Status quo på balkongbygget. Kanske får vi veta mer imorgon. 

Är mest bara utmattad. Vill krypa in under en sten till det här är över. 

Klart slut.

Balkongen som inte blev

Det verkar så, kommer nog veta mer i morgon. Orkar inte ens beskriva vad som hänt, det är så sjukt jobbigt men det är fullt krig i vår förening. Min man och jag har beslutat att vi troligtvis drar oss ur, vi behöver några besked först. Och det kommer att kosta massor. Typ halva balkongkostnaden. Och de har redan bilat hos oss, så vi har stort hål rakt in i väggen som måste lagas.

Är inte en glad person nu. Har så mycket ångest att jag inte ens kan gå och lägga mig och sova. Men som det känns nu skiter jag helt i pengarna, inga pengar är värda den här ångestnivån. Så då är det bråket om hålet i väggen kvar då. VILL INTE.

Jag hade som lite ångest redan innan.

Stressen och livet

Den här föräldraledigheten hade jag tänkt vara mera ledig, sova middag och mysa mest. Och så jobba lite förstås. En dag på kontoret och så lite strötimmar här och var. Det vill jag göra för att jag behöver stimulansen. Det är alldeles lagom. Jag gillar att jobba. Jag ville också göra det pga vissa osäkerhet på jobbet. Det finns folk jag inte litar på och jag vågar faktiskt inte helt avlägsna mig för länge. För jag vill jobba kvar och med rätt saker. Fegt? Ja kanske. Men då är jag väl feg. Och lite vill jag göra det för pengarna också. Det finns hål att fylla.

Nåväl. Den här gången är kraven så himla mycket högre. Jag känner att jag hela tiden ligger efter. Hinner aldrig ifatt. Får ont i magen varje gång mobilen plingar. Oroar mig för att min chef inte ska vara nöjd.

Och så vill jag inte ha det. Vill vara ledig. Vill jobba bara lagom. Men det blir svårt när jag har valt det här. Bara jag. Så jag kommer att jobba hur mycket som helst de närmaste två veckorna. Varje stund ett barn inte skriker. Så hoppas jag att jag hinner i fatt. Och kan kanske återgå till ursprungsplanen då, med en fast arbetstid per dag (Gunsans första sovpass).

Och jag vet att det här är mitt val och att jag därmed får skylla mig själv. Ja, det får jag kanske. Det är ju det jag gör. Och nu ska jag lösa det också. Så att det är övergående. 

Nästa gång jag har tio minuter helt för mig själv ska jag berätta om vårt balkongprojekt. Det är en helt annan historia om ångest och stress.

Är rikast i hela världen pga dessa

Imorgon

Då börjar nya livet, bara Gunnel och jag på dagarna. Längtar lite och samtidigt inte. Som det ska vara.

Senaste tiden har vi upplevt tvåbarnschocken. Kan man säga. Om jag någonsin blir pigg igen kan jag återge, men just nu famlar vi efter sömn och drömmer om att städa klart hemma.

Städerska har aldrig legat närmare än nu. Vi får se.

Hemgång

Vi åker hem från skärgården idag, med en hel vecka kvar. Vi tröttnade och framför allt Sigge måste träffa lite barn. Gunnel och jag tog morgonbåten, vi måste till kontoret och jobba lite. Kanske åker vi ut till helgen igen. Är inte riktigt redo för höst och inomhus och strumpor igen.