Det finns de som säger att min blogg suger. Kanske inte med de orden. Men ändå. Och det är alldeles riktigt. Jag vet inte om den var bra pre Stockholms Finest, men den var iaf ärlig. Nu är den bara bajs.
För tro inte att mitt liv är så jävla sockrigt som jag skriver. Jag censurerar. För jag är livrädd. För allt. Och kanske mest för att förlora den första jag har träffat som jag kan ha riktigt riktigt bra diskussioner med. Som dessutom är så snygg och hångelvänlig att jag tappar orden. Fast jag går genom livet rädd. Jag betalar min psykolog oerhörda summor för att hon ska lära mig att inte vara det. Det hjälper inte. Så jag tänker, lite egenterapi på kammaren, med en förhoppningsvis lyhörd kör. Och den stora risken att bli läst av den som inte ska läsa. Läser du, baby DJ, får du faktiskt älska mig ändå. Det här är ju jag.
VARJE dag är jag rädd han att han ska lämna mig. Varenda en, vissa dagar mer än andra. Vissa dagar kan jag vara alldeles lugn och trygg och känna mig aldrig så älskad. Andra dagar kan jag knappt gå ur sängen, vågar inte tala, förlamad av skräck. Inte värdigt. Men ärligt.
Vissa dagar tänker jag att han fan får skärpa till sig, för jag pallar inte. Och sen är jag sur, säkert i en hel timme. Men det går alltid över. Långsinthet är inte för mig. Han är underbar, men inte perfekt. Och långsamt, försiktigt, börjar jag bli den jag ska vara. Som tar den plats jag förtjänar, som tycker att jag förtjänar att älskas för den jag är. Även om det tar tid.
Och jag är, inte glad kanske, men ändå lite nöjd över att det känns som jag älskar mer. Älskar jag mindre missbrukar jag det.
Så, är jag fortfarande Loverboys flickvän? Är jag den som inte vågar stå upp för sig själv. Ja. Så är det nog. Mer nyanserat, modigare också, dessutom vill jag poängtera att jag den här gången är uppskattad. Men samma rädsla, samma skräck för konsekvenser. Ja ni vet, rädslan att inte mer få vara tillsammans med den som betyder något.
För även om min DJ inte är världsmästare i att ge kärlek VET jag att den finns där. Så var det inte i mitt tidigare liv. Så nojorna är där, men inte lika stora. Jag önskar allra allra mest lite förnöjsamhet.
Fast glöm inte, det är ofta fint nuförtiden, och när det är fint är det helt jävla fantastiskt fint.
Just det, gnälla lite mer: jaq är nog inte så bra på mitt jobb och jag får nog sparken om tre månader. Over and out.
