Roly

Rolig sak som hände idag:

Gammal kompis från förr mailade på Fejan och frågade om karriärtips. Vem fan är jag att gedet som bytt så mycket och vantrivts ännu mer. Men det tyckte hon, kanske just därför och jag blev så glad så glad. Och det är så väldigt roligt att hjälpa. Jag samlade ihop lite tankar, har ingen aning om det kommer funka, men fick känna mig både snäll, nyttig och duktig idag. Det kan behövas. 

Äntligen

JAAAAA!

Siten är lanserad. Jag är fri. Eller ja, till på måndag i alla fall. Då blir det bugfix. Men nu tre och en halv mycket lediga dagar.

Det jobbiga är ju dock att jag är van vid så högt tempo att jag håller på att bli alldeles tokig här hemma nu när jag inte har något alls att göra på tre timmar. Rastlös som tusan. Vad göra? Ska öppna en kall öl som Andreas gömt i kylen. Men sen då?

Kanske läsa bok, men är rädd att de ska ta slut innan jag åker till landet. Klämde en av de nylånade igår och har bara två kvar. 

Vilket alldeles ljuvligt lyxproblem.

Lansering

Sådär, lanseringsdatum satt till torsdag, 08.00. Går allt väl kommer jag gå ner i tempo oerhört mycket under maj och juni. Förmodligen för mycket. Men illamående när telefonen ringer kanske upphör ändå. Jag antar att jag då kommer få väldigt mycket mer tid att oroa mig för arbetslösheten istället. Oh well.

En sån där skitdag igen

Lagar matlådor. Städar lite. Har jättejättetråkigt. Och fasansfullt mycket ångest. Måste börja sortera det där nu. Den är i tilltagande.

Ångest har jag för:

 - mina prestationer - mitt jobb - att det inte ska duga

Orolig är jag för:

 - typ resten, men främst att bli arbetslös, att jag inte gör det jag föresätter mig, så väldigt sällan, att jag inte umgås med folk, att jag ligger hemma och tittar i taket, med neddragna persienner, att jag har konstant magkatarr.

Åh andra sidan är jag synnerligen tacksam över att jag inte har kärleksångest längre. Det var rätt tärande det också. Det kanske kommer, det vet man aldrig, men nu funderar jag inte över det, det är min frizon.

Är ensam så mycket. Andreas jobbar alltid. Kan välja att träffa folk men orkar inte. Och blir sur och känner mig ensam när jag inte gör det. Orkar inte prata liksom. Egentligen inte med Andreas heller. Vill mest att han ska vara hemma bara. Hoppas helgen i skärgården löser upp några knutar, är fantastiskt trött på detta. Denna personlighet. Den prestationsbaserade. Ska det verkligen vara så, och hur kopplar man bort?

En skiftande dag

Först började dagen så fint. En oändlig dag, i solen. Tänkte jag. Sen kryp ångesten på mig, jag tänkte för mycket på jobbiga saker, stängde in mig i ett mörkt rum. Men det funkade inte. Drev omkring på gatorna här för att lugna mig och hamnade på något ställe precis här. Läste. Lyssnade på samtal, väldigt deprimerande sådana, ett par som skulle skilja som, som diskuterade vårdnaden om sin ca fem månader gamla dotter.  Högljutt. Så ledsamt och beklämmande. Men läste vidare och fick sällskap av ett par i mina föräldrars ålder. Och plötsligt satt vi i ett bra samtal om litteratur, kanske känslor, och bloggar. Jag gick därifrån glad. Det fanns en mening men den här dagen också. Snart kommer Karin, vi ska gå runt Årstaviken och prata. Jag har längtat.

Existentiell fråga

Precis som jag fått en egen Kitchen Aid öppnar en brödbutik i porten bredvid. Vad betyder det?

Att bli full utan alkohol

Ja ja, stress och sånt. Det förföljer mig men börjar känna mig som en pajegoja så orkar faktiskt inte mer. Och har bara kollat mailen en gång ikväll. Så det så. Men morgondagen blir säkert överjävlig, men det tar jag då.

Istället har jag och min fästman spontant gått till Mississippi Inn, käkat finburgare, fuck diet och sånt och det var sällsynt ljuvligt att bara skita i allt. Och tränade överkropp med min egen privata plågoande så att armarna skakade, hämtade sedan den färdiga vigselringen. FIN.

För att inte tala om igår när jag åt enorma mängder magnifik mat på Pontus. My lord. Det var så jävla jävla gott. Bara spara och gå dit. Det var lycka.

Och jag är inne på femte dagen av mina två vita veckor, har tittat vinglaset i vitögat vid tre tillfällen och jag så grym så grym. 

Sådärja, ett inlägg i den positiva andan, klagade så mycket under träningspasset på precis allt att jag till och med blev tillsagd. Nu ska jag vara sunny istället. Hahahaha. Säger ni nog.

En alldeles underbar dag

Det har varit en helt fantastiskt dag, än så länge. En sådan jag längtat efter hur länge som helst. Jag har inte behövt jobba. Min DJ-snubbe har varit ledig och vi har hängt hela dagen. Det var väldigt länge sedan sist, åtminstone som vi var ensamma. 

Och det sammanföll med Record day på Pet sounds, så efter en snabb frukost lyssnade vi på Florence Valentin och Plura i butiken innan vi gick hem. Och trots att vi har städat, lagat mat och bakat hela dagen har det varit hur skönt som helst.

Om en timme kommer i runda slänga 3000 pers att hemsöka oss för inflyttningsfest. Alldeles strax ska jag byta kläder och slänga på lite mascara. Och sen ska vi dansa hela natten, eller fram till grannarna säger till.

Det här är en lycklig dag. 

Mera tankar

Jag vet inte om det verkligen ska vara så här. Dels att jag bara ska blogga om misär när det finns ljuspunkter då och då. Jag klarar ju mig, men ibland känns det långt mellan gångerna.

Trots all oro jag har privat över precis allt möjligt, vänner, Andreas, privata målsättningar osv (de känns väldigt väldigt triviala och mindre viktiga i det stora) så betyder det ingenting. Nothing. Endast jobbfria dagar kan jag stressa privat. Och de är få. Jag är så jävla jävla rädd för kritik, berättigad särskilt men även all den kritik som regnar som faktiskt inte beror på mig. Konsultandet är så jättejätteskoj. Ibland. Ibland dödar den allt som är jag. Det är väldigt kluvet det här. Jag får dåligt samvete över saker jag inte ens borde veta att de existerade. Det kanske är dags med en ordentligt duvning med min psykolog som kan lära mig att sortera. Hmm.

Men skojiga saker då: bokklubben på Rival ikväll, löprundan på lunchen idag, festen i helgen osv osv.

Åh jag ligger i soffan med två jättedåliga filmer, pecorino med tryffel och kaffeglass med grejer i. Härligt.

Jag har fräknar på näsan.

Ingen stressångest idag. Halleluja.

Sen ska jag sova i tio timmar.

Det blir så jävla fint.

Snart.

Ledigt några få dagar

Äntligen ledig. Jag jobbade hemma i fyra timmar och prick klockan ett stängde jag ner dator och av telefonen. Jag gör mitt allra allra bästa att inte tänka på jobbet och de miljontals saker jag borde gjort men inte hunnit. Istället bakade jag bullar som aldrig jäste och hängde i soffan till Andreas kom hem, nu lagar jag lasagne och dricker vin under tiden. Vi ska träffas hela helgen! Allvarligt, det har vi inte gjort sedan flytten. Så väldigt fint. I och för sig ska vi hänga med min familj i skärgården men vi får ju eget rum. 

Jag hoppas innerligt fyra dagars isolering gör att jag återhämtar mig, fixar ytterligare en helvetesvecka, och sen kanske kanske det lugnar ner sig. Jag längtar.

(Arbetslöshetsspöket lämnar mig dock aldrig. Egentligen ser jag bara två lägen de närmaste åren; jobba livet ur mig eller total sysslolöshet. Frågan är vem som egentligen blir finanskrisens vinnare?)

Sortera det jobbigaste just nu

Jag stal tid ikväll och ägnade två timmar åt Maja, med lite vin. Hon tyckte det var så länge sedan vi sågs. Det är korrekt, om man räknar dagar och timmar och sådant. Om man räknar ledig tid jag har haft och andra människor jag hunnit träffa sedan sist, var det väldigt nyligen. Ergo, jag träffar nästan ingen, om inte Andreas styr upp det, för jag hinner inte. Och om jag har faktisk tid ledig lägger jag den på att ligga i sängen och titta i taket. För att jag jobbaar för mycket. Alldeles för mycket.

Så vi pratade länge om jobb. Jag är mycket tacksam att jag har en sådan fin vän som låter mig kräkas ur alla oro och ångest, utan att faktiskt kräva det minsta tillbaka. I alla fall. Är jag inte ensam om den där stressen, det trodde jag iofs aldrig, men att ventilera och framförallt försöka hitta sätt att lösa det är bra. Så en snabbanalys innan jag återgår till nattmailandet (fy fan vad det är läskigt när ens kunder, tre olika, alla mailar strax före elva en onsdagskväll)
- jag vill vara duktig - dvs få bra resultat
- jag vill att kunderna ska tycka om mig
- jag vill att alla ska tycka om mig internt
- med tycka om mig menar jag snarare mitt arbete än min personlighet, även om det också skulle vara fint
- när någon blir arg, eller det minsta upprörd, eller ställer krav jag är osäker på om jag kan uppfylla får jag panik. Ont i magen. Tryck över bröstet. Hyperventilerar, och kan inte prioritera.
- när jag känner att jag inte kan leverera vad jag ska händer också ovanstående.

Så, hur hantera? En vecka, kanske en månad, funkar det. Men tänk om det alltid är så här? Vad gör jag då?

Tröst dock. Min chef vet läget och håller med mig. Kollegor säger till chef att det är synd om mig som får alla skitprojekt. Ändock - kunderna är på mig. Rätteligen, och utan min förskyllan. Men det bryr sig kunderna inte om. Såklart. Men ansvaret. Vad fan. Hur gör jag?

För så här blir det: jag utnyttjar min DJ-snubbes kärlek och välvilja till max, utan att hinna ge tillbaka. Det är väldigt väldigt dåligt.

En hyllning till min blivande make

När jag håller på att få total mental och fysisk blockering av stress, när jag jobbar kvällarna igenom, när jag ligger och ynklighetsgnäller om rädsla för arbetslöshet tar han hand om mig. Utan att gnälla, eller påpeka det. Han städar, lagar mat, lyssnar och försöker hitta konstruktiva lösningar. Han håller om mig när jag sover så att jag ska känna mig trygg i en värld som snurrar aningens för fort. Han bollar sina bekymmer med mig, men bara om jag orkar, och har tid att lyssna. Han fixar bröllopsshitet som jag inte ens orkar tänka på. Han håller om mig länge när jag kommer hem och släpper mig helst inte. 

Dessutom är han galet snygg och smart och skapar alltid bra diskussioner när vi behöver det. 

Jag hade verkligen inte en aning om att man kunde få hela paketet, passionen, tryggheten och samhörigheten. Det känns väldigt fint det här, vi blir en fin liten familj. Snart hoppas jag att jag kan få ge tillbaka.

Sen är han ju för jävla jobbig ibland. Men det är ett annat inlägg. 

Tänk om

Förra veckan var en sådan helvetesvecka att jag trodde jag skulle gå av på mitten. Men den här veckan började betydligt trevligare, med en effektiv arbetsdag, åtminstone tillfälligtvis nöjda kunder, middag tillsammans med min kille, snart bio, och faktiskt en alldeles ny KitchenAid. En för tidig bröllopspresent. Jag har redan satt en surdeg och väntar väntar väntar till den är kvar så att jag kan inviga min nya bebis. Åh så fint!!

Smolk i glädjebägare kan det ständigt närvarande arbetslöshetshotet vara. Det är så jävla läskigt att sitta i en trygg verklighet och bara försöka fantisera om det otrygga. Ekonomiskt klarar vi oss säkert ett tag, men tänk om. Tänk bara om det inte finns några nya jobb i det här nattsvarta Sverige. Tänk bara!

Stress

Nu kan man säga att jag jobbar för mycket. Har precis klockat in en 16-timmarsdag och mer blir det imorgon. Har ont i magen hela tiden. Men jag tror det går. Värre är faktiskt den där lågkonjunkturen, jag hoppas väldigt mycket på fler uppdrag snart. Är lite orolig. Den här hysteriska stressen kan faktiskt leda till alldeles för lite att göra. Kanske. Ingen jinx eller så. Inte alls. Men inte som för ett år sedan, då var allt givet.

För idag, faktiskt, firar jag ett år på mitt jobb. Det bästa jag haft. Det roligaste, med de bästa arbetsuppgifterna och kollegorna. Trots stressen.

Det hurrar vi för idag. Liksom den fantastiska pojkvännen jag lyckats knipa åt mig, som stödjer mig till fullo i stresstider, som lagar min mat och mina matlådor, som städar vårt hem, som fixar bröllopsgrejerna, och som går och lägger sig flera timmar för tidigt för sitt schema när jag är stressad och ligger och läser och klappar mig på håret när jag ska sova. För att jag blir lugn av det. För att jag behöver honom extra mycket nu. Som köpte blommor idag. Hurra för Andreas som är alldeles perfekt när det krisar.