Semestertider

Vi har pratat idag och det var trevligt. Men nu har han dragit på semester, i tre veckor utan att säga hej då, utan att maila eller någonting. Vilket så tydligt bevisar det han redan sagt, att han inte vill ha mig. Och jag blir så sjukt ledsen, jag fattar inte varför, för jag vet ju, men min fantasi tar sig andra vägar med en helt annan utgång. Jag hoppas verkligen att dessa tre veckor kan ge mig lite verklighetsförankring och att jag kommer över det. Jag vill så gärna komma över det, jag orkar verkligen inte vara ledsen för det här längre. Jag saknar honom och jag är kär i honom. Och det hjälper inte. Jag känner tårarna komma, kan inte stoppa dem, och hatar att jag bara inte kan få in i mitt huvud att det är för sent. Jag vill inte vara kär i honom. Undrar om jag lyckas glömma det på tre veckor, och undrar om det kommer tillbaka så fort jag ser honom?
Det är så jävla dumt att vara ledsen för att han inte säger hej då, jag ska vara ledsen för att det aldrig kommer att bli vi, att jag inte är tillräckligt bra för honom.

han såg tjock ut

Igår stannade han mig i korridoren när jag var på väg till sjukhuset för att hälsa på morfar. Jag berättade vad jag skulle göra och då pratade vi en stund om hur jobbigt det är och om morfar. Sen stryker han mig på armen och ber mig ringa honom sen när jag kommer därifrån. Tänkte jag inte alls göra. Sen stöter vi på varandra utanför jobbet och han frågar hur det var och så. Jag går vidare och 45 minuter senare ringer han och hör efter hur det var – igen. Och säger att jag kan ringa sen om jag vill. So strange. Jag sms:ar och tackar för att han är snäll och omtänksam. Han svarar och berättar vad de gör och hoppas att vi har roligt. Jag svarar ungefär samma tillbaka. Jag ringer INTE. Makalöst att han är så rar och snäll och gullig fast han vet hur kär jag är i honom och ur jag tolkar allt snällt han gör till något positivt. Jag tycker att det är mörkligt. Och fast jag VET, blir jag ändå lite lycklig.

Han hade jättefula byxor på sig, beige chinos som var lite för korta och lite för trånga i midjan. Magen hängde över kanten. Han såg tjock ut.

Hur lite är jag värd?

Vi har talat. Inte om något särskilt, men han kom fram till mig och satt sig här för ett litet snack bara. Och det känns ju bra eftersom jag avskyr om det skall vara stelt och otrevligt. Det är bra. Imorgon ska jag prata med honom. Men det jobbiga är, jag blir så glad, så lycklig och förväntansfull. Han är bara en trevlig man, trevlig kollega som inte vill att detta ska vara känsligt och som vill att detta ska gå över så att vi kan vara vänner istället. För jag vet ju att han gillar mig, som människa, dock ej som flickvän. Och sen gillar han att ligga med mig, men dock inte så länge som jag är kär i honom. När ska jag sluta vara det? Hoppas det är snart. Imorgon är nog den sista gången jag ser honom på 6 veckor. Fruktansvärt men nyttigt. Undrar vad han hinner med då. Den dagen han träffar en tjej kommer jag att dö. Jag klarar inte av att läsa det jag tidigare skrivit, det som ändå varit bevis för lite love. Jag fattar inte att jag kan leva hela dagen på 3 minuters pratstund när jag ändå vet att det inte betyder något för honom? Jag fattar inte.

Jag måste hela tiden påminna mig om att han inte vill ha mig. JAG VET, men samtidigt hoppas och önskar jag. Och det är så otroligt fåfängt och idiotiskt för det kommer inte att hända. Ever. Jag måste hela tiden säga till mig själv att skita i det. Varför är det så svårt. Hur mycket är ett sårat ego? Svårt att veta, känner mest att jag vill prata med honom, vara med honom, se på honom. Och jag smälter lite varje gång det händer. Glöm nu, klara av att gå vidare.
- Jag är en fantastisk människa
- Jag älskar att vara singel
- Jag ska lyssna på vad folk säger
- Jag skall aldrig mer ignorera min intuition – utan LYDA

To hell

Så självsäker och balanserad igår. To hell with that. Så funkar det alls inte längre. Jag hör hans tunga steg i korridoren och det gör fan i mig ont varje gång. Jag borde ha gått hem tidigt men kunde inte för jag var så förgörande svartsjuk hela kvällen när han satt och pratade med alla andra. Jag vågade inte lämna honom där med alla dessa tjejer. Det bara funkar inte. Inte ett dugg rationellt, jag vet men det gick inte. Så jag stannade nästan till sist och gick när han gick. Och vi gick tillsammans till tunnelbanan. Det enda som försvarar min heder lite grann är att jag allra först sa att jag skulle till tunnelbanan, men han så att vi kunde gå en annan väg, förbi 7/11. Men sen rann värdigheten ur mig. Vi stod utanför tunnelbanenedgången och sa hej då. Länge. Men utan resultat. Till slut säger han att han skall gå hem ensam ikväll. Tydligare kan det ju knappast bli. Och sen börjar vi tjafsa om något, om att han minsann inte kan läsa av mig jämt (vilket han kan) och om att jag blir besviken och nåt mer som jag glömt. Och det var så förnedrande, sen säger han bara hej då, pussar mig på kinden och sticker. Hemskt. Och det var så kallt och hårt och det slutgiltiga farvälet mellan oss. Han är inte intresserad och försöker skaka av sig mig så smidigt som möjligt. Och jag vet det men fortsätter att förnedra mig oavbrutet. Sen skickade jag ett sms och sa ”S, det där var ett otroligt onödigt sätt att säga farväl på”. Och jag syftade på att han var så brysk och kanske lite på att vi tjafsade om ingenting. Och han svarar ”Håller med till fullo, trist och onödigt. Hoppas du kommer hem ordentligt. Kram”. Och då börjar jag stortjuta och ringer I och känner mig så oälskad, förnedrad, pinsam och fruktansvärt ledsen, för det lilla, lilla hopp jag någonstans hyst försvann totalt nu. Och jag vet inte hur jag ska komma över honom. Jag är riktigt kär. Natten var fruktansvärd när jag låg och funderade på detta i mina vakna stunder. Tack och lov träffades vi i morse och vi småpratade glatt hela vägen upp till jobbet. Och det var nödvändigt, att kunna vara avspända tillsammans, för arbetsron, men det är makalöst vad kär jag är i honom. Och vad hela gårdagskvällen, och kanske även måndagen har lett till är att han definitivt har insett att han inte vill ha mig. Jag undrar bara varför???

Jag är sååååå ute i kylan och jag är så oändligt ledsen. Jag orkar inte vara det längre. Jag vill så gärna ha honom, men jag måste ta bort det för det finns inget jag kan göra. Det enda jag verkligen kan göra är att vara en trevlig kollega full med liv och glädje och styrka, som vid mindre jobbrelaterade tillfällen är fullt upptagen med sitt eget liv och som är så ståndaktig att hon går hem när hon ska och inte FÖRNEDRAR sig mer.

14.08 Nu pratar vi, skrattar och skojar som vanligt men jag har fått inse att jag inte är unik, han är likadan mot alla. Skönt på sätt och vis att jag inte är sämre behandlad än någon annan, men samtidigt vill jag ju så gärna vara speciell. Såg att han stod och pratade med M, inget konstigt för hon är jättesöt och trevlig, men fruktansvärt. Jag är så svartsjuk att jag går i bitar. Det är efter igår han har börjat med det. Inser att jag inte kommer att veta vad han gör i två veckor, eller för den delen de flesta kvällar, men jag vill att han ska vara min. Så hemskt att se honom och att ha varit så nära och vara så långt borta. Varför sitter mina känslor på utsidan? Kunde jag ha gjort något annorlunda, och framförallt, kan det inte svalna snart? Please.

Konstiga saker

Konstiga saker händer. Jag sov hos P i måndags. Bad om soffan men hamnade i sängen. Inte särskilt bra och trevligt, kände mig riktigt utnyttjad och billig. Har fått så mycket uppmärksamhet hela den här veckan, bara för att han vet att han är home free. Vi ska ut idag igen. Tror att han räknar med sex. Det ska han inte få, ska åka hem senast 12. Han kan inte räkna med att ligga med mig när han behagar. Han skulle ha följt med mig till landet i helgen, men ställde givetvis in, vad annars. Kanske lika bra, pappa kommer ändå att vara där. Kanske lika bra att jag inte umgås med honom jämnt även om jag så gärna vill. Men jag är ändå inte helt förkrossade som jag varit förut, känner mig mer blaserad fast inte utan ett sting i hjärtat. Hoppas nog ändå på att han ska ångra sig. Fåfäng förhoppning men det är ju det enda man kan leva på. Han kom precis förbi och frågade om jag ville ha en glass! Han är sick. Kanske blir jag inte så förtvivlad för att jag har gett upp och kanske ångrat mig, att jag inte längre vill ha honom. Känns ju inte så, men det kanske finns någon mekanism inom som säger att jag inte är kär i honom fast jag inte förstår det. För uppmärksamheten får jag ju ändå.

the day after

Måste komma ihåg att berätta om the evil night. Status nu är – ingen relation eller love men tydligen väldigt flörtigt och ”vi kan tydligen förmodligen ligga med varandra för nu har jag ju sagt till dig att jag inte vill ha någon relation”. Och jag är en sucker för honom så jag förlorar. Damn!

mail mellan oss

Han är ett totalt psycho. De här mailen har utväxlats mellan oss sedan i måndags när jag flippade och bestämde mig för att skicka ett arg-mail till honom på kvällen. Det var ju också då som jag bestämde mig för att det är kört, att ge upp och allt det där. Och sådan är statusen fortfarande.

Från mig – kaninkokerskan:

"Jag är så arg på dig för att du inte har kunnat tala om för mig att du inte vill träffa mig mer.

Jag kan inte ge mig in i sådana här saker halvhjärtat, speciellt inte med tanke på att vi jobbar ihop, så för mig väcks tyvärr starkare känslor, i synnerhet efter så här lång tid.

Det känns orättvist att du kan gå hit varje dag och vara helt oberörd medan dagarna här blir rätt jobbiga för mig. Så hade det ju inte behövt bli om du hade sagt till med en gång när du ville dra dig ur.

Du som är så rädd om ditt eget hjärta att du inte kan lita på människor borde kanske vara lite mer varsam även med andras."

Hans svar:

"Förstår inte riktigt nu. Jag är definitivt inte oberörd av situationen, har aldrig påstått eller visat ngt annat!

Jag har varit ganska försiktig och motsatt mig en relation ända från början, vilket vi oxå talat om. Jag är lessen om jag nu sårat dig och inte givit dig den uppmärksamhet du faktiskt är värd

Kan inte skriva om detta, talas vid istället."

Mitt svar:

"Ok, vi kan prata. När?"

Hans svar:

"Vad sägs om en drink efter jobbet ngn stans,

måste dock iväg på middag vid ca sju- halv åtta."

Mitt svar:

"Yes till en drink - välj du plats.

Har precis köpt en lägenhet så är jag är lite skakig just nu"


Sen kommer han fram och sätter sig bredvid lägenheten för att titta på den, sitter där länge och är precis som vanligt. Jag fattar inte hur han tänker. Varför är han så trevlig. Han vet att jag är arg. Ledsen och framförallt kär i honom. Vad försöker han uppnå. Det farliga är ju att jag ju ändå får lite hopp. Jag är en sådan looser. Så jag undrar verkligen vad som kommer att sägas i kväll. Jag tänker i vilket fall som helst vara ganska avståndstagande mot honom i all framtid. Kanske blir han kär i mig av det, eller så blir han inte det och jag kommer kanske att komma över det. Varför är livet så svårt? Jag måste istället koncentrera mig på min nya lägenhet, mitt nya liv och så småningom min nya kropp. De ser på jobbet att jag gått ner i vikt och jag ÄLSKAR det. Måste behålla detta, och gå ner ännu mer. Jag behöver det.