Neråt igen

Gick på stan en sväng med L och hör att det ringer i min cykelkorg men missar att ta samtalet. Vi stannar för att lyssna av meddelandet som kom – från Loverboy, och medan jag lyssnar ser jag honom precis framför mig. L och jag följer efter lite medan jag funderar på om jag ska gå i fatt honom vilket jag också gör på Stureplan. Och han var så söt och snäll och rar och så underbar. Det var verkligen min pojkvän som stod där, men ändå inte. Vi kallpratade en del om midsommar, nya jobbet och lite annat och jag var så skakig och nervös och kunde knappt möta hans blick. Han tyckte att jag var fin i håret och sa att han hade tänkt på mig. Evil – jag önskar att han bara kunde vara elak och otrevlig så att jag åtminstone kan få lov att vara arg. Han frågade även om vi skulle äta lunch en dag men då höll ju jag på att smälla av – hur kan han tro att jag skulle vara redo för att sitta en hel timme med honom, och småprata. Vilken planet lever han på? Men uppenbarligen vill han ha någon sorts kontakt med mig – jag vill inte det – ingen annan kontakt än som hans flickvän och så blir det ju tyvärr inte. I framtiden kanske det blir annorlunda, men den framtiden ligger långt fram i tiden. Långt.

Sen stod vi bara där och tittade på varandra och jag började bli ledsen och kände mig väldigt obekväm i situationen. Då säger han att han också är väldigt ledsen, men inte lika ledsen som jag så klart och då kan jag inte hålla mig längre och börjar NÄSTAN gråta. Jag skrynklar ihop ansiktet, biter mig i läppen och gör en fantastiskt insats, för inte en tår kommer från mina ögon förrän vi har skiljts åt. Han frågar om jag vill att han ska gå och jag kan bara nicka för min röst bär mig inte längre. Så han går åt sitt håll och vi åt vårt och jag ser hur han vänder sig om och tittar på mig två gånger. Kan han inte bara ångra sig och inse att han inte kan leva utan mig?

Det var en överjävlig upplevelse, för jag insåg att vad jag än försöker inbilla mig, så är det lång tid kvar till jag är botad från det här. Jag saknar honom så vansinnigt mycket. Han är liksom för snäll och gullig mot mig nu så i mitt dumma naiva hjärta spirar ändå lite lite hopp. Idiotiskt.

Sen gick L och jag till Kung Carls terrass och jag själpte i mig 4 glas vin på en nanosekund. Det blev en något vinglig promenad hem, men L höll mig sällskap och beskyddade mig från onda människor. En fantastiskt terrass, som att sitta på någons balkong i stekande solsken. Helt perfekt. När jag kom hem sms:ade jag Loverboy om en skjorta jag glömt som han skulle leta fram åt mig, utan några andra ord än de som bara rörde den. Hans svar löd ”Jag letar fram den! Har varit ute på sjön med g och åkt båt samt druckit kaffe. Kram”. Hur konstigt är inte det! Det är som när vi var tillsammans, små meningslösa sms om vad som skett, förutom att de då brukade avslutas med puss istället för kram.

Jag vill ha honom tillbaka, denna 14:e dag i helvetet.

Det negativa med Loverboy

Tycker inte om hans syster och mor
Fula möbler
Stekiga vänner
Läser inte böcker
Överaskade mig aldrig
Gjorde mig orolig i ett år
Berättade inte så mycket om sig själv
Totalt omogen för relationer
Han hatade joggingbyxor
Blev lätt sur vid stress
Självupptagen

Dag tolv är snart över

Sitter återigen i mitt kök och äter hallon med mjölk. Försökte återuppliva kära gamla barndomsminnen, men aldrig var väl hallonen lika söta som då. Hötorget i all ära, men inte är de som de vildhallonsnåren på landet.

Har varit en mycket duktig och principfast person idag: har tränat både styrka och yoga idag och bävar redan för träningsvärken jag kommer ha imorgon. Mina nya kollegor ska gå ut ikväll och vill att jag ska följa med. Vet att jag förmodligen borde gå ut och bonda lite med dem, men har verkligen ingen lust. Den enda andra tjejen ska ringa vid nio och höra om jag ska med. We'll see.

Jobbet blir bättre, har suttit i flera möten och börjat förstå lite mer vad det är jag ska göra. Har dessutom upptäckt MSN Messenger - en livstid efter alla andra. Ska försöka att inte använda det så mycket på jobbet, har dessutom bara fem contacts där så det ska väl gå. Kanske.

Höll på att börja gråta på yogan idag, det bara kom över mig igen, men blev förbannad där jag låg i en position från helvetet och tänkte att jag har fan i mig gråtit över honom i ett års tid. Nu blir det inga mer jävla tårar. Om jag bara kunde sluta tänka på honom också, så vore livet nästan uthärdligt.

Tror att jag ska ägna kvällen åt att kolla killar på MSN, som mina vänner vill att jag ska. Bara titta lite, vill ju inte ha någon, men kanske kan hoppet om att det faktiskt finns trevliga och bra personer där ute väckas.

När jag har återfått min aptit ska jag äta:
- vitlöksbröd
- Wallenbergare på Prinsen
- Toast Skagen på Lisa på Torget
- Oxfilé på Mäster Anders
- Ostbrickor
- Hemmagrillade hamburgare med guacamole
- Carpaccio med pecorino

Jag blev ju nästan hungrig nu... Vad skulle ni äta???

Går livet vergkligen vidare?

Jag sitter i mitt kök, med mitt allra första bredband och äter gamla mjuka digestive blandat med pinjenötter. Vilket är ganska gott faktiskt. Det finns ju ingen mat hemma, har överhuvudtaget inte kunnat tänka på sådana saker och insåg precis att jag faktiskt var hungrig. Det händer ju inte hela tiden nuförtiden.

Jag befarar att bloggen nu verkligen kommer att göra skäl för sitt namn - bittrare har jag nog aldrig varit. Var och hämtade alla mina saker hos LB igår, (han var inte hemma) och det var något så fruktansvärt, jag skakade i hela kroppen och trodde inte att jag skulle klara av att ta mig därifrån. Tack och lov hade jag ju kära I med mig som hjälpte och stöttade mig. Sen sov jag över hos henne, hade nog inte klarat en ensam kväll ändå. Han hade möblerat om hela sin lägenhet och det luktade... bara så mycket LB.

Jag vill att det ska vara över nu, jag vill inte lida mer men efter bara elva dagar kan jag nog tyvärr inte vänta mig några under.

Nya jobbet blir nog bra men är lite tråkigt nu i början eftersom jag inte har så mycket att göra. Men alla är trevliga och snälla mot mig.

Och jag har varit en duktig flicka och bara hört av mig till honom två gånger under den här tiden och tänker inte göra det igen. Har idag fått en styrketräningsinstruktion på gymmet, har slutat röka på dagtid (kvällarna är för sorgsna och ensamma för att göra det fullt ut, men vänta bara), och jag har färgat håret också. En ny Bitter kommer snart. En stark, hälsosam, utvilad, skitsnygg, glad och lycklig person. Jag längtar efter henne. Hon ska bli nöjd.

Nightie.

Mitt liv över över

Ja, det blev ju som jag trodde och befarade. Dagen efter att jag slutade på gamla jobbet tvingade jag till mig en date och kände mig ändå hyfsat bekväm efter ett tag, tyckte nog att vi hade det rätt mysigt, men det är klart – i andra människors ögon var det förmodligen otroligt dåligt. Jag tog i lla fall mod till mig och berättade att jag kände mig ensam, ledsen, oälskad och olycklig. Och då svarade han:
- Jag förstår det, det är för att jag inte älskar dig .

Jag var ju ändå lite förberedd, men hela huvudet började snurra och jag fick så himla svårt att andas. Jag fattar inte att jag överhuvudtaget överlevde. Då reste jag mig och försökte gå därifrån, ville bara bort, ut. Men han ville att vi skulle prata, och vi pratade lite. Han var ledsen för att det hade blivit så här, ledsen för att ha sårat mig, och visste inte varför det hade hänt, utan visste bara att han inte kände sig kär. Han hade försökt ett tag och ville så gärna vara kär i mig, men han kunde inte. Det var mitt livs absolut värsta ögonblick. Så småningom körde han mig hem och jag grät så oerhört mycket. Han sa i alla fall att han hade varit lycklig, tidigare.

Lördagen, på systerdotterns namngivningscermoni var helt överjävlig från, kl 23 åredag kväll till ca kl 19 på lördagkvällen grät jag oavbrutet, knappt utan att andas och jag sov väl totalt tre timmar. Det gjorde så ont, jag hade faktiskt ingen aning. Jag förstår inte hur folk överlever något sådant.

Sedan dess har vi haft lite kontakt, men jag hör och inser att han inte kommer att ändra sig, han var ju ganska tydlig och nu har jag förbjudit mig själv att höra av mig till honom. Ikväll sticker I och jag hem till honom när han spelar brännboll och hämtar alla min saker. Sen sover jag hos henne eftersom jag med största säkerhet kommer att få totalpanik.

I övrigt har jag varit ute på landet, inte ensam en sekund, utan har varit omgiven av familj och vänner som verkligen tagit hand om mig. Jag har sörjt så mycket. Idag började jag mitt nya jobb och tänkte bara blogga snabbt för att uppdatera, i framtiden får det ske hemifrån, när mitt bredband blivit installerat. Jag har redan gråtit en liten skvätt, men jag tror inte någon såg det.

Jag fattar ju att jag kommer över det, en vacker dag, men jag är så våldsamt kär i Loverboy fortfarande och det kommer att dröja innan det går över. Förutom att han inte älskar mig och därigenom inte visar tillräckligt med kärlek är han det bäste.

Det är lustigt att sådana här beskrivningar låter som hämtade ut Mitt Livs novell. Det är ju tur att jag inte är författare!

Jag är fjädern

Det känns lite bättre idag, det kan bero på att jag är så bakfull att jag knappt vet vad jag heter. Något avtrubbad alltså. Dessutom är han inte på jobbet idag och jag jobbar min allra sista dag här, håller på att rensa ut alla gamla saker och längtar mig intensivt bort härifrån. Konstig tanke att aldrig mer vara här, eller tillhöra detta.

På väg hem igår var jag tydligen något överförfriskad, jag skickade ett sms till min lillaste syster, lydande:

”Jag är ingen storasyster, jag är en fjäder”

Var detta kom ifrån har jag ingen aning om, men jag skrattade så mycket att jag nästan kräktes i morse när jag kollad i utboxen. Helt sjukt roligt, jag undrar så vad jag tänkte.

Nu blir det picknick på Djurgården och senare fotboll på Chinateater. Rolig kväll!!! Och sen semester ända till 26:e. Så skönt, och det ska bli väldigt vackert väder också.

Nu blir det ytterligare ett litet blogguppehåll, ska försöka återvända 26 juni när jag börjar på nya jobbet – men vet inte om jag verkligen kan blogga den dagen. Har troligtvis inte ens hunnit få min dator då. Beställde åtminstone bredband i morse.

Ha det superhärligt i värmen, I’ll be back soon.

Sorg i hjärtat

Har en riktig dipp idag. Låg hemma igår och surade, Loverboy ringde inte, och till slut hade jag jobbat upp en riktigt härlig ångest och stortjöt till jag tröttnade på det. Sms:ade LB och sa att jag känner mig ensam och ledsen och mest av allt skulle vilja att han höll om mig och sa att han älskade mig. I det läget hade jag oroligt ringt upp, såväl vänner som pojkvänner och frågat hur det var fatt. Men inte LB, inte. Fick efter ett tag ett sms tillbaka med texten ” Varför är du ledsen? Börjar du bli nervös, det kommer att bli jättebra med din nya tjänst” Älskar dig.“ Istället för att bli ännu mer förtvivlad blir jag bara tom. Ring och fråga, och om du verkligen inte gör det, varför skulle det vara pga av jobbet? Jag hörde inte av mig tillbaka och idag har han varit en snabbis förbi mitt skrivbord och betett sig precis som vanligt. Kära kollegan A, som fått höra historien, är också upprörd, och bekräftar att det inte är jag som är nojig utan han som inte beter sig bra. Jag exploderar snart och vill prata, reda ut, och om inte, spränga honom i luften. Men när ska det ske, vi ses ju aldrig, det är alltid bara massa åtaganden, och andra människor med. Han ger mig väldigt lite och fattar inte ens (eller väljer att inte göra det). Det dröjer inte länge förrän det händer något. Måste ju tyvärr ha blogguppehåll från fredag till 26 eftersom jag inte har dator på landet (och vet inte om jag kan blogga på nya jobbet första dan), så ni kanske inte får veta hur det går, riktigt ännu. Misströsta icke – I’ll be back. Troligtvis med ännu mer tårar om det nu skulle locka någon.

Snart skall den här bittra och griniga personen logga ur, gå till Berns och anstränga mig för att inte tänka på honom. ALLS.

Avtackning

Avtackningen igår var helt OK. Blev supernervös när jag stod i rampljuset och skulle säga mina inte så väl valda ord. Jag fick ett väldigt fint halsband från Efva Attling och tyckte att det var rätt skönt när det var över. Resten av kvällen tillbringade vi på Berns veranda och det slutade med att alla andra gick hem före nio och att jag och chefen åt middag och hade mitt så kallade avvecklingssamtal. Jag var inte helt nykter under tiden och vill helst inte tänka på det alls. Men hon hejade glatt i morse så det var nog inte så farligt.

Efteråt fick jag den briljanta idén att ringa Loverboy och fråga om jag fick komma dit och sova. Han sa ja, men lät lagom road. Jag fattar inte att jag var så sjukt dum i huvudet, jag hade ju kunnat räkna ut i förhand att han inte skulle vara särskilt mysig. Först väcka honom, vilket gör att han knappt kan somna om, och sen ligga i en trång säng med högsommarvärme utanför. Han svettas redan på vintern. Så natten slutade med att jag låg tryckt mot väggen, svettades som ett djur och sov knackigt. På morgonen var det väldigt skum och inte så trevlig stämning mellan oss men han pliktpussade mig innan han gick. Och på vägen till jobbet kände jag bara tomhet, orkar inte med denna brist på love hela tiden. Hade förslagit att vi skulle ha en picknick eller liknande ikväll men jag tror jag hoppar det och träffat någon annan istället. Men så fort vi kom till jobbet börjar han maila mig, inget särskilt men bara för uppmärksamheten. Jag kan den här leken nu, han skäms lite för att han inte var så trevlig och försöker gottgöra det, dock utan att be om ursäkt. Eller så är han bara ignorant och dum i huvudet. Vad vet jag. Undrar fortfarande om han kommer att dumpa mig på fredag, då jag inte längre jobbar tillsammans med honom. So be it.

Back on track

Tillbaka i stan. Tyvärr. Har haft fantastiska åtta dagar i Italien. Resan kan väl sammanfattas ungefär så här:
- MYCKET mat. Pasta, pizza, stora underbara genomblodiga stekar. Söta illröda tomater. Ljuvlig ost. Gnocchi med tryffelsås. Tryffel varje dag. Antipasti. Inte så mycket dessert men en och annan citronsorbet. Floder av vin.
- Helt ljuvligt vackert landskap. Bergigt, vinrankor och vallmo var man än tittar.
- Fantastiskt vackre städer, byar och härliga medeltida och romerska lämningar. Me love.
- Kallt som sjutton de tre första dagarna och sen ca 20 grader de återstående fem.
- Minst tre timmars bilresa varje dag.
- Relativt mycket kärlek. Känns bra efteråt, även om jag önskar mig mer uppmärksamhet och initiativ. Men all in all very lovely.

Kom hem vid två på natten i torsdags och packade snabbt ihop en liten väska för helgen i Göteborg. Tvingades upp igen klockan fem för att hinna med tåget. Yngsta kusinen tog studenten så det var en lång dag i solen, med traditionsenlig studentmat och mycket släkt. Fick träffa kära morfar som bor i England vanligtvis. Mycket mysigt. Tillbringade lördagen i morfars sommarstuga med familjen och myste med min hjärtans kära systerdotter som tyvärr hade feber pga tandsprickning. Tog en hård runda på stan med vännen F efter matchen och ramlade hem vid två och vaknade på söndagmorgon med en överdjävlig huvudvärk. Tillbringade resten av söndagen på föräldrarnas terrass innan tåget gick tillbaka. Städade när jag kom hem. Är idag på jobbet igen. Fyra dagar kvar och idag blir det avtackning. Phuu.