Meningslösa eviga visa

Träningsverkigt och bisarrosugen på kladdkaka, eller nästan vad som helst med choklad och grädde surar jag loss ordentligt. Jag vill vara smal, och äta allt på en och samma gång. Det går inte. Jag måste välja. Mitt eviga mönster, mitt meningslösa mönster. Det är dags att jag gör upp medmig själv, med krav och förväntaningar, och kanske också med en livsstil. Och förändra den, för evigt den här gången, inte fyra veckors ruscher. Så kan det få plats lite choklad också. Fan vad jobbigt.

Jag har dessutom en giggefinne i mungipan så det gör ont när jag pratar. På gott humör. Nu promenad runt viken. Så trött på mig själv.

När rädslan är större än lyckan

Jag blir liksom bara mer kär hela tiden, det går defintivt inte över, det blir bara mer.
Men ju kärare och lyckligare jag blir desto räddare blir jag också. Alldeles livrädd faktiskt. Och anstränger mig febrilt, kanske mest i tanken just de här veckorna, att skapa, behålla, upprätthålla ett tillräckligt bra, aktivt, och roligt liv vid sidan av. Behovet av det blir starkare för varje lycklig sekund jag upplever. För tänk om. Tänk om.
Han försvinner.
Inte för att det går att gardera sig, oh no, jag vet så väl, men försöka ska man väl ändå.
Väl?

Det kanske är så här det är

Jag sitter i mitt köksfönster och läser, unnar mig ett glas vin och en cigg efter en vecka i askes. I min vardagsrumssoffa ligger världens snyggaste man och läser med en öl inkilad mellan benen. Jag mår alldeles förträffligt, det har varit en lång fin dag, med bara VI, sällsynt dessa dagar.

Och det slår mig att kanske är det ändå honom jag behöver. Jag som bygger min självkänsla och mitt existensberättigande på bekräftelse från andra människor. Som visserligen nyktert kan inse det men inte göra något åt det. Om inte andra säger att jag är bra eller andra trevliga adjektiv, så tror jag inte heller att jag är det. Kanske är det just därför jag träffade Stockholms Finest, för att han inte gör det. Inte bekräftar mig. Inte särskilt ofta i alla fall, och när det händer är jag så förbannat illa ute att jag nästan inte tror på det i alla fall. Visst bekräftar han på andra vis, utan ord, men ändå. Kanske är det just det som är meningen, att jag ska lära mig hitta mig själv utan att någon annan talar om för mig hur det är, hur jag är. Vem jag är. Kanske är det alldeles makalöst. Jag hoppas det. Att jag lär mig och att han stannar och fortsätter göra det han gör.

Men det är svårt att lära sig sluta vänta på orden. Och se det andra. Och vem ska jag komma på att jag är? Det kanske är det allra läskigaste.

Otålig

NU.
Nu vill jag har lunch. Och SNART vill jag ha vin och cigg.
Kommer jag inte att få.
Snåla snåla jag.
Hoppas jag åtminstone. Jag vill vara duktig men det är så himla tråååkigt.
Tråkigt läsa och kolla på TV varje kväll. Igår målade jag tom naglarna. Det var första gången på minst 10 år.
Tråkigt inte sitta på uteservering hela kvällen med vänner.

Glömde mina springskor hemma så det blir ingen lunchträning heller. Jag har så tråkigt.
Undrar om jag ska muntra upp mig själv med ett besök på Eriksdalsbadet ikväll.
Fy fan. Men tiden går i alla fall.

Och på lördag ska jag hänga med Stockholms Finest, och det kommer att bli alldeles BÄST.
Vi kommunicerar enbart via lappar nu för tiden. Lappar på hallmattan som vi utbyter när den andre sover.
Kan hända att lite vin och några cigg slinker ner på lördag. Kanske. Vill inte prata om det just nu bara.

I shop, therefore I am

Jaha.
Usch.
Så jag uppför mig.
Jag äter bra, promenerar till jobbet, dricker inte, röker inte.
Så långt allt väl.
Istället shoppar jag.
Väldigt mycket.
Det mesta går att lämna tillbaka, vill jag lämna tillbaka.
Men annat inte. Speciellt inte ASDYRA stövlar som är väldigt lika de jag köpte förra året. Ska aldrig berätta för någon vad de kostade om jag behåller dem. Men ändå. Det är alldeles för mycket pengar. Inte för att jag inte har råd, MEN, pengarna räcker till en weekend i Paris. För två. Jag skäms. Och velar. Imorgon kväll måste jag bestämma mig.

Har dock pratat med chefen idag om min sysslolöshet och hon medger att det är hennes fel. Verkar som min provanställning inte hänger så löst ändå. Hon ska anstränga sig för att belägga mig. Very good. Funderar också på att köpa svindyrt månadskort på SATS. Alltså en månad innan jag får det fördelaktiga från jobbet. Så att jag kan tillbringa min sysslolösa arbetsdagar där istället och därigenom få tillbaka min gamla garderob, hence behöver inte köpa nytt, hence får behålla stövlarna. Logik?

Ajaj

Åh väldigt väldigt rolig helg!
Fredagshäng på Debaser med inresta roliga gäster, och väldigt väldigt mycket vin.
Kräftskiva på landet med andra väldigt roliga människor. Och väldigt mycket vin.

Sen kom getingen och stack mig och det blev SÅ mycket drama. Ojoj. Om jag inte skaffat mig adrenalinspruta inom en vecka så drarStockholms Finest. Läskiga hot. Jag har bokat läkartid.

Och legat hemma hela dagen med självförvållad magkatarr. Magen tycker inte om så mycket vitt vin. Nej. Nu känner jag mig inte heller särskilt sugen. Och det är bra, för idag lever jag andra dagen utan cigaretter. Tagning 5000.

Tjockis

På jobbet händer ingenting. Mina projekt vilar till deltagarna kommer tillbaka från semestern. Dagarna är mördande långa. I hate it.

Under sommaren har jag gått upp sisådär en miljard kilo och idag kom jag på botemedlet mot en stor påsa godis: prova alla jeans. Det var så deprimerande att jag nästan dog. Så tydligen blir det nya tag nu, nya ansträngningar och fy fan vad jobbigt det är. För trots att det förmodligen mest är jag som stör mig, stör jag mig tillräckligt, vill inte vara så här, vill vara som förut. Och inte kommer jeansen passa bättre efter helgens kräftskiva. INTE. Boring.

Ja, så spännande är det alltså, jag är tjock och har 33 dagar kvar till fast anställning. Shit vad full jag kommer att vara då, om jag får det vill säga. Inte jinx.

Det där med romantik...

Mitt behov av romantik har blivit lite mer lågmält. Visserligen önskar jag fortfarande emellanåt lite pukor och trumpeter, men jag har faktiskt lärt mig att leva utan det. Jag insåg att det här är vad jag får och när jag väl förlikat mig med det accepterade jag. Och såg nya saker. Och blev alldeles lycklig. Jag såg en hand som stryker över mitt hår i timmar framför tv'n, vackra ord, som när de väl sades, betydde så mycket mer, jag såg någon som jagade bort alla getingar från mig och som letade efter min hand när jag satte mig bredvid. Och det blev plötsligt tillräckligt. Det är en fin upplevelse och gör att jag nu längtar mer än någonsin. Sju dagar tillsammans blev magiska och all tid ifrån ärnu meningslös. Fast på ett bra sätt.

Ja, som sagt ses vi inte så ofta, inte tillräckligt känns det som, men kanske ändå oftare än vad det känns som. När jag är ledig jobbar han, och tvärtom. Och vi har högst aktiva separata liv, jag tror ingen av oss vill vara utan det. Men det leder ju till längtan. Och längtan är bra, så länge vi ses ibland. Och han kommer hit sen, jag sover nog då, men jag vet att han kommer att hålla om mig när jag sover, och det räcker. Just idag.

Förresten hittade jag min drömstövlar idag, jag tror jag kanske kommer att dö om jag inte får dem. Kan ni hjälpa mig att motivera ett par stövlar för 4400? Please!

GUD, vad tråkigt

Jag har grav post-semesterblues. Jag städar väldigt noga, är blöt av svett och pausar bara för en liten stund med datorn. Lämnade ön i dag och jag längtar så väldigt tillbaka redan. Ser ingen poäng alls i att jobba. Alls. Fast eftersom sommaren tydligen har bestämt sig för att hänga vid medelhavet istället för Stockholm kanske det kan kvitta. Det KAN bli kul att jobba också, fast jag vet inte om det slår bryggan, grillen och böckerna.

Jag har fått sju ljuvliga dagar tillsammans med Stockholms Finest; i Söderköping på galet roligt bröllop, på landet ganska många dagar, innestängda. Vi lyssnade på regnets knattrande mot plåttaket samtidigt som vi åt godis en masse. Och drack vin. Och tittade på andra säsongen av Rome. Fint att få vara ifred. Nu dröjer det nästan tre veckor till nästa gång.

Och på lördag blir det kräftis.

En annan dag ska jag lägga ut texten om romantik, och hur jag förhåller mig till det. Just nu. Fast inte nu.