Tänk om...

Om man skulle bli arbetslös, vad gör man då?

/hon som oroar sig en aning för mycket

Eller inte

På jobbet går det bra. Väldigt bra, om man bortser från det allmänna konsultarbetslöshetshotet. Ja visst.

Kärleken. Också bra. Eller inte. Det är förbannat svårt att avgöra när arbetstiderna avlöser varandra och riktig närhet nästan aldrig händer. Annars bra, men när man tänker efter, not so good. Jag tycker att det är jobbigt. Jobbigt att sällan träffas, synka i dagsform, och hitta det riktiga. Jag jobbar på det. Gör du?

Så nej, all in all, jag somnar mindre glad idag. Jag hoppas på gladare dagar. Jag måste väl?

Jävla kris

Alldeles iskall i själen blev jag idag när konsekvenserna av den här förbannade lågkonjunkturen även drabbar min värld. Ingen ko på isen ännu, men fy fan vad jag är rädd för att förlora jobbet. jag ska jobba så hårt att det inte är sant, bara hur mycket som helst för att få mer uppdrag och inte behöva bli arbetslös och bo en kartong i Årstaskogen. Det där med att köpa lägenhet med Sthlms Finest känns ju en aning avlägset idag. Då får vi nog nöja oss med mina 40 kvm i Skanstull istället och jag kommer att få ett sömnproblem som aldrig försvinner. Men det kanske det är värt.

Så menade jag ju inte alls

Så klart det finns många som sitter vid datorn, som jag igår, som jag så många gånger förr. Menade alls inte så. Men av den trogna kärnan, där alla var singlar, alla delade livet mellan jobbet, krogen och datorn, är inte så många kvar. Kanske ingen. Av min kärna alltså. Och det gör mig väldigt väldigt glad, alla mår så ljuvligt fint. Min reflektion vara bara den; vi lever inte samma liv längre. Och det är bra. Fast lite nostalgisk är jag. Jo, jag är nog det.

Vi pratar

Nu har jag och min love ätit väldigt god middag på Indian Garden, tyvärr nästan hade vi behövt rullator för att ta oss därifrån. VÄLDIGT mycket mat. Vi hamnar i köket, pratar politik och så alldeles precis nu sa han något så sexistiskt att jag måste ta en paus för att reda ut...

... krisen avvärjd, nya diskussioner men åh.

Fast det finaste är nog att inte komma längre köket för så mycket måste pratas om, diskuteras, vridas och vändas. Jag är mycket lycklig över det här pågående samtalet.

Inte så ensam egentligen

Han kommer inte i natt. Egentligen är det helt ok, jag behöver sova utan värme, då och då, för att inte kollapsa totalt. Men det är tråkigt. Jag saknar. Jag vet ju, han kommer imorgon, vi ska fira 10-månadersdagen med finindiskt. I like it a lot. Men han kommer inte idag. Och egentligen spelar det ingen roll, jag sover alltid ändå. Men det går tydligen att sakna sömnsvårigheter så att det gör ont i magen. Inte behöver jag hänga varje dag, jag vill inte ens hänga varje dag. Men vanor skapas så lätt, han är här nästan jämt. Och när han inte är det, är jag plötsligt ensam. Jag hemfaller åt gamla beteenden, singelbeteenden, sitter med datorn i köket allt för länge, försöker återuppliva ett liv som faktiskt inte finns längre. För alla andra har blivit som jag. Också lyckliga. Det är ingen som sitter vid datorn längre. Ensam. Varför skulle de?

Fint fint men jobbigt liv

Jag kan faktiskt INTE förstå att jag någonsin har klagat över att jag haft för lite att göra på jobbet. Jag äter upp det nu. Mina axlar sitter i nivå med öronen och min lansering är nu ett dygn försenad. Dessutom har jag gått på två kurser idag. Jag vill bara sova, men får absolut inte. Nu ska jag skapa mig helt regelbundna sovtider oavsett som Stockholms Finest kommer hem klockan tre på natten eller ligger bredvid att läser. Han klarar sig med fem timmars sömn, det gör inte jag.

Men det är roligt också. Väldigt roligt, den totala tillfredsställelsen av att få saker gjorda, som dessutom blir BRA! Yay vad kul det är. Tänk om jag hade vetat det här, i jävelsfabriken, för ett år sen. Min triumf.

Min triumf är även Stockholms Finest (oh no, jag jinxar fan inte). Så COOLT att få det så här bra, att må så här bra. Så bra att jag nästan inte njuter alls för att jag är rädd att det försvinner. Det är han också. Det sa han faktiskt.

Vi firar

Idag har jag fått fast anställning. Det var tänkt att firas med pukor och trumpeter, men bokmässan dödade mig fullkomligt. Fast idag, ändå, tänkte jag att det kunde vara lite fint, att fira ändå. Så min bästa vän cookien kom hit, vi käkade kycklinggryta och drack vin. Och det var helt alldeles fint att få hänga med bara henne en kväll utan barn.

Nu är vi lite fulla och jag älskar mitt jobb och mina kollegor som mailar mig kvart i nio och önskar fin gryta och fin och säger, kom absolut inte in föra halv tio. Hur bra är det inte?

Jag hoppas på mjuklanding i krisen, att vi alla får behålla jobben och att livet fortsätter vara riktigt rosigt forever and ever. Peace out.