När en dörr stängs ska tydligen ett fönster öppnas. När? Var? Vilket fönster? Börjar bli lite instängt här nu.

Hur går det nu då?

Aningen bättre. Organisationen har gjorts om, jag kommer att göra vissa grejer som jag gjort innan på halvtid, och det fick jag cred för, vilket betydde mycket eftersom det kändes som om allt jag gjort var värdelöst. Och andra hälften återgår jag till min ursprungstjänst. Det är ok.

Men mitt förtroende för mina chefer och företaget är nu noll. Jag har bestraffats för deras bristande kontroll och engagemang. Det är INTE ok. Jag letar nya jobb, men det blev inte riktigt lika akut längre, det går att stå ut ett litet tag till. 29 arbetsdagar till semestern. Jag får hantera resten till hösten.

Kroppen däremot, mår inte så bra. Har fortfarande ångest och magkatarr som inte ger med sig, även om det har avtagit en del. Livskris alltså. Var inte riktigt förberedd på det.

Min mamma säger att det finns en mening med allt detta. Längtar oerhört mycket efter att saker ska ha ordnat upp sig och jag är harmonisk igen. Hoppas det inte dröjer alltför länge.

Annars är allt bra. Barnen är fantastiska, liksom make och vänner och allt runt omkring. Det är bara det att jobbet slukar så mycket energi och tid.

Boken är snart klar,, vi har tagit fantastiska bilder, så det är i alla fall kul. Den egna boken börjar bli klar att skickas ut till förlag, ska bara ändå det sista. När den energin nu kommer.

Så, det är dagsläget. Orkar inte så mycket nu bara.

För att lägga sten på börda

Så hade jag 28000 i restskatt och felaktigt uträknad lön så aprillönen blir ca hälften av mina fasta kostnader. Men i det stora hela betyder inte det heller något. Mer än att det gör JÄTTEONT på mina bankkonton. Men det går att komma över det också.

Om facket och så

Att sitta i båten är rätt strategi just nu. Även om jag vill att det ska hända något så att jag slipper ha ångest och bli stressad för varje sak jag gör. Är rädd att hälla upp kaffe fel till och med. Det är både normalt och helt sjukt. För jag vet inte vart mitt liv är på väg. Och det är ok att vara orolig då. Frågan är bara hur mycket. Jag vet att möjligheter kommer och går, saker händer och jag kanske gör något helt annat om ett halvår. Men det är just det, att ovissheten dödar mig.

Dessutom har min onda onda visdomstand valt att dyka upp just nu. Säkert en stressreaktion. Men det gör ont som fan ändå. Och det hade inte varit hela världen, jag är van att hantera den med Citodon coch Penicillin. Men vi åker till landet på torsdag, och åker jag dit under påsk, finns väldigt få möjligheter att åka hem. Så den får bestämma sig före torsdag morgon, fullständig inflammation eller helst ingen alls. Annars blir det tandakut på torsdag förmiddag. Men behöver veta innan dess, thank you very much.

Och en annan grej. Jag hade önskat rätt mycket att gå ner de där sista fem kilona. Jag har gjort det nu. Hade mycket gärna haft dem kvar om jag hade varit lycklig på jobbet istället. En nyttig tankeställare för framtiden. Fokusera på vad som är viktigt. Det är inte de där kilona. Kanske blir en av mina fyrtioårsönskningar sanna - att en gång för alla bli kompis med min kropp. (OBS ej visdomstanden.)

Lite mer

Jo, de får nog göra så. Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Det är en lång historia, men det handlar främst om att jag gjorde ett fel (ett fel på fem år), helt och hållet för att jag inte haft tid när jag bara jobbade 40%. Hade inte tid att tänka och reflektera. Jag har hävdat orättvisan i detta, men de har bestämt sig. Ingen vill ta på sig ansvaret för de övriga 60. Så oavsett vad, så är min situation väldigt trist.
1. Jag vill inte stanna pga känner mig hatad.
2. Jag vill inte heller byta.

Jag tror nämligen att när man byter jobb, ska man göra det av glädje, och längta till något annat. Jag känner ingen entusiasm och väldigt mycket oro för att börja om någon annanstans. Vet inte riktigt heller vad jag vill göra om jag byter. Har funderat en del på att jobba på andra sidan, som beställare av en webbplats istället för leverantör. Det är det enda jag känner som verkar roligt just nu. Och sådana jobb växer inte på träd...

Dessutom har jag tyckt att det varit väldigt kul att bygga upp hela den administrativa sidan av bolaget, avtal, policys etc. Känner någon till något som som beställare eller admintant, hojta!

Så just nu ska jag sitta i båten ett litet tag till, och försöka känna efter vad jag vill. På sätt och vis kommer det bli skönt att slippa ta så mycket ansvar när jag ändå inte har några befogenheter och kan påverka det jag tycker görs fel.

Har bokat in både terapi- och coachsamtal efter påsk, och har lovat min man att ta uti med min dåliga krishanteringsförmåga. För oavsett hur orättvist det här är reagerar jag inte bra i kris. Hela kroppen stänger ner och jag har svårt att skilja på arbete och fritid. Generellt sett också. Jag ÄR mitt jobb. Och nu, nu är jag ju ingen då. Jag vill vara lite mer än då.

Det kommer säkert något bra ur detta någon gång i framtiden. Men det är svårt att tänka positivt just nu.

En av mina största rädslor har precis inträffat. Jag har ej fått sparken men blivit omplacerad. Orsak: jag gjorde inte en 100% tjänst när jag var föräldraledig och bara jobbade 40%. Har hävdat att det är orimligt och orättvist, men förgäves. Så, jag har ett jobb, men känner mig ej välkommen. Måste söka nytt men har för dåligt självförtroende och är uppgiven.

Radhuset

Det sista vi kollade på, aka skokartongen gick för 7050000. Hoppas mina barn tycker att det är ok att dela rum till de flyttar hemifrån.

Hörni

Livet kom emellan, har jobbkris och tryckte in 48,5 timmar mellan tis-fre och utöver det sådan magnifik ångest och magkatarr. Jag vet. Säg det inte. Återkommer när näsan är ovanför ytan igen. Xxx