Summering eller vad vi nu kan kalla det

Löften inför 2007:
Jag ska bli bättre på:
- säga ifrån
- visa kärlek
- göra saker jag tycker om
- vara stolt över mig själv
- tycka om mig själv.

Så såg det utför ett år sedan och visst, check på precis allt. Det är bra. Men inte fan är jag lyckligare nu?

Bra saker med 2007:
- Jag har kommit närmare mig själv, är tryggare, säkrare och känner mig själv bättre.
- Fler nya vänner, fler fördjupade vänskaper.
- DJ-snubben. Jag skriver det här men det innebär INTE att jag jinxar. Men det har varit en fin avslutning på året. Om inte annat.
- Jag vet vad jag vill arbeta med och jobbar på att komma dit. Även om det går långsamt.

Dåliga saker med 2007:
- Jobbet. Fy fan säger jag bara. Har aldrig varit med om liknande, har aldrig mått så dåligt på jobbet förut. Snälla någon, bara låt det bli bra.
- Kärlek. Ja vad fan, det är inte min bästa gren. Det är det inte. Men jag ger då aldrig upp.

Det räcker med dåliga saker. För de tar över det mesta ändå.

Ovärdig avslutning på ett pissigt år

Min kropp är en ganska tydlig vägledare för mig. Just nu säger den: vad fan det här funkar bara inte. Jag har sjuk hjärtklappning och ont i magen hela tiden. Är så stressad över jobbet att jag inte vet vilket ben jag ska stå på. Kan inte släppa tankarna ens i fem sekunder. Har precis sökt 15 jobb och hoppas hoppas på lite positiv respons. Men oron är stor för att jag vet att jag söker jobb utan direkt erfarenhet. Och att jag vet att jag måste dra från jävulsfabriken asap. Det ska bli intressant att se hur många dagar det tar innan kroppen ger upp.

Nödrop: Om ni vet något jobb, kanske tom en junior tjänst, inom marknadsföring, komunikation, information, PR så skrik till. Jag behöver fler uppslag. Hjälp.

Och kanske är det på grund av den här stressen som den gamla Bitter har kommit tillbaka. Hon som angstar och analyserar varje ord, varje gest. För nu har jag bestämt mig för att DJ-snubben är osannolikt bra. Och då slutar jag vara cool, snygg och fantastiskt och blir istället liten, rädd och osäker. Trött på detta. Det säger jag nu.

Hell, as it is

Welcome to hell day. Sa inte en röst när jag vaknade i morse, men det blev det ändå. Vid tio ringer min nya chef, ursinnig, och ger mig en rejäl jävla avhyvling för att jag inte är på jobbet. Jag jobbar hemma, försökte jag invända, men det är så jävla ansvarslöst och omoraliskt så jag fick packa mig dit snabbt som ögat. Och satt toute seule hela dagen med en chef som bara hatar hatar hatar mig. Jag måste dra, innan jag får sparken. FAN. Så jag hann i alla fall påbörja CV-skrivandet och snart kommer A för att hjälpa mig med det, fullastad med indisk mat.

Så jag höll på dö av sorg, rädsla och allt annat, och Sessan tyckte att det var dags för mig att sjukskriva mig. Tänker hålla det fortet ett tag till, så länge jag kan. Ska söka minst 30 jobb i helgen och hålla precis alla tummar som finns för att något händer. Men i alla fall, den gudomligt snygga DJ-snubben tycker så synd om mig att han plockar upp mig och tar med mig till Skybaren i Skrapan, bjuder mig på ett glas vin och kysser mig så att knäna nästan viker sig inför den mest magnifika utsikt jag sett sen Peterskyrkan. Ojoj.

Det lättade upp litegrann måste jag säga.
Men varför kan inte livet få vara lite rosenrött ett tag, utan bekymmer. Why, oh why.
Och jag undrar, ska jag också bli en sån där töntig romantiker utan bitter och cynisk-bepansring? Det vore läskigt. Det vore det verkligen.

Snällaste Bitter

Jeez vad jag har varit snäll. Så snäll. Jag trodde det räckte med blomsterregnet i fredags, det gjorde mig synnerligen lycklig och kändes som mer än vad jag förtjänade, men idag har jag, den inbitna julhataren, fått bada i julklappar. Och alla var helt suveräna, men kanske allra allra bäst till danskälsaren var hela Matador. Resten av ledigheten är nu definitivt säkrad.

Kunde jag bara nu få ett nytt jobb så lovar jag att aldrig mer be om något. I definitionen aldrig menar jag åtminstone inte förrän till hösten. Snälla då, ett jobb jag inte kräks av att gå till varje morgon. Behöver inte så mycket mer. Jag är snäll.

Snart är julen verkligen slut

SNART är detta julfirande över. Mycket snart. Idag är dock det bästa, med bara min alldeles egen familj. Och fin mat får vi också:
- Parmalindad chèvre till drinken
- Bruschetta
- Oxfilé och gorgonzolasås
- Chokladtryffeltårta med pinjenötter.
Sen kommer tomten.

Sen är den här matfesten över för min del, jag kommer ju ändå att ligga i bikini om bara en månad. Inget vin, ingen mat, inga cigg. (okej, ni behöver ju inte skratta så förbannat högt).

Igår fick jag se Arn med DJ-snubben och det är ju ändå fint med romantiska vuxna män. Mycket fint. Speciellt detta citat vill jag dela med mig av: "man måste ju vara en kallhamrad cyniker för att inte tycka om kärleksscenerna ju."
(NB: de där de galloperar över ängarna till fågelkvitter och citerar Höga Visan för varandra). Jag har gott hopp att sälja in Greys Anatomy till honom.

Men det framskrider bra. Så så bra. Jag vaknade inatt och tittade på honom, och kände mig bara så där lugn och lycklig som Arn och Cecilia måste ha gjort när de låg nakna under trädet. Hehe.

Kan han bryta ner den här hårda fasaden tro?

Och på den andra dagen

Precis när mor och far började diskutera TV-tablån högljutt bestämde jag mig för att lämna den andra dagens matkoma, lammstek plus ostbricka, för det ljuva Skanstullshemmet. Precis lagom så, och jag skänker ljuva tankar till den som gjorde mig vuxen med ett eget hem att rymma till när det bara räcker. Smittohärden har ägnat dagen åt att sitta i mitt knä så jag räknar med ordentligt sjukdom, men det är det sannerligen värt.

Julen är tyvärr inte över ännu, har två dagar till att hantera, men jag tycker att jag gör det så bra så bra, för att vara en inbiten julhatare.

DJ-snubben tittade förbi i en timme idag, och sannerligen om jag inte börjar bli lite svag. Jag tror han är Stockholms finest. Det är inte så illa.

En synnerligen god jul, trots allt.

My dearest, jag är osannolikt julstinn ikväll. Har kalkon, stuffing, sötpotatismos rinnande ut ur mina öron och jag skulle på riktigt kunna svära en ed om att aldrig äta igen. Men det lär vara fåfängt för imorgon blir det lammstek och det kommer att vara svårt att säga emot. Skön icke-julafton med storfamiljen, och det säger jag er, Pippiparaplyet var den i särklass mest populära presenten, av ca 5000. När den ljuvliga aka smittohärden säger att hon älskar mig när jag ska åka hem fulländas den här dagen. Dess början var kanske ännu lite bättre, och påbörjades redan igår kväll med ett stort fång rosor. Sånt funkar tydligen fortfarande.

Tomten kommer dock inte till mig förrän på torsdag, och då förväntar jag mig Orkanpartyt av Östergren, för jag hade ett långt förmaningstal med min far i förrgår om den enda julklapp jag önskade mig (förutom nytt jobb och lycka på alla fronter förstås). Och sen ska jag läsa läsa läsa.

Små små tankar i mitt huvud försöker uppmana mig att springa lite i Årstaviken imorgon. Det kommer vi säkerligen bli två om (alltså jag och Luther). Och jobbet tänker jag inte på förrän döden närmar sig. 27:e är dagen att skriva cv och spamma alla potentiella arbetsgivare.

Och från mig, till er alla, önskar jag er den bästa julen, med mat, människor ni älskar och tillräckligt många snapsar för att ha överseende med konsumtionsspektaklet. My love to you.

Sådär lång härlig lördag man önskar det fanns fler av

Det är nästan så att jag andas ut efter de senaste veckornas rätt intensiva julfirande (läs vindrickande) på olika håll. Så roligt, och idag så skönt att ligga i sängen och läsa hela dagen. Märk väl efter julklappsinköp med fadern mellan klockan tio och elva. Hajar ni att ett barnparaply med Pippi på kostar 100 spänn. De utan Pippi kostar 40. Sjuk är världen. Och nu uppstigen från läskoman rustad med gummihandskar och kemiska medel angriper jag mitt kök. Det kommer att stråla om några timmar.

Nu inväntar jag familj och jul och tänker inte ens fundera på djävulsfabriken på jättejättemånga dagar. Oh no. Bara skriva CV, söka nya jobb, och så jävla fint 2008 kommer att bli så att ni inte ens kan ana.

Lite fint är det också med en snabbdate imorgon. Känna efter lite.

Mina läsare är delvis sådana jag känner, men de är i minoritet, det finns en mörk stor massa därute. Igår, på glöggfesten träffade jag en av dem okända. Som jag visserligen kände sedan innan men ändå. Det var en konstig känsla, fast rätt cool ändå.

Torsdagsvin, idag också

Trött, gammal och packad, känns det igen?
Anyhow, det blir inte bättre än så.
Men en av sakerna orsakades i alla fall av grymmekväll på Pet Sounds med coola Stina. Jag är mycket glad över kvällen, och inte nog med det hittade vi superkonceptet. Vi har lite jobb att göra, lite folk att övertyga, men hey, vad bra det kan bli.

Så nöjd vandrar jag hemåt, hamnar framför datorn, faller i vinkoma och längtar mig bort.
Jag kommer att lösa jobbsituationen på något vis. Jag tackar för min envishet.

Den där snubben, DJ-killen, fortsätter höra av sig. Nicely. Han är i Umeå och skickar digital love. Jag tar emot, men har inte landat riktigt. Men är intresserad av vart det här tar mig efter jul. Jag är ju en feg/modig jävel. Jag kan bara inte bestämma mig för vilket.

Så egentligen är väl frågan: stanna kvar under stenen eller smyga sig ut och se vad som väntar därutanför. Lätt svar för er kanske, svårare för mig.

Inte alls om jag ville

Nja, nej och satan och allt det där. Nej, tror inte intervjun funkade. Av flera skäl. Men magen sa nej. Besvikelsen är fet, och det som kanske är allra tyngst att jag inte får lämna helvetesfabriken asap. Men nya takter, nya tag, jag söker nya jobb i jul. Upp med hakorna.

Men det finns coola saker ändå. Jag var på en fest. Jag träffade någon. Speciell. Jag vet inte vart det leder men magen säger att det är bra. Är lite rädd efter senaste tidens känslostormar, så jag vågar väl inte riktigt. Men jag borde kanske försöka? Ingen har väl dött av att ett litet litet försök??

Håll på mig!!

Jag hoppas att ni alla vill hålla era tummar för mig på onsdag, för att jag gillar det, och får jobbet. Och att jag får sluta så snart som möjligt på helvetesjobbet i skogen. Det är nu officiellt outhärdligt, uppgifterna är så tråkiga att jag är beredda att skära av både en och två armar för att slippa jobba. Och det gör att jag också är osäker på att jag kommer klara av dem om jag måste fortsätta där. Min fantasi räcker liksom inte till längre. Inte där. Så ett nytt liv i julklapp önskar jag. Snälla, jag har faktiskt varit väldigt snäll i år.

Förutom jobbet känns livet rätt sprudlande nu, snart ledigt och med så mycket skojiga saker att göra. Så jag studsar hem på kvällarna och kryper dit på morgnarna. Men det är dags för förändring nu, för det är min tur.

Självgod

Jag är fortfarande sällsynt nöjd med mig själv.
Jag drömmer storslagna drömmar hur fantastiskt allt kommer att utveckla sig.
Det kommer bli så fint.
Jag har mitt avskedsmail färdigskrivet i draftboxen. Det betyder inte att jag jinxar det, inte alls, jag bara effektiviserar.

Nu singelfest med 20 singelkillar. Jag är tröttare än döden men tänker ändå gå och se vad som erbjuds. Man får ju inte vara knusslig.

En spricka i molntäcket

Ja gode gud det händer saker. Hela tiden. Efter debaclet på jobbet tisdag funderade jag en stund på att dö men beslöt mig för att försöka något annat. Jag ringde en redaktion jag vill jobba på och voilà, på onsdag ska jag på intervju plus skrivprov för ett reporterjobb. Provet för att jag ju inte har någon journalistisk erfarnhet. De fixar kurser om man passar, och min branscherfarenhet är precis vad de behöver. Och jag säger bara Yay good girl. Ta itu med saker och snart snart lämna det äcklig bygget i skogen. Hurra för mig.

Och så fick jag visa leg på systemet igen. Så nära tredejdelssekelfödelsedagen. Jag tackar ödmjukast.

Dessutom har jag hunnit dricka vin på Grappa med mina homies och helgen ser lovande ut den också.

Jag gjorde återbesök på utställningen jag var på i fredags och så vips blev jag på gott humör igen. Jag fixar detta!

hatar då allt

Det var kul att vara glad i fyra dagar. Verkligen. Bye bye det ljuva livet. Idag fick jag mig en uppsträckning som heter duga av nya chefen, märk väl, inte chef förrän 1 jan, men ändå. Med indirekt hot att få gå om 3 mån om jag inte levererar vad han vill. Mina protester, i form av, ingen lyssnar osv, funkar, för här tar man bara för sig. Känslor är oviktiga, att få berättad vad dealen är likaså. Så jag bestämde mig på stående fot i eftermiddags att i helgen skrivs det CV's och jobbar vidare. För jag håller på att dö. Det var länge sedan jag grät så mycket på jobbet. Och ja, det är bekräftat, kollegan hatar mig lika mycket som jag hatar henne.

Så trots lovely sociala grejer i veckan, verkligen bra, är jag nära döden igen. Men nu med en game plan, off you go från skogen.

Det börjar röra sig nu

Växlade idag upp tempot lite i karriärbytartankarna efter nice lunch med inspirerande person somt långt möte som jag hatade varje sekund av. Så mina vänner, efter Kenyaresan börjar jag söka nya jobb i en en ny bransch och jag börjar bli ganska säker på vilket håll jag ska gå åt. Åtminstone inledningsvis. Och efter det kommer det bara att gå uppåt och bli bättre och bättre. Det har jag bestämt.

Skönt ändå tycker jag att ha låtit funderandet tagit sin tid, att jag inte forcerat fram något utan verkligen känner när det börjar bli rätt. Nu känns det bra. Tack Kajen för grym coachning. Och alla ni andra förstås.

Jag är fortfarande glad.

Tyvärr växer finnen varje dag, men fram till nästa års början tror jag verkligen att den är borta.

Glädjeparty

Min nya strategi att bara vara glad funkar alldeles utmärkt. Jag var jätteglad hela dagen igår och ännu gladare idag fast jag är alldeles aningens skakig i benen. Var hos Majsi på glögg/vin/sprithäng och kom inte hem förrän fyra. För jag skrattade så mycket. Heja. Och vaknade pigg och fresh halv tio och hittade mig själv någon timme senare hemma hos A städandes hennes garderob. Också något att göra bakis. Efter det började jag bli lite illamående, så gör man slut på sina krafter. Jag blundade hela vägen på t-banan och tänker nu, ja definitivt städa städa innan jag lägger mig raklång i soffan och firar att jag inte har haft måndagsångest på hela helgen. Jag har bara skrattat. Jag är så cool.

Fast jag har världshistoriens största finne på hakan, och ja ba vad fan jag är ju yngre medelålders för satan. Vill inte ha både rynkor och finnar. Någon rättvisa kan man väl ändå kräva. Oh well.

Svag lördag efter lycklig fredag

Ligger i soffan med pizza, cola och die hard 4.0. Fin lördagsunderhållning och återhämtning efter bisarrokul fest hos Dampgugge. Skulle bara titta förbi en liten sväng, hänga lite med gamla hornstullsgänget och sen faktiskt gå hem och köpa lite indiskt på vägen. Verkligen. Men hittade så många gamla sköna människor och en del nya också så jag ramlade in genom dörren vid halv tre sådär. Idag är jag svag men lycklig ändå.

Och så kom jag på att det är mycket roligare att vara glad än som jag. Jag skrattade så mycket igår att jag fortfarande ler. Jag tänker fortsätta med det. Det är definitivt det nya svarta. Så nu ska jag träna på ett brett leende. Det kommer att få stanna kvar.

sprit

Nu har jag druckit sweetiga drinkar med Morran på Nada. It was very nice. Kanske har jag tom ordnat nyårsefterfest. Yay.

Först blir det bra, sen åt helvete

Konferensen gick bra. Mycket bättre än jag hade väntat mig. Varje möte med nya gruppen känns stimulerande, som om det faktiskt ska bli kul att jobba med dem. Och sen tillbaka på jobbet igen hatar jag det, hatar jag min kollega, och jag fattar inte hur jag ska stå ut. Och inte vad jag ska göra istället. Det kommer att bli bra. Förtröstan och sånt. Men fan vilket dåligt tålamod jag har.

Igår middag hemma hos I och nu snart drinkar på Nada. Det bli bra idag också. Imorgon är det fredag och då blir livet uthärdligt igen.

Uppåt

Jag var så grym idag. Jag höll en presentation idag i 30 minuter, och jag hade inte ens förberett mig. Och det gick sjukt bra. Hurra hurra. Jag behövde det. Lite uppmuntran.

Sen då, chokladcheesecake och pepparkakor till middag. Not so good. Men ändå.

Och imorgon konferens på Lejondal till på onsdag. Det enda jag ser fram emot är champagneprovningen. Och att slippa vara på jobbet.

Sen är det nästan helg igen.

Drömfångare nästa??

Idag har jag gjort en riktigt läskig grej. Speciellt för mig som är allergisk mot allt new ageigt. Mycket allergisk. Paolo Coelho står ändå på min shit-list.
Anyways, mannen hade talat sig lyrisk om en skum metod att gå in i sig själv, någon slags förstadie till hypnos, där man upplever lite olika saker och så ska man komma ut på andra sidan lite lyckligare och kanske klokare. Det kallas för Resan.

Nja. Kände jag. Men också: det kan inte skada, jag är beredd att prova vad som helst för att komma ut min mentala lerpöl. Så jag provade under förmiddagen unders hans ledning. Och lyckades både komma ner i någon slags skum vakentrans, gråta, förlåta och se orsaker till beteenden och kanske ett nytt förhållningssätt till saker som händer mig.

Jag behöver nog fortsätta grubbla på vad som egentligen hände ett tag. Men en sak är saker, jag klarade av att slappna av, och konstiga saker hände. Nu är jag fysiskt utmattad, men lugn och förtröstansfull.

Så, jag vet inte, lite hennafärgning och svepande kjolar för mig i framtiden? Anyone??

Förvånande

Och hey, du som googlade på "snyggast brudar nakna" jag är så innerligt ledsen över att göra dig besviken. Här finns inget naket. Knappt ens på lång sikt.

Jag har en obetvinglig blogglust. Jag vill skriva. Det kan bero på att plockade upp bokprojektet i veckan. Och skrev sammanlagt 19 sidor. Jag har elva kvar till boken är färdig. Eller åtminstone slutgjord. Sen återstår redigering till döden. Men ändå. Jag vill skriva. Mina fingrar glöder.
Och jag har mycket att skriva om.
Många tankar.
Men i takt med att bloggen blivit mer publik är det svårare att vara privat. Personlig ja. Men det privata håller sig på avstånd.
Jag tänker hitta en balans.
Igår kväll provade jag återigen på singellivet tillsamman med Sessan. Och nej, det funkar verkligen inte. Jag gillar inte attityden, förutsättningar och allt det där. Jag vill nog hellre vara ifred. Speciellt efter att jag har fått lära mig vad passion är. Jag har nog tappat hoppet om att få se det igen. Men är samtidigt ödmjukt tacksam för att ha fått uppleva det. Det var magiskt. Men kanske inte gjort för sådana som mig. Jag brinner upp och förtärs. Men jag försökte åtminstone.

Men singellivet funkar ändå bra, tiden är knapp ändå. Och från och med nu ämnar jag att ha roligt så mycket det går. ska ni hänga med??

Post-party blues

Alla har gått.
Det var precis ljuvligt att få träffa nästan alla mina kära.
Och så tomt när de har lämnat.
Jag lyssnar sorgset på "om du lämnade mig nu", om och om igen.
Den speglar tankarna. Och jag fattar att ju sorgsnare verklighet jag väljer desto värre blir den.
Men fint ändå.
A och och jag hade bisarr och cool åttiotalrevival via youtube. Allt gammalt smuts upp till utan. Hej Midnight oil. Osv.

Miserabel till trots, jag har många vänner, fantastiska sådana, den bästa familjen, bloggen och alla runt omkring mig där. Och sen troligtvis en del egna kvaliteter som borde gynna mig.
Upp med hakan tant. Din bästa tid är nu.
Jo då.

No more

En annan sak också, FYI. Mannen is no more. Det blev inte som det skulle bli. Det är sorgligt och jag är väldigt ledsen över att jag drar in andra människor i mitt miserabla liv. Det var allt jag hade att säga om det.

Helgplaner

Fortfarande inte döden. Jag har dessutom lovat mig själv att inte har måndagsångest förrän på måndag. Hittills har det funkat.
Igår hängde jag en liten sväng på le rouge i Gamla Stan. Så fint och så lovely. Vill gå dit mer.
Och efter det tänkte Sessan och jag bara ta en liten liten runda till men lyckades klara av Pet Sounds, Snottys, Berlin, Imperiet, Ljungrens och Indigo före klockan tolv. Sen somnade jag mätt och trött.

Men en fin gammal utflykt var det i alla fall. Nu i väntan på mor, far, smittohärden och A.
Vi ska få helstekt gös med Karl-johanplättar och chokladcheescake.