Hur ofta är det rimligt att gå in på SMHI och kolla vädret egentligen? Tjugo gånger om dagen börjar kännas onödigt.

Efterlysning

Har idag snackat med en av sveriges hetaste filmproducent som gärna ser ett synopsis på min deckarroman, på ca två sidor. Fråga: hur gör man, vad innehållet ett synopsis, hur kokar man ner 250 sidor till två? Tacksam för tips!

Nu är jag sjukskriven i fyra veckor. Skönt.

Inget händer

Sitter fortfarande kvar mitt i ingenting. Har inget att göra på jobbet. Måste gå dit. Måste vänta på besked. Mycket mycket segt. Önskar mig ett jobb och lite ledighet för att kroppen ska få vila och läka. Kanske nästa vecka. Kanske inte.

En bra sak dock

Allt det har har givit mig en romanidé. Som jag ska skriva ner innan jag glömmer den. Skulle kunna bli något, kanske håller historien från början till slut. Ska försöka. För är det något jag ska bli när jag blir större, så är det författare.

Twilight zone

Eller? Sitter mitt i ett ingenting. Vet en sak klart: jag ska bort. Jag är helt färdig där. Har en öppning, det är långt från klart, men från att det först inte var någonting tänker jag på det hela tiden. Jag funderar ut lösningar, åtgärder och lappövningar. Jag vill liksom kavla upp ärmarna och sätta igång. Är det så här det känns när livslusten återvänder? 

Samtidigt, att ens andas hopp känns fel, för jag är inte framme än.

Och, inte att förglömma, imorgon ska jag till jobbet igen, och ha ont i magen som vanligt. 

Vänner alltså

Olika sorters. På olika fronter. Men jävlar vilka fina bra jag har. Många. Det är jag tacksam över. 

Var perfekt mamma idag igen

Gick till Spårvägsmuseet, på dockteater, gav min son en ny bil OCH en bulle. 

Städade en garderob som ej blivit städad på nästan tre år.

Tvätta, städa etc. Men det hjälper inte. Laddar nu upp inför ny vecka på jobbet. Ej glad för det. Men det är bara att göra och längta till nästa helg. Kanske är livet bättre då. Vi säger så.

Här kommer inga tårar

Skulle behöva en rejäl cry out men jag gråter inte, jag är förstenad av skräck. 

Ovisshet är kanske mitt värsta tillstånd. Hoppet är den ondaste förljeslagaren. Jag vill bara veta hur det ska bli. Vad jag ska göra. Hur jag ska må.

Och det här med att söka jobb. Väldigt väldigt jobbigt är det. Första ska man hitta ett att söka, sen skriva något enastående. Sen borde det vara klart. Men det är det inte, för först ska man vänta på att någon ringer och det kanske de aldrig gör och då får man börja om igen. Och ringer de så ska man träffas. Kanske många gånger. Sen ska det ringas på referenser. Vägen är så väldigt lång, hur ska man någonsin komma fram?

Idag är jag en sån där mamma jag alltid vill vara. Städar, fixar, bakar bullar och två sorters bröd, kokar fond på rester och köttfärssås i sex timmar. Plus läser sagor och bygger lego. Vad de inte vet, mina älskade barn, är att jag gör det maniskt i en förhoppning om att döva ångesten som ropar högt inom mig. Inte förrän klockan fem hällde jag upp ett glas vin som snällt tar udden av det värsta. Klockan åtta kommer jag somna när jag lägger dem. Det tar på krafterna att låtsas leva när man egentligen är död.