Längt längt

Jag tycker inte alls att det känns roligt att leta efter lägenhet i den här marknaden. Köpa kanske, men jag betvivlar verkligen att rätt perfekta trea kommer att uppenbara sig precis den vecka jag vill. För jag vill. Inte för att det händer förrän nästa år, men åh vad jag vill. Och sälja ska vi inte ens tala om, min förut så dyra lilla skatt kanske inte är värd någonting alls om fyra månader. Precis som vanligt tjänar det ju ingenting att fundera på det förrän det händer, fast jag längtar så fasligt att det liksom inte går att sluta dagdrömma.

Men på jobbet går det bra. Har fått värsta giggeansvaret plus tre nya projekt att jobba med, det känns så fint att veta att de tycker om mig, att jag tycker om dem, även om jag visserligen behöver lära mig mer teknik. Hmm teknik ja.

Och till och med spanskan går bra, det är faktiskt roligt. Jag trodde jag skulle tröttna efter första gången men hey, jag har sånt tålamod nu. För att jag har tränat.

Och ibland känns det ju lite fånigt att min DJ ska bo i Årsta när han sover här varje natt. Lite grann. Förutom grava sömnproblem ger det mig väldig lycka. Me like.

Bokmässa

Fullständigt utmattad var jag tvungen att läga mig på golvet och slita av mina stövlar. Det tog fem minuter och jag blev genomsvettig. SÅ jobbigt är det att vara på bokmässa. Att det inte ens går att klä av sig. Men så magiskt roligt som jag har haft, vet inte när jag hade så fantastiskt kul senast.

Tåget ner i torsdags och sen direkt till Isas fest utomhus, i en penthousevåning på Avalon. Det fanns pool! Sen Park och massor med människor, gratis alkohol och taxi hem någon gång efter tre. Väldigt kul.

Och bokmässa på fredag, tunga bokkassar, vin på uteservering på eftermiddagen och jätejätejätegod hävskräftsmiddag hemma, och sen barrunda med babysis och Sebbe, till sist Park igen. Också roligt.

Trötta, väldigt, väldigt trötta på lördagen men god middag hos ovannämnda och sen spelade min DJ på Smaka, efter en trög inledning när jag helst ville lägga mig i ett hörn och sova blev det sjukt kul och han spelar så riktigt bra musik. Och Majsi kom också. Ännu mer Roly.

Sen brunch i morse och väldigt långsamt tåg hem och nu längtar jag efter att sova i min säng och ägna mig åt avhållsamhet ett tag framöver. Min lever vill ha lite semester.

Bokmässa

Så bokmässan.
Äntligen kommer jag iväg. Det var väldigt länge sedan. Och extra roligt nu för tiden. När Faschio, Sessan, Isa och Majsi är där. Och andra. Och alltid fint att besöka moderjorden. Korta stunder.
Torsdag kväll får min snygging och jag gå på finfest, och sen vet ingen hur den natten kommer att sluta. Vad jag vet är att vi kommer att sova länge i hos mor och far i Majorna, hänga på bokmässan, äta lunch på stan och kanske kanske kolla in Håkan på Liseberg på kvällen. Och kanske annat, det fina är att jag inte vet. Och så får vi havskräftor också!

Lördagen blir lat, visa min snubbe mina smultronställen och sen spelar han på Smaka på kvällen, med babysis' snubbe och jag får träffa dem och andra bra Göteborgsvänner. Brunch på Il Contro på söndagen och sen är jag nöjd för en lång lång tid.

Jag bävar redan för de tolvtusen kilona jag kommer att gå upp den här helgen. Fast det är alltid värt det.

Prestationspanik

Det är faktiskt alldeles pinsamt. Jag är fortfarande fjorton år, livrädd för att göra fel, att göra bort mig, för vad ska folk tänka? Alltså, jag har varit på spanskakurs, för första gången idag. För ca 14 år sen lästa jag spanska på Universitetet, och var hyfsat grym. Det är jag inte längre, men varje gång, varje gång jag skulle prata idag bultade hjärtat hårt och jag fick svårt att säga det jag skulle, det blev inte fel, men nästan, varje gång. Trots att jag var typ bäst, fick jag totalångest för att jag inte skulle vara det. Måste ta upp det här med mitt psyko när hon är tillbaka från sin mammaledighet. Det är ju gräsligt.

Förutom svettreaktioner har jag mest hängt med min DJ, han är här nästan jämt, och det är så väldigt, väldigt underbart att somna i hans armar varje natt. Det är på något sätt en ny fas nu, en bättre, tryggare och mycket mer loving. Vill hålla hårt i det.

Men annars längtar jag mest till bokmässan i helgen. Oh ja, roly roly.

Fölsekalas

Idag fyller min snygga pojkvän år och jag har lagat mat i tusentals dagar för överraskningsfesten som inte blev någon överraskning alls. Men ändå. Så nu är det välstädat uppdukat och jag ska in i duschen och se om jag kan raka benen och så där. Stressen över tack och lov. Vi kommer ha en så ROLIG fest idag, många fina skojiga vänner och jag längtar mig två timmar fram i tiden, men först ska jag se lite Gossip Girl med ett glas vin på magen och relaxa lite.

Han fick en present igår som han inte vet om han vill ha, ashole. Du var ju så snygg i sergelstorgskoftan, darling. Ta nu ditt förnuft till fånga.

Gammal är jag nu

Att åldern kryper på mig blir mer och mer uppenbart varje helg. Det är nu officiellt bevisat att jag inte orkar så som förut, helgerna bli nu istället en enda lång konvalescensperiod. Man ska inte åka på konferenser som avslutas med kräftskivor. Inte. Då straffas man med sängliggande och apati, i flera dagar. Måste göra något åt detta. Längtar efter pigga helger, där jag går upp klockan nio, motionerar lite grann, går på museum och umgås med skojiga människor. Inte sådana då jag ligger i sängen till ett, äter frukost och sedan kryper tillbaka under täcket.

Fast trots tröttheten kunde jag äta middag med familjen och den snygge mannen igår. Mysigt men lätt apatiskt.

Och inte blir det bättre framöver, överaskningsfest för Stockholms Finest på fredag, som han redan vet om, och helgen därefter bokmässa. Jeesus. Det blir tungt. Men förbannat roligt.

Friskare

Och på den sjätte dagen reste hon sig. Efter fyra dagars feberkoma vaknade jag faktiskt till liv utan större plågor. Och firade det med ytterligare en dag i soffan, Lost-wise, och börjar bli officiellt rastlöst. Längtar till och med till jobbet, eller, inget fel med jobbet, men ja ni vet. Tråkigt är det iaf att vara sjuk, och vill tillbaka, röra runt lite, fixa sånt som borde ha fixats redan i måndags, och ja, känna mig effektivt. Jag har badat också, så har till och med nyrakade ben. Oh yay, hurra, osv.

Slog mig tanken i soffan dock. Jag vill ju ha barn, börjar bli gammal mm. Men hell no att jag vill ge upp mitt liv, göra vad jag vill när jag vill, dricka precis så mycket vin jag har lust med, köpa saker bara till mig, sova länge, hångla när lusten faller på, resa till New York om jag vill. Åh New York. Jag vill. Fattar att det är värt det ändå, trots uppoffringarna. Fast mina ungkarlsvanor är inrotade. Men jag tror jag väntar lite till. Eller snarare ganska mycket till. Hur länge kan man vänta egentligen?

Minns såväl kvinnan, en mycket vacker 39-årig sådan, som kom fram till mig och mina polare när vi var ute och firade nytt jobb för fem år sedan. T var nyfödd och givetvis med på krogen. Hon frågade om hon fick hålla honom, sjönk ner på knä på golvet och luktade på hans huvud. Hon frågade hur gammal jag var. 28, sa jag. Skaffa barn nu. NU! Sa hon. Jag väntade för länge, skulle göra karriär och sånt. Nu går det inte. Jag ångrar. Gör inte samma sak som jag. Snälla?

Förlåt. Jag gör det ändå, fast jag vet.

Nära döden

Jag är faktiskt sådär förkyld att det nästan inte går att beskriva. Defintivt på topp tiolistan över de värsta. Och det värsta är att jag dessutom är uttråkad. För fjärde dagen ligger jag i soffan och kollar på tv-serier. jag vill inte. Och min träning, jag som varit sanslöst duktig, ja det är ju kört nu. Det blir att börja om en vecka eller så. Hoppas jag verkligen, att jag inte behöver vänta längre menar jag. Jobbigt och tråkigt. Men jag röker i alla fall inte, och det måste ju vara bra?

Min snygging är också dålig, men inte lika, han klarade av att jobba idag, annars har vi mest legat i varsin ände av soffan sedan i fredags, läst och debatterat vem som ska fixa föda.

Samt beslutat oss för, jo, så småningom, sedan, efter jul sådär kanske, nog ändå köpa en lägenhet tillsammans. Ha! Jag börjar bli bättre på tålamod. Nu göra jag marknadsresearch. Som fan. Längtar balkong, dubbelsäng, diskmaskin, tvättmaskin. Ge mig. Cravings! Fast först måste de bygga klart min innergård. Det är färdigt till jul. Plenty of time att göra det där sista av renoveringen.

Jävla ensamhet

Och så ligger jag här i min självömkan, efter en dålig dag, och hetsar i mig mackor (som jag har längtat) och ett glas vin som inte ens är gott. Fast dagen egentligen varit hyfsad, med löpband och produktiva möten. Det överskuggas av ledan, ångesten, ensamheten. Ja du vet, allt det där. Det där destruktiva som säger att jag lika gärna kan äta för mycket, likaså röka och dricka. Vore det inte finare med bra belöningar när själen är uttorkad, undrar jag. Men icke

Inte ens PMS kan jag skylla på, även om det känns så. Längtar normal vardag, normalt umgänge, och vet att det inte är så långt kvar av den här omgången, men just nu orkar jag ingenting mer. Jävla ensamhet.

Fan vilken dag

Varje gång jag springer på lunchen är jag helt utmattad resten av dagen efteråt. Under tiden, medan jag plågar mig själv där på löpbandet tänker jag, åh så härligt det kommer bli efteråt, vad smal jag kommer bli, vad stolt jag kommer att bli över mig själv, yada yada. Sen sitter jag helt utmattad hela eftermiddagen, med eftersvettningen och skakande ben och längtar bara hem till sängen och eftermiddagsluren. Fy fan. Fuckar hela arbetsdagen.

Och jag är så förbannat less på att aldrig träffa min kille, konstiga arbetstider och saker som bara måste göras. Det är alltid saker som måste göras, och då sitter jag hemma som en idiot utan något att göra, bara för att JAG inbillat mig att vi skulle hänga. Och man får tydligen inte planera heller, för det är så jävla jobbigt, och jag har fan ingen aning bla bla. I denna stund nu säger jag upp mig som projektledare för den här relationen så får vi väl träffas någon gång i vinter när våra agendor inte krockar.

Ett litet lyckoinlägg

Helgen var bara en enda stor orgie i lycka. Mycket pojkvänstid, fantastiska, underbara Popaganda, roliga människor, god mat. Kärlek helt enkelt. Men misstänker att jag börjar bli för gammal för sådana är maraton. Kroppen säger nej tack. Och det är kanske dags att börja lyssna på den. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag tränar ju till och med.

Och ibland blixtrar det till så fint, min kille säger helt rätt saker vid precis rätt tillfälle. Det osäkra hjärtat hoppar till och fy fan vad fint det är. Det gör att det funkar att ses enbart på helgerna, det gör det faktiskt.

Och på jobbet går det faktiskt BRA! Jag får mer ansvar, jag tar mer ansvar själv, jag har saker att göra, och jag ramlar hem utmattad, dödstrött. Fast det börjar bli kul på riktigt. Äntligen.