Andra jävliga saker

Nu har vi mailat en del om P och det beslutet etc och det har känts bra. Jag frågade igen om vi kunde ses i veckan och han sa att han var upptagen tis, ons och torsdag men att vi skulle ta en kaffe senare. Jag måste prata med honom då och jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Det blir ju det sista som sägs mellan oss. Jag funderar på att säga ”nu vill jag prata lite om oss”. Vad är din agenda egentligen? Vill du träffa mig mer? Varför inte? Vad har förändrats? Varför har du inte sagt till tidigare? Det måste göras. Jag kommer att bli helt förkrossad men jag vet ju innerst inne att han inte vill ha mig och att jag borde förkorta den här plågan med en gång. Se till att det går över fort. Men så jävla hellish att se honom varje dag på jobbet och veta att jag inte kan få honom. Jag hatar när mitt hjärta krossas. Jag klarar det inte. Jag skulle helst av allt aldrig vilja se honom mer.

Känns som om jag bara ska skita i honom nu. Orkar inte ta initiativ till fika, orkar inte ta upp det här jobbiga med honom, jag kommer ju att få nobben i alla fall. Orkar inte förnedra mig mer. Vad han än ger mig för uppmuntran ska jag nu totaldissa honom. Ska gå hem och gråta sönder mig idag och besluta mig för att det är över. Ska sen ta tag i mitt liv, hänga med på kul saker, börja träna, köpa lägenhet och ta tag i det projektet. Och inte prata med S överhuvudtaget, kanske kommer jag över det då, kanske undrar han vad som hänt och vill ta kontakt. Jag kommer inte vara hans vän om han tror det, för jag vet faktiskt inte vad han håller på med. Ska bara säga att allt är superbra hela tiden och inte visa honom mer känslor. Han förtjänar dem inte. Skulle vilja att vi var ute med jobbet vid något tillfälle, att han blir full och vill hångla och då kan jag säga att jag inte kan det för att jag är kär i honom och att jag inte orkar vara ledsen mer över att han inte vill ha mig. Finns ju en liten, liten chans att han vill träffa mig men inte riktigt vet hur allvarligt och då håller jag mig borta så får han ta tag i detta själv. Jag har förödmjukat mig nog inför honom.

Jag måste hitta ett nytt fokus och framförallt finna ro och trygghet i mig själv. Jag måste tycka att det är roligt att leva ensam och se det som en möjlighet istället för ett hinder. Jag måste sluta bli kär i människor som inte vill ha mig. Jag trodde M var sista gången men det verkar ju upprepa sig om och om igen. Nästa gång skall jag i alla fall vara mycket hårdare mot mig själv och INTE förnedra mig. EN gång kan man fråga men det får vara det enda. Får jag ingen respons är det inte värt det längre. Undrar vad som hade hänt om jag hade legat lågt som fan den här gången. Ska försöka komma fram till när det gick snett. Det är riktigt svårt men det var väl fel från början att jag var ihop med P då. Sen borde jag ha sagt till honom i ett tidigt skede att jag finns här om du vill träffa mig, men jag tänker inte jaga dig. Eller jag vet inte, det där lät ju inte så bra. Jag undrar när jag kommer att träffa någon igen, det kan ju dröja åratal. Jag kräks inför tanken på att vara ensam så länge. Fast hela poängen är ju att jag ska klara mig ensam och bli lycklig utan någon man. Jag vet inte om det kommer att lyckas, men en egen lägenhet är väl ett bra första steg i alla fall. Då har jag ett annat fokus och något att hålla på mig under den värsta perioden. Men jag måste finna ron i mig själv. HUR gör man det. Måste kanske gå och köpa någon självhjälpsbok och se om jag kan läsa mig till några knep. Jag fattar bara inte varför han inte kan vara kär i mig. Vad har jag gjort för fel, när gick det fel, vad kunde jag ha gjort annorlunda. Det kändes ju så otroligt bra i början, jag var helt rusig när jag berättade för K och var helt säker på att han faktiskt var kär i mig. Vad skulle göra någon annan bättre lämpad för honom. Jag fattar inte det. Vad är det jag saknar. Detta är frågor som jag måste få svar på, det äter upp mig inifrån. Å andra sidan är det sjukt osjälvständigt att fråga, tjata och klänga på någon som redan har visat att han inte är intresserad. Men jag blir så jävla förbannad att han bara dissar mig, vi kan ju inte jobba, att han inte fattar det. Bara för att han inte har några känslor så är ju hans vardag lätt men min är ett helvete.

Jag är så himla ledsen, jag vill verkligen att han ska tycka om mig. Jag tycker om honom så sjukt mycket. Och jag blir så otroligt arg och ledsen över att han inte kan säga det till mig rakt ut. Och när jag ser på honom och pratar med honom gör det bara så jävla ONT. Jag sitter och kämpar med mina tårar, kan knappt hålla mig längre. Vid kaffemaskinen nyss sa vi bara hej och stod där tysta bredvid varandra hur länge som helst. Jag fattar inte varför det gick fel.

Men vad faaaaaaan

Ja, jag vet verkligen inte. Det var lovely och hur trevligt som helst. Vi pratade om massor med saker, en del allvarliga som varför jag gjorde slut med P, att man måste kunna bråka i en relation, att det är ett förtroende att visa sig arg (tyckte han var bra sagt). Vi skulle ha ätit, vi gjorde i ordning maten men hamnade i sängen istället. Jag blir så stressad av att jag är osäker att jag inte kan fokusera eller njuta särskilt mycket av sex. Inte kul. Vi skrattade, vi dansade, drack champagne och vin och hade sex. Igen. Det var mysigt, roligt och trevligt. Sen somnade vi. Det är skönt att sova tillsammans med honom. I like it. Sen gick han upp och var lagom morgonotrevlig – som vanligt. Jag tog tag i honom två gånger och pussade honom hej då. Jag tackade för kvällen och han sa det får vi göra igen. Och ändå är jag fantastiskt frustrerad. För blir det något mer blir det på mitt initiativ. Jag kan tänka mig att ta det, EN GÅNG. Men kvällen igår kommer att upprepa sig igen, och vi kommer aldrig att prata om det här viktiga. För jag vågar inte, jag är rädd att han säger nej tack och sen blir det aldrig mer. Om jag inte tar upp det fortsätter den här plågan men kanske får jag ytterligare lite love. Han skyddar sig bakom humor hela tiden. Inget är allvarligt. Han var mer allvarlig i början. Jag vill vara allvarlig nu. Samtidigt måste jag prata med honom, fråga vad han ser för fortsättning, vad han vill ha mig till. Och han kanske nobbar mig då. Och jag gråter nästan när jag tänker på det. Kanske kanske kanske håller han sig undan och låter bli att vara allvarlig för att han inte vill bli kär och sårad. En liten chans finns det väl för det. Fast den är nog väldigt liten.

Om han bara vill skicka lite gulliga sms, ringa ibland som han gjorde förut skulle jag känna mig lugnare. Fast det bästa är väl att ta upp detta precis innan jag går på semester och se vad jag får för svar. Är det ett bra svar kan jag vara mycket i stan, är det ett dåligt behöver vi inte träffas på sex veckor. Då kanske det värsta har gått över. Jag är kär i honom och vill inte förstöra det. Jag vet att han inte kommer att höra av sig, att jag kommer att vänta på det och till slut göra det själv. Det bästa vore att se om han är intresserad av att träffa mig igen, på hans initiativ. Fast det funkar inte.

Han verkar vara helt disträ, glömma bort vad som sagts och sa åt mig väldigt allvarligt igår att ” ibland när man pratar med någon om något som hänt tidigare så är det ju den som frågar som har det färskt i huvudet, den andra har ju inte det.” Antar att han syftade på att jag menade att vi hade bestämt att träffas i måndags, vilket han besvarade med att säga att vi ju hade sagt denna vecka!? Jag svarade att om det är viktigt kommer man ihåg det.

Och nu fick jag precis ett mail från honom – tramsigt och meningslöst. Det är ju det jag vill ha. Jag förstår mig inte på honom. ALLS.

Undrens tid är inte förbi.

Undrens tid är inte förbi. Ska verkligen inte ropa hej… ännu men det verkar som om det blir av ändå. Förutom att det är jag som frågat vad det blir, 2 gånger innan jag fått svar. Verkar bli grillning. Väntar nu på Final tidsplan. Känns som om det blir snacket ikväll ändå. Ganska skönt på något sätt för jag vet verkligen inte om jag orkar ta det här något mer. Jag får ångest, blir illamående, svettas och hyperventilerar. Jag mår skit och det blir ju bara värre. Vi mailade sjukt mycket igår och jag sa att jag inte orkar vara arg längre utan skall vara glad men fick då genast höra ” Du är söt vilket som”. Out of the blue. Från att ha ignorerat mig i minst en vecka börjar han maila och slänger sen ur sig en sån sak. Vad betyder det? Fattar inte. Han mind-fuckar mig totalt. Är fylld av förväntan, spänd och jag vet inte vad. Hoppas att det går bra och att jag därefter klarar av att hålla riktigt låg profil samt att han stalkar mig ett tag. Jag behöver lite love. Fick svar nu, vi ska ses kl 7, ska tydligen dricka alkohol för det berättade han att han hade, samt grilla kyckling. FAN, har dålig magkänsla, det blir nog the end.

Jesus, I’m confused as hell. Föreslog en date och fick svar tillbaka att han skulle träffa en kompis. Jag blir så himla ledsen och börjar i alla fall skriva ett mail där jag förklarar att jag blir ledsen och ber honom förklara. Precis när jag ska skicka det kommer han fram och börjar prata och han sätter sig här och är så himla trevlig och flörtig så jag fattar ingenting. Så till slut säger jag till honom att jag blir besviken av att vi inte skulle ses eftersom vi hade sagt det förra veckan. Och han säger vadå, vi sa ju denna veckan. Och jag menar att vi hade sagt måndag. Och sen säger jag, det spelar ingen roll – skit samma. Och sen fortsätter jag och säger att det känns jobbigt att behöva fråga och få nej hela tiden och han säger, jag kommer inte ihåg om det var före eller efter, att vi kan ses hemma hos honom imorgon. Jag fattar ännu mindre. Vad vill han? Jag frågar ”vill du det då?”. Ja, säger han. Jag fattar inte, vet inte vart han vill komma eller vad han är ute efter men antingen kommer han ta stora snacket med mig imorgon – det känns nästan så – eller så kommer jag nog vara tvungen att prata med honom. Men tror att om det är härlig stämning så ska jag ge mig hän, vara lovely och sen inte höra av mig något mer till honom. Då blir nästa initiativ hans. Och då måste jag verkligen hålla mig till det. FUCK. På ett sätt önskar jag att allt var över så att jag bara fick sörja och gå vidare. Det här funkar inte för mig, jag blir för stressad av det känslomässigt. Antingen är det love eller så är det det inte. Inget mitt emellan för jag blir alldeles för engagerad.

Dodging

Is i magen, my ass!! Gårdagen var helt hemsk. Jag gick hem och sov i två timmar, vaknade vid åtta och hade inget att göra. Kvart över 9 är jag helt despo och skickar ett sms: ”Hej darling, vill du göra något kul imorgon kväll. Jag längtar efter lite omväxling”. Inget svar. Jag flippar ur totalt, och gråter och skriker och slår på saker. Jag analyserar och funderar och jag tycker att jag har givit honom en bra öppning att säga tack och hej, men han tar den inte. Han tog PÅ mig istället. Jag måste bara tolka det positivt. Och det är så jag försvarar att jag skickade smset.
Sen blir jag tokig och är tvungen att ta en sömntablett för att somna ifrån alla ångest. När jag vaknar ser jag att han skickat ett sms, halv ett på natt. ”Hej darling, somnade framför Tv”. OK. Det förklarar att jag inte fick något svar, men jag ställde en viktig fråga, som han dodgar. FUCK igen.

Jag har raderat båda hans nummer från min telefon. Synd bara att jag kan dem utantill. Måste lära mig att ligga lågt. Måste bara klara av att leva utan detta. Fattar inte hur det ska gå.

Strategi

Jag vet att jag är helt värdelös love-strateg men jag fattar inte hur jag ska kunna ändra strategi. Jag har ingen is i magen. Undrar om man måste äta is för att det ska funka. Läste om en SMS-tjänst som finns i Australien som innebär att man låser sin telefon när man ska supa ner sig så att man inte fylle-sms:ar. Låset slås av kl 6 på morgonen. Man borde kunna tjäna oerhörda pengar på det i Sverige. Men jag är ju ingen entreprenör heller så jag låter någon annan göra det så blir jag en storkonsument av det istället.

Min enda strategi nu är: GÖR INGENTING. Hade inte en aning om att det skulle vara så fantastiskt svårt. Helt omöjligt. Och steg två innebär: om du får love, PRATA INTE OM DET. Sammanfattningsvis innebär strategin att jag ska bli upplockad och vara så underbar och oumbärlig att han blir kär i mig och aldrig vill lämna min sida. Right. Fast jag får väl försöka, har nästan klarat att ligga lågt i ett helt dygn. (Förutom när jag småpratade med honom förut, men hallå, vi jobbar fem meter ifrån varandra OCH ingen vill väl ha en surkärring, så jag låtsas som om allt är bra och att jag är lovely. Det går sådär).

DAMN!

Jag fattar ingenting. Han är så himla avståndstagande, men ändå glad och villig att träffas när jag föreslagit. Och han ringer mig ofta. Igår ställde han in ytterligare en date för att han för trött och jag flippade totalt och sände svarta blickar mot honom. Då ville han naturligtvis prata om det och jag förklarade att jag vill veta om han vill träffa mig öht. Han sa att han gärna träffar mig en annan dag men inte just idag. Jag känner igen den här visan, jag har hört den förut. BAD BAD news. Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, mer än att jag definitivt måste hålla mig iskall, och låter honom ta alla initiativ. Om han nu tar några alls förstås. Varför fuckar jag upp alla som känns viktiga för mig? Vad är det för spel han spelar, är han intresserad? Don’t know. Orkar inte mer problem nu, vilket jag också sa till honom, han svarar då att han också har enough problems. Vilka då undrar jag? Måste fråga honom om det kommer något lämpligt tillfälle. Fast det är han som måste börja prata om allvarliga saker, om vi någonsin pratar igen. Jag ska bara vara glad och snäll. BOOOOOOORING. Två gånger under det jobbiga samtalet strök han mig snabbt över handen. Det måste ju vara positivt?! Han kunde ju knappt göra något mer – vi var ju på jobbet. Is that love?
Lite senare: nu har jag pratat med honom. Det gick bra, han log och skrattade och det kändes helt OK. Undrar om han kommer att ringa mig idag? Undrar om han någonsin kommer att föreslå att vi ska ses igen. Jag bara väntar och det är helt jävla olidligt. Hatar det. Måste skaffa nytt jobb, ny bostad och ny man. Undrar vilket som är svårast, det borde vara jobbet, men man kan aldrig veta, kanske blir det mannen. Blä.