, de senaste veckorna har jag gjort mycket lite, både fysiskt och mentalt, för att akta kroppen och inte utlösa ännu kraftigare ångest. Och trots ansträngningen hann jag ju fundera en hel del. Jag återkommer till det.

I alla fall, idag är första dagen på jobbet och jag längtade faktiskt i slutet. Sysslolöshet är mycket mycket  dåligt för mig. Jag ska se till att jobba så länge kroppen orkar, för jag mår bättre av det.

Nu längtar jag mest till ultraljudet om en vecka. Jag vill se om min bebis fortfarande lever. Jag kan ha känt rörelser, å andra sidan kanske inte. Högst osäkert det där. Och nu är det v 18.