Insikt

Jag insåg igår, när jag bollade möten runt i kalendern, när jag planerade resten av hösten och började tänka att vi nog måste köpa en ny julgransfot i år, att det inte är så mycket kvar av det här året. Det är fortfarande väldigt väldigt långt kvar till vi får träffa Sigge, men väldigt lite kvar på jobbet. Två av de fyra arbetsmånaderna är redan helt fulbokade, och efter jul försöker jag mota bort det mesta som är jobbigt för att kunna ta det lugnt. Jag insåg helt enkelt att det kanske inte är så långt kvar ändå.

Iakttagelse

titta på mig själv bakifrån idag och såg två saker:
1. Min rygg, mina överarmar och min midja ser likadan ut som förut (ungefär). Ser inte gravid ut.
2. Min rumpa är dubbelt så bred. Är det där Sigge ligger?

Köket färdigt

Nu är köket färdigt. Eller nästan. Jag lägger upp lite bilder. Om man tittar noga kan man se att vi fortfarande ska byta en skåpslucka, sätta fast lite handtag på lådor och slipa bänkskivan. Det sista är dock så jobbigt och tråkigt att jag låtsas som det regnar ett tag till.

Annars blev det bra. Eller ok. Med hänsyn till vad det kostade och tiden vi la ner på det.

Igår hade Sigge någon form av fest inne i magen. Vet inte riktigt hur många som var bjudna men det var ett intensivt dansande hela kvällen. Det rörde sig precis hela tiden och jag hoppas verkligen inte att firande gällde moderns järnbrist. Det hade varit elakt av honom. Järnbristen kan nu vara förklaringen till det fortsatta illamåendet, huvudvärken och den evigt förlamande tröttheten. Ska prova med lite tillskott nu.

Annars har jag hängt på landet, röjt ut hela köket i nya huset, tagit emot den förra ägarens arga exfru som tömde huset på meningslösheter. Jag har fortsatt att renovera köket och dragit på mig en foglossning från helvetet. Inte meningen att man ska ligga på golvet och skrubba kanske. Köket blir fint men jag tror att jag var lite för ivrig när jag valde tapet till kortändor på skåpen. Den är jättejättefin och blommig och ska få hänga även i köket på landet. Och det är väl just där den passar. Lantlig och blommig. Inte femtiotalskök. Den får hänga till sig ett tag innan jag bestämmer mig, annars får det bli någon annan. Eller bara färg över. Jag ska lägga in lite bilder när det är klart. Det är det inte ännu, för min man repade en av luckorna så vi måste beställa en ny från Ikea. Leveranstid minst en vecka.

På sistone...

Den sista tiden har varit så himla skum. Jag har jobbat hemma mycket, försovit mig ännu mer, gått till jobbet när jag orkat och varit sjuk nästa allra mest. Det känns inte som jag jobbat på flera veckor fast jag så klart har det. När jag räknade ihop timmarna blev det bara 12 timmars total frånvaro. Jag jobbar tydligen på andra tiden än när andra gör det. Som till exempel hela fredagkvällen. Men det gör inget. Vardagen känns i alla fall lite upp och ner. Min kropp känns också upp och ner. Foglossning som tilltar, särskilt när jag försöker göra saker och röra på mig. Jag kräks hela kvällarna. Jag har ont i magen. Jag har varit väldigt förkyld. Jag har alltså inte känt mig särskilt hemma i min kropp. Jag hoppas det går över lite nu. Annars har jag lagt lite tid på att renovera vårt kök, ikväll ska vi försöka hinna sätta på fog på mosaiken och sätta upp lite nya köksluckor. Några fler köksluckor kommer med posten i slutet av veckan och nästa vecka kommer en tapet. Då har jag även hämtat hem slipmaskinen från landet så inte förrän dess kan jag ta mig an köksbänken. Men jag tycker nog att det blir fint. Det var väldigt rött innan. Nu är det väldigt turkost. Det är finare. Jag lägger upp tre mycket dåliga bilder på hur det såg ut innan.

Jag och maten

Jag kan inte påstå att jag äter föredömligt just nu. Inte alls, knappt en endaste grönsak till min bebis. Det beror på att allt som jag stoppar i munnen smakar döden, utom ostmackor, glass och mjölk. Just nu i alla fall. För två månader sedan var det godis, i mängder, nu kommer det inte i fråga. Oroar mig lite för glassen nu, den börjar också bli äcklig, så även mina egna kardemummabullar. Snart finns inget kvar att stoppa i munnen. Har dock börjat tänka en hel del på sura frukter. Hoppas det är nästa grej.

Jeez, jag har fått den tyngsta förkylning mänskligheten någonsin skapat, samma vecka som jag har fullt upp varande sekund. Inte sweet. Fick gå hem vid lunch och ligga i soffan med datorn på magen, ingen ville ha mig på kontoret. Måste dock vara på plats 13 imorgon, så jag hoppas på ett mirakel.

Idag är det 150 dagar kvar. Det är hanterbart. Väl? Jo, jag bestämmer det. Snart kommer en jordgubbmilkshake till mig. Dagens höjdpunkt.

Nytt om min bebis

Vi var på rutinultraljud i morse. Och det var väldigt skönt att få se att allt var bra med bebisen eftersom jag hade så himla mycket sammandragningar igår kväll. Det var skönt. Det som var mindre skönt var att jag blev framflyttad fyra dagar. Så nu ska jag inte ha barn förrän 4 mars. Det känns som fyra månader längre, inte bara fyra dagar. Märkligt. Sen vi reda på en annan sak också. Det blir en pojke. En Sigurd. En Sigge. Det kom som en chock, trots att jag läst 15p statistik på universitetet. Jag har liksom föreställt mig en flicka, i hela mitt liv har jag sett mig själv som en flickmamma. Nu blir det inte så. Egentligen spelar det ingen roll så klart. Jag måste bara vänja mig vid tanken. Jag är inte van vid små killar, jag vet inte hur man gör. Å andra sidan kanske det kan vara skönt att slippa föda ett barn med ett evigt förtryckt kön. Eller vad vet jag. Det enda jag kan tänka på nu att det är 400 år kvar till delivery. Men det kommer å andra sidan bli alldeles fantastiskt, så jag misstänker att det är värt sin väntan.