Amningen

Vi har fått kläm på det nu, har övergivit amningsnappen och allt.

Men jag måste säga, att om jag inte hade haft 20 kilos övervikt hade det inte blivit någon tutte för Gunsan. Jag är inte så förtjust tyvärr. Det är mest kladdigt, bökigt, hindrande och gör dessutom lite ont. Det är inte för mig, men det är inte de där 20 kilona heller så jag härdar ut. Tänker att jag får hålla på till jul kanske. 

Gunnel fyra veckor

Hon har blivit stor. Det syns på kroppen och i ansiktet. Hennes drag har liksom blivit mer tydliga. 

Tror vi kommer överge storlek 50 snart. Hon har hämtat sig från svinkopporna och verkar ha klarat sig från mördarförkylningen vi andra dras med. Istället har hon förfärligt mycket röda prickar i underlivet och vi vädrar så mycket det går. Man kan säga att bristen på tvättmaskin här ute i skärgården är ganska kännbar. 

Annars gör hon det mesta i skov, typ amma två timmar i sträck, eller sova sju timmar på kväll och natt. Jag antar att det går över, men jag passar på att njuta så länge det varar. 

Annan gölli bild på bebin

En retrobaby

Gunnel, iklädd mina gamla kläder. 

Sommaren har nu äntligen börjat

Eftersom jag kan vara utomhus när jag vill.

Vi är på landet. Allt är swell. Mina altandörrar är fantastiska. Bilder kommer. Det finns massor att göra men det känns bara roligt. Det mesta av det. Gunnel sover nästan jämt. Sigge är en pest, men samtidigt sjukt gullig. Exempel på pest: Vägra flytväst, vägra sitta ner i båten. Gallskrika hel båtresa som blir väldigt lång eftersom vi måste köra jättelångsamt, just pga vägrar sitta ner. Exempel på gölli: är lyckligast i världen av alla roliga vattenlekar vi leker. Ögonen glittrar.

Förutom det är vi supersjuka och jag har legat till sängs i två dagar vilket varit mindre skoj för min make. Har varit utan röst i två dagar. Har den mest bisarra hostan, både jag och Sigge men tror att det blir lite bättre i morgon. Då måste vi bygga egna blomsterlådor och plantera de väldigt dyra inköpen från Zeta, så jag hoppas på friskare.

Allt förlossningsrelaterat är nu bra, ärret behöver så klart längre tid på sig för att bli helt läkt, men inget gör ont. Förutom en sak: HUDEN. Det känns som om man slipat den med sandpapper. Enligt barnmorskan är detta väldigt vanligt och kommer troligtvis sitta i minst tre månader. Nerver som läker. Jag hoppas på mycket kortare för det är en jävla plåga kan jag säga.

Fogarna: bra! Förutom det gamla stället förstås. Ska till kiropraktorn i augusti och hoppas hoppas på hjälp så att jag kan gå en riktig promenad igen. Men det som kom denna gravditet - borta. Är MYCKET tacksam.

Så sammantaget, minus vissa krämpor, ändå rätt bra. Det kan hjälpa till lite att båda barnen sover, min man diskar ute accompagnerad av Håkan Hellström och jag har jobbat undan lite med utsikt över havet.

Och! Ej jinx nu då, men det verkar som Siggot hittat tillbaka till kvällssömnen.

Sommarlov!

Sommarlovet började med att jag fick hämta en febrig och hysterisk pojke på dagis/föris. Så sjuk att han inte ens ville äta glassen jag köpte. Han höll i den till den smälte och grät hela tiden. Sen somnade han, fick en supp Alvedon och har varit mycket pigg och frisk resten av dagen. 

Sen har jag städat som en tok pga kan ej lämna hemmet stökigt när vi åker iväg. Fatta stressen av att komma hem till kaoz. Och packat. Och jobbat. Och haft två gunnelbesök. 

Jo just det, jag är ju bakis. Karin och jag delade en flaska skumpa på min bar igår. Har haft jätteont i huvudet och mått illa halva dagen. Alkohol känns helt ofungerande nu för tin. Men det var fint att sitta på uteservering och få lite me time. Det var ett tag sen

VARNING: äckligt inlägg

Idag när jag rev bort kirurgtejpen från ärret började det forsa, som en mindre flod faktiskt, av gul vätska.  (Min man fick torka på tre ställen på golvet). Jättejätteäckligt. Jag blev superskraj att det var hål i ärret rakt in i magen och att jag fått en infektion et c. Men det vara bara ytterligare en svinkoppa en liten bit nedanför såret som revs upp närjag med kraft rev bort tejpen. Fresh. Nu är den antibiotikabehandlad och förtejpad.

Har levt en vecka utan socker och annat som min kropp tycker lite för mycket om och mår lite får dåligt av. Det har gått bra att skifta över, som vanligt. Någon liten längtan efter glass då och då, men inget outhärdligt. 

Jag längtar desto mer efter att röka men även det har jag hållit mig i från. Det känns inte alls lika lätt, trots att jag inte rökt på evigheter. Men det känns lite som om mitt liv är över när jag tänker att jag aldrig mer skulle få röka. Som att jag blivit av med en arm eller så.

Och nu kommer skrytet: -6,1 kg! Hurra. Eftersom jag samlat så mycket vatten är det inte mer än rimligt att jag kissar ut det också. Det har jag gjort med besked. Det är bara 23 kilon kvar nu. Om ytterligare nio tänker jag ta en kort glass- och pommes fritespaus. Hoppas mycket på att det blir innan sommaren är slut för jag vill ha glassen på Nytorget. Slut på skryt.

Hjälp är det nån som vet?

Huden en dm kring ärret gör jätteont, det brinner som eld vid beröring och jag kan inte ha kläder som kommer emot. Vilket är lite problematiskt för då måste jag vara naken. Har därför lite speciella kreationer här hemma som underlättar lite. Men ont gör det ändå. Hur länga stannar detta kvar?

Har ett barn som nu ammat i fyra timmar och ett annat som inte säger något annat än "ja vill itte". Any takers?

Aldrig får man vara glad

Enbart för att jag skrev det långa inlägget om att jag inte har så ont, så har jag nu förfärligt ont och behöver hjälp ur sängen. Men varför är det alltid så? 

Och idag tar min kusin Stina studenten och vi ska på mottagning i förorten. Jag tippar på att det blir dyra taxiresor pga regn och ont. Dåligt.

Och hälsan då?

Jo men, tackar som frågar. Faktiskt ganska bra. Det beror ju förstås vad man jämför med, men om man jämför med den förra graviditeten så är det strålande. All foglossning som kom den här graviditeten är nu borta. Så gott som i alla fall, kan känna små ilningar emellanåt, men det känns som om det kommer försvinna snart. Däremot är den skada (?) som jag fick under förra graviditeten/förlossningen (?) tillbaka. Har inte känt av den så mycket under graviditeten men nu är den här med besked. Det gör ont på samma ställe, vid samma rörelser. Mer nu än i september innan jag blev gravid igen, men det känns som om det kan komma att avta. Det gör att jag fortfarande går väldigt långsamt och knackigt. Det gör ont. Jag ska försöka med kiropraktorn och se om hon kan göra något åt det. Har fått tips om en massör också. Men denna skada är nog inte foglossningen som sitter kvar, jag tror att en nerv är i kläm. Ska se om jag kan ta en ortoped som är intresserad av sitt yrke den här gången. Men allt det där blir till hösten, måste läka resten först.

Och så är det ju såret från snittet. Det går nog rätt bra. Det gör ju ont ibland förstås, det känns lite skumt ibland, har ingen känsel på vissa ställen, och på andra är det väldigt obehagligt med beröring, men jag har läst på internet att det är vanligt och oftast försvinner så småningom om, så jag väntar ut det.

Annars är allt annat borta! Halsbränna, nästäppa, sömnapnéer, andningsvårigheter. Rubbet! Jag är mycket glad och tacksam över detta.

Och idag hade jag tappat de första 10 kilona (ink bebi). Har en sisådär 26 kvar (minst 22 i alla fall) kvar. Det kommer vara fint att tappa dem av framför allt tre skäl:
1. min rygg, mina knän och mina höftleder gillar inte tyngden något vidare
2. Vill ha mina fina kläder i garderoben. Öppnade den och tittade lite förut. Stängde fort, det är ingen idé att prova ännu. Tar det när vi är åter i stan 18 augusti.
3. Min frisör (sedan ÅTTA år), frågade häromdagen när jag skulle föda. En vecka för sent liksom.

Så jag har det faktiskt ganska bra! Om man jämför alltså. Och mitt glas är ju alltid halvfullt...

Sommaravslutning på förisen

En kan säga att en grät en skvätt. När Sigge såg mig ville han gå till mig men jag gjorde alla rörelser till alla sånger supertydligt och han släppte aldrig min blick under hela framträdandet. Då kunde han stå kvar och min syn var lite suddig och mina kinder lite randiga. Min stora pojke. Ett år har han gått där redan. 

Win?

Monstret somnade i soffan klockan sju. Vinst, tror jag. Återstår bara att se om han vaknar om två timmar och vägrar somna om. Vi behöver verkligen en helt lugn kväll utan uppträden. Verkligen mycket. Mycket.

Tydligen

Har även jag svinkoppor. I näsan. Glamouren! 

Annars går det åt rätt håll. Glömmer sova som jag lovat mig själv att göra på dagarna. Som förra gången. Jag ska bara göra en grej till och sen är det dagisdags och middagsdags och dags att bråka om läggning i fyra timmar.

Ska skärpa mig imorgon. Sova är det bästa. Nu Borgen och sen säsongsavslutningen av Game of Thrones. Dock att båda barnen kommer vara med pga läggningen nu har varat i två timmar och vi tyar inte mer.

Mindre bra dag

Gunnel har svinkoppor och jag har fått mjölkstockning. Kryper ner i säng med värmedyna nu.

Förlossningen

Nu är jag lite redo. Har hämtat mig någorlunda och har även hunnit med att rensa kylskåpet från mystiska gamla flaskor med okänt innehåll och passerat bäst-före-datum. Så fick jag äntligen känna mig nyttig igen.


Nåväl. Tisdagen 28/5 blev vi uppringda av avdelning 63 klockan nio och uppmanade att skynda oss till sjukhuset. Det verkade finnas tid för snitt. Jag skulle ju läggas in akut istället för att ta den planerade tiden eftersom man var orolig för att Gunnel skulle få syrebrist i magen när jag inte kunde andas under nätterna.

Vi kom in, förbereddes, rakades, bytte kläder. Och var redo. De beställde sex påsar extra blod till mig eftersom jag är immuniserad, och sen fick vi vänta. I evigheter. Först skulle blodet korstestas mot just min avvikelse så att de säkert skulle kunna ge mig det om det skulle behövas. När det väl var klart var det full rulle på förlossningen. Många akutsnitt den dagen. Klockan 23 frågade jag hur det skulle se ut under natten, jag var väldigt väldigt hungrig då, eftersom jag hade fastat hela dagen. Det såg inte så bra ut så äntligen fick jag plocka ut mina lyxmackor och croissanter ur garderoben. Sen somnade jag och sov i tiominutersintervaller hela natten. Trots sömntabletter

Dagen efter, kom de in vid nio på morgonen och sa att det var dags. Då hade jag nästan givit upp hoppet om att det skulle bli något före bokat datum, men allt gick så fort. Vi bytte om igen, duschade och blev nerkörda till operationssalen på förlossningen supersnabbt.

Och då blev jag nervös. För att något skulle gå fel, att jag skulle känna smärta trots bedövning, över att inte ha någon kontroll över situationen. Men det hade den åtta man starka personalstyrkan. Det kändes väldigt proffsigt, kontrollerat och lugnt. Bedövningen tog. Det kändes lite när de plockade ut henne, men det var inte obehagligt. Jag bad min man berätta något tråkigt från jobbet så att jag skulle tänka på något annat under tiden, men jag avbröt honom efter bara några minuter, när jag hörde ett litet skrik.

Och hon fortsatte att skrika, de visade upp henne väldigt snabbt och sen gick min man iväg med henne. Det kändes som en evighet, men troligtvis var det inte mer än fem minuter. Då kom de tillbaka och meddelade att det var en flicka, 3745 g tung, 50 cm lång och med toppapgar. Hon fick ligga på min hals medan de sydde ihop mig. Alla gratulerade oss och sa att det hade gått jättebra, att hon mådde bra och så var det över. Så fort!

Vi rullades till uppvaket och där ammade hon för första gången. Och det var bara overkligt och underbart och jättekonstigt och samtidigt, helt fantastiskt.

Egen bar

Lyxen i att ha en bar i huset. Stor. Halv elva igår kunde jag ta hissen ner och dricka ett glas skumpa med Johanna, Britta, Rebecca och Jessica. En timme senare åkte jag upp igen. Det var en fin och rolig stund.

Alltså, jag är så himla lycklig. Mina barn. Det är magiskt.

Ombytlig

Jobbigt det här att Gunsan gick från att aldrig äta till att äta hela tiden på ett dygn. Spännande att se hur natten blir.

Och att hennes bror fullständigt totalrevolterar mot precis allt denna vecka.

Han kom hem nyklippt nästan utan hår idag. Kände lite tveksamhet. Nästa gång tar jag honom till frisören, om en säger så. Om några år när allt vuxit ut igen.

Ytterst märkligt

Klockan sex idag stod jag inte ut längre utan var tvungen att plocka med mig Gunnel ut ur sovrummet för att amma ur två bröst som skulle göra Jordan avundsjuk. Sista gången hon åt var då kl ett. De andra två sover. Tyvärr har jag ändå vaknat ca tusen gånger pga väldig svettigt med ett barn på varje sida och tilltagande fogsmärta. You win  some osv. Sigge ammade jag varannan timme dygnet runt. Den här, henne får jag truga. Tror vi ska svänga förbi BVC idag och väga henne.

Makalöst att detta barn sover så bra! INTE JINX. Men blir arg om jag försöker flytta henne till egen säng. Svårt att

försöka också för att det gör för ont att resa mig i och ur sängen för att orka mitt i natten. Har inte givit upp den kampen ännu. Det andra barnet dock, han kommer att sova bredvid mig till han flyttar hemifrån. Det är trångt i sängen. Funderar på att själv flytta till barnens rum.

Dag fyra

Har börjat känna av främre fogen. Lätt smärta just nu och lite tråkigt för att det förhindrar rörlighet. Idag kunde jag gå till Nytorget och äta hamburgermiddag på Mississippi. Det kommer inte gå med ont i fog. Känner även knäppningar i den fog som aldrig blev bra förra gången. Hoppas att det inte blir mer, för just det stället verkar inte gå att bota.

Varsågod för info. Använder denna blogg som journal. 

Hoppla

Där kom baby bluesen. Sen får det vara färdiggrinat på ett tag. Har gråtit så det räcker senaste månaderna. 

Nu stort bryt när jag tänkte på hur fort jag blivit förälskad i Gunnel och vad stort det är. 

Vår dotter!

Hon kommer ha en lång pretentiös radda namn för jag kan inte välja bort fler än vad jag redan gjort plus att jag ej tänker skaffa fler barn. Funderar även på att lägga till ett namn till Sigge pga vill att det ska följa med. Misstänker att min man kommer tycka att det är sinnessjukt så vi får se om jag orkar ta den fajten. I alla fall, min man är bästa mannen, för jag får bestämma namnen (alltså, med hans veto och input förstås), och vi var lite oense om ett av dem, pga att han ville lägga till ett namn (Lisbeth), som jag i och för sig hade kunnat acceptera, om det inte hade varit för att jag då hade fått välja bort ett av mina. Och det ville jag inte. När det sydde ihop mig på operationsbordet sa jag alla hennes namn. Han resignerade. Det är synd om kvinnor med decimeterlånga hål i magen. De får bestämma. Oh well.

Här kommer de:

Gunnel Sylvia Margaret Eva-Marianne

Gunnel för att vi helt enkelt inte vet något finare.

Sylvia efter min mormor, som alla förstfödda flickor i min släkt heter. Nu är vi fem.

Margaret efter min andra mormor, eftersom den första hann dö innan jag föddes.

Eva-Marianne, efter min mans och min mamma. Som vi har satt ihop. Marianne var för övrigt en stark konkurrent till Gunnel, men det hade blivit orättvist, så det gick inte.

Dock att det sista är hemligt till namngivningen så säg inget till våra familjer. OK?

Andra tänkbara tilltalsnamn: Bodil, Anita, Gunilla, Kerstin, Margareta. Varsågod, de kan ni få om ni behöver.

TACK

Tusen miljarders tack för alla fins, snälla och peppande kommentarer. Jag blir superglad när det ramlar in en och när livet är lite extra jobbigt (som det ju har varit en stund), så mår jag lite lite bättre ett ögonblick. Och det är värt allt!.

NI är bäst!

Nu är vi hemma

Återkommer snart. Måste anpassa mig lite bara.