V13

Hurra. Mår inte så illa längre, några stötar då och då men ingen vara. Har ej ont och är hyfsat pigg. Ska njuta av detta.

Vi har också tittat på babyn, en styck frisk och rörlig sak. Fina kub-siffror. Skönt, första hindret avklarat. Det är lycka!

Ynklighetens vecka

För att göra livet ännu lite bättre hyvlade jag av en rejäl bit av tummen på en mandolin. Fick lite panik men var tvungen att samla mig eftersom jag var ensam med Siggo. Tack och lov kom hans farmor en halvtimme senare och jag sprang till vårdcentralen. Fick förvånande nog hjälp direkt, blev omplåstrad och har nu inte ont längre. Har dock en hand mindre att använd i några veckor.

Bantningsknep

12 blåsor eller fler i munnen gör det väldigt tråkigt att äta. Det enda jag inte gråter av är ljummet te. Lite synd på det lyxiga julbordet jag var på idag på lunchen. Om en säger så.

Är det inte det ena...

Har 12 stora blåsor på tungan och det gör så sjukt ONT. Förstår nu varför Sigge knappt ätit senaste veckan och gått omkring med tungan hängande utanför. Stackars pojke. Jag vet ju åtminstone att det går över.

Nytt steg i livet

Har idag köpt och hängt upp krans på dörren. Är mycket nöjd men också mycket förvånad hur denna f d jultvivlare nu omhuldar. Har också bakat fyra sorters kakor till advent, har tre sorter kvar. Gäller bara att få de fyra att inte ätas upp under veckan.

Att komma hem är mycket bättre än en schlager

Trots att jag verkligen gillar mitt jobb så pirrar det alltid lite i magen mot slutet av dagen. Jag är så förväntansfull och längtig efter att träffa Sigge. Varje dag samma lycka när jag kommer hem. Och när jag går och lägger mig kommer nästa pirr, nu ska vi sova nära nära hela natten.

Det är nog därför jag vill ha ett barn till. Att älska ytterligare en person så här mycket! Så mäktigt.

Men SLUTA med illamående nu då. Sluta.

Svante-Gunnel

I början av juni någon gång kommer Sigge förhoppningsvis bli storebror. Därför mår jag väldigt illa just nu, och är väldigt väldigt arg på alla hela tiden. Men ont har jag ännu inte någonstans, så här den första dagen av vecka 11. Och det är jag mycket tacksam för, varje dag, även om jag helst vill gråta för kräkkänslorna som vägrar avta.
Sa jag att jag är dödens trött också.

Summa summarum: allt är ungefär precis som det var med Sigge. Förutom att jag fick sova på nätterna då och mina kollegor inte var så dumma i huvudet.

Och bortsett från gnället så är vi så klart väldigt väldigt glada och förväntansfulla. Och livrädda icke att förglömma.

Föräldraledighet och statistik

Att föräldraledigheten tyvärr inte delas lika i de flesta familjer är bara skit tycker jag. Kanske orkar jag skriva lite mer om hur mycket skit det är en annan dag, men idag har jag bråttom pga ska äta hamburgare på Flippin burger om en halvtimme och jag är JÄTTEPEPP. Alltså jätte.

Det jag vill säga var att statistiken ändå känns rätt opålitlig eftersom den inte säger någonting om hur man faktiskt har fördelat tiden tillsammans med barnen. Den visar endast hur stor andel av föräldradagarna som respektive förälder har tagit ut.

När vi fick Sigge delade vi precis jättejämnt på tiden hemma med honom. Vi var hemma nio månader var. Sen var jag hemma ytterligare två veckor, men det var innan han föddes pga ONT. Men jag tog ut fyra dagars ersättning i veckan och min man sju. Så enligt statistiken har vi inte delat lika, min man höjer statistiken för män i samhället. Jag vet bara inte hur man ska kunna komma tillrätta med den här snedfördelningen. Ska fundera på det och återkomma.

Ojoj, nu måste jag skynda mig, taxin är på väg.

Tjockisens rant

Jag är uppvuxen i en tid då media har gjort sitt yttersta för att få kvinnor att hata sig själva. Och sina kroppar. Jag tycker att de har lyckats ganska bra.

Tyvärr hänger min självkänsla till stor del ihop med hur jag uppfattar min kropp. Det är väldigt tråkigt. Det innebär också att jag, som snart är 38, aldrig någonsin har tyckt om mig själv. Varken när jag vägde 48 kilo eller när jag vägde 73. (För att inte tala om när jag vägde 88, men då var jag ändå höggravid). Och att jag har vägt allt mellan dessa två punkter beror så klart på ovanstående.

Under ganska många år jobbade jag hårt för att förstärka denna min inställning. De senaste tio åren har jag jobbat lika hårt på att min självkänsla ska grundas i något annat, och att min kropp är bara det, en kropp. Med växlande framgång. Bäst har det varit i perioder då jag inte orkat bry mig så väldigt mycket om den. Men då har alltid något annat varit aningen värre, så att jag kunnat lyfta blicken en liten stund.

Jag önskar väldigt mycket att detta slutar vara viktigt, både för mig och andra. Och nu när jag är gravid igen, och lika snabbt som förra gången svullnat upp lite för fort, mår jag skitdåligt över min kropp. Jag är inte glad över att det ligger en bebis i min mage. Jag har väldigt svårt att se 27 veckor fram i tiden. Jag tänker bara 200 dagar av olidlig kropp och kanske lika länge till efteråt. Jag tycker inte att det ska behöva vara så.

Och det blir faktiskt inte bättre av att andra gravida, före detta gravida eller aningslösa människor i allmänhet tycker att man lite får skylla sig själv när man går upp så mycket under en graviditet. Som beklagar sig över de 10 kilo de gick upp. "man ska faktiskt inte äta för två". Redan i v7 var jag tvungen att överge mina vanliga byxor. Inga gummiband i midjan kunde rädda mig. Jag samlar så mycket vatten att mina ben väldigt fort sätter stopp för mina vanliga kläder. För att inte tala om min D-kupa som i v 14 blivit en I-kupa. Och jag hatar extra mycket alla bloggar som talar om att man kan klä sig chict som gravid. Jag kan inte, och jag blir provocerad, ledsen, och hatar mig själv ännu mer.

Jag önskar bara att den här tiden är över. Och då har inte ens de jävliga smärtor jag hade förra gången hunnit komma ännu. Det bästa med dem var att jag struntade lite i hur svullen jag var, stundtals.

När folk tror att man är i femte månaden istället för v11, då blir man inte så glad.

Vuxenfeber

Det måste ju vara värre för vuxna att ha feber. Jag kan inte föreställa mig att Sigge mår så här varannan vecka. Han verkar inte lika utslagen som jag är nu. Om inte är det ju helt fruktansvärt.

Ensam mamma

Igår var det säsongsfinal av Ensam mamma söker, och jag har haft förmånen att få titta på detta program tillsammans med ett helt gäng fantastiskt roliga tjejer. Virtuellt via Facebook. Och igår hade Linn den väldigt goda smaken att bjuda hem oss alla till sig, på asgod middag och en timmes fantastiskt TV-tid. Och det var så himla kul! Och det var fint att få träffa alla, det känns som om detta varit större delen av mitt sociala liv den här hösten. Vissa hade till och med åkt ändå från Göteborg för att vara med i detta fantastiska. I alla fall, trots att jag var trött som fan så hade jag väldigt roligt. Och hittade en febrig vaken pojke när jag kom hem.

Alla andra är idioter

Har en liten period nu där jag är väldigt arg och sur och irriterad på typ allt. Särskilt människor. Och deras åsikter. Ger mig in i diskussioner och kokar över. Kan inte alla bara tycka som jag så jag slipper bli så upprörd? Please.

Barnbloggen

Jag bloggar ju bara om mitt barn. Inte ens jag tycker att det är särskilt intressant. Men i mitt huvud finns endast barn och konflikter på jobbet. Och de kan jag inte skriva om. Kvar:barn.

Stolt Mama

Igår sa Sigge ändå sitt första riktiga ord, förutom mamma, som både jag och min man kallas. Pläplä. Alla fattar ju att det betyder äpple. Inte nog med att man kan förstå vad han säger, han säger det även när han ser ett äpple. Mycket nöjd. Sen sa han även pappa. Möjligen att det var bappa, men det var också tydligt att han nu slutar kalla min man för mamma.

Hurra för framsteg. Det kompenserar faktiskt lite lite för de senaste två veckornas sömnlösa nätter. För att inte tala om den här vintertiden, nu går han plötsligt upp en och en halv timme tidigare än förut. Slut på barnprat.