Lök på laxen

Och som om det inte vore nog med allt skit nu så var jag på återbesök på sjukhuset igår. Med resultatet att den oerhört smärtsamma medicinska aborten inte lyckats. På måndag har jag en ny tid för skrapningen och sen gäller ytterligare hundra tusen år innan man får ligga, göra barn allt det där. Fan vad kul allt är nu. Ser så mycket fram emot att de ska gräva i mitt underliv, att bli sövd, att blöda ännu mer och ha ännu mer ont. Oh the joy.

Familjens projektledare

Under den värsta sorgetiden orkade jag inget. Saker fick bli som de blev. Vi åt det som fanns. Det funkade bra. Men annars så projektleder jag den här familjen. Självpåtaget och mest för att jag ska slippa göra tråkiga saker. Min man är ändå så fantastiskt så allt blir nästan hela tiden som jag önskar. Jag brukar dock ge honom några veckouppgifter för att jag ska slippa. Denna jävliga vecka åtta har han fått följande:
- rengöra ugnen
- köpa mer ved.

Jag har istället ägnat dagen åt, förutom jobb, att frosta av frysen och baka morotsbröd. Hej hushållning.
Jag är så präktig att jag går av på mitten. Och är skitnöjd. Det är fan inte varje dag den här energin infinner sig.

Jag har fått i uppgift av psykologen att fråga honom hur han upplever mitt kontrollbehov.
- Bara behagligt, svarade han. Du planerar och jag gör. Jätteskönt, jag slipper tänka och så funkar allt så bra hemma.

Ergo, kontrollbehov inte bara av ondo. Det ska jag rapportera. Borde kanske delegera ännu mer?

En bra helg

Trots all men, så har det varit en bra helg. Min svåger kom förbi i fredags kväll, vi åt kött och drack vin. Pratade webb och ligga. Mest för hans del dock. Här blir inget ligga av på ett tag, jag blöder fortfarande från mitt livmoderssår och det är tröttsamt som satan.

Igår kom min systerdotter hit och stannade ändå till lunch idag och vi gjorde nästan ingenting, förutom att baka, titta på Aladdin, läsa och mysa förstås. Ganska välbehövligt och när hon väl somnat åt vi blodigt kött igen och tittade på Sopranos.

Idag jobbar min man och jag har bakat ytterligare lite mer, tränat två pass och kan nu stoltsera med fyra gjorda pass den här veckan. Nästan ofattbart. Men det känns skönt, både i kroppen som värker och själen som fått ta ett avbrott från att ligga och tycka synd om. Jag börjar se ljuset, tror jag. Det går ju över det här. Längtar längtar till när jag kan börja göra ägglossningstest igen, har 32 stycken som ligger och väntar. Så dricker jag lite mer vin, röker några fler cigaretter och sen gör vi en ny baby bara. Det är så det kommer att bli.

Och nästan vecka, det är som man inte kan tro det, men massor av före-babyn-aktiviteter. Vill passa på. Vill glömma det gamla.

Lite kärlek

Jag har fått så många underbara kommentarer, och blir väldigt väldigt glad för dem alla.

Lite extra kärlek vill jag skicka till "tanten", jag tror att jag vet vem du är. Som efter nästan varje inlägg skickar pepp till mig. Det må verka futtigt att lyftas av okända människors kommentarer, men det känns bättre än jag hade kunnat ana. Tack Tanten för vardagspeppen och ni andra för alla bra, lyftande kommentarer.

Framåt, uppåt

Inte går det över alldeles så där. Jag tänker på det kanske tusen gånger varje dag. Vissa dagar, som igår, är det nästan outhärdligt, och andra är betydligt lättare, som idag. Jag har jobbat på, det har funkat bra idag, kände mig delaktig igen på jobbet. Hade långt fint samtal med kollega som har en egen livskris att hantera. Vi pratade om livet och det kändes fint. Men det är klart, ständig sömnbrist och en mycket stel rygg är klara påminnelser om att det gör ont i hjärtat också.

Igår var det synnerligen skitdåligt och jag försökte kompensera med burgare och vin på rival med min man. Det gick inte så bra, jag orkade inte prata om någonting och han blir frustrerad när han inte kan hjälpa. Det är som att det nya livet som jag ställt in mig på inte finns längre, och att det gamla livet, ja, det är inget jag är särskilt intresserad av längre. Som att jag är mitt i ett vacuum. Men jag har inte gråtit idag. Det är första dagen. Så någon form av framsteg är det allt.

Dessutom har jag börjat planera in saker, träffa människor, åka på resor. På en månad ska jag hinna till Budapest, Malmö och Tallinn. Det känns bra, just nu i alla fall. Framåt, uppåt.

Min systerdotter sa:

hoppas ni får en ny bebis som inte måste åka till himlen och att dens hjärta slår

Livet är nu, eller det fortsätter som det ska

Det har trots allt varit en vecka som gått väldigt fort. Jag har gråtit enorma floder, pendlat mellan avgrund och någon form av känsla att jag ska ta mig SAMMAN. En känsla av nystart och energi som är svårgreppbar. Men jag har läst, tittat på tv, sovit, gråtit, lagat fina middagar, oxfilér, humrar, dyra dyra viner, cigaretter i köksfönstret, en önskan av att normalisera livet. Men det var inte särskilt roligt. Det var det inte. Nu städar vi, tvättar, rakar benen, sånt som man gör på söndagar så att det ska kännas som en vanligt sådan, jag återvänder till jobbet imorgon, och nu ska det fan i mig gå bra. Nya tag, nya känslor, samma liv men kanske, förhoppningsvis snart en ny baby.

Och jag har en man värd mer än allt annat, som sörjer tillsammans med mig och som ger mig nästan allt jag behöver. Och snart kanske till och med allt.

Imorgon träffar jag min nya psykolog för första gången, hon som jag ska träffa tio gånger och prata mat och beteende med. Jag är försiktigt hoppfull. För jag kan nu nästan allt.

En vecka senare

Det har gått en hel vecka och det känns som en evighet och bara några sekunder samtidigt. Jag har tänkt så många tankar. Många tankar om karma och att det här är rätt åt mig. Jag kan tänka rationellt, det gör jag nästan jämt, men i sådana här stunder finns det inte längre. Jag tänker att jag inte uppskattade den här babyn, den här graviditeten tillräckligt, jag bara klagade. Och fast jag VET att det händer 30% av alla graviditeter, att sannolikheten att vi får en ny baby snart är stor, så tänker jag att jag inte förtjänade den. Att jag inte älskade den tillräckligt. Men det gjorde jag, men jag var så säker, så förmäten. Jag var övertygad om att sånt här inte händer mig. Att jag stod över det. Att jag har för stora bröst och för breda höfter av en anledning. Att just det här är jag världsbäst på, som alla andra i min familj, som belöning för att jag får lida av kroppen i övrigt. Så självupptagen.

Och nästan alla vi känner har varit med om detta, eller känner flera som har det. Det är faktiskt en tröst, att det är vanligt och att samtliga vi hört talas om faktiskt har barn nu. Det hjälper men samtidigt är saknaden så stor. Vi skulle bli föräldrar i augusti och nu ska vi ingenting längre. Så många tankar om framtiden måste nu bara arkiveras. Om jag hade vetat hur det kändes har jag varit mer uppmärksam när andra berättade samma sak för mig. Så självupptagen, så omedveten om vilken framtid man bygger sig, som sen bara försvinner.

Nu städar jag och biter ihop. I morgon börjar resten av livet och när jag slutar blöda försöker vi igen. För jag blöder mycket. Och det har gjort sinnessjukt ont. Och när min man ska städa toaletten så tömmer jag papperskorgen på toaletten innan han gör det för det räcker om det bara är en som vet att vårt foster ligger där, i klumpar. Det räcker om jag vet det.

Mycket kort om vad som har hänt

Min bebis dog för fem veckor sedan men vi upptäckte det inte förrän i söndags kväll när jag vara på akuten för att kolla upp en mycket liten blödning. Jag var inte orolig. Babyn var bara 6 mm lång och hade inga hjärtslag. Sen grät jag så mycket att jag inte kunde gå därifrån.

Idag har jag legat 9 timmar på Sös för att abortera fostret. Efter fruktansvärda smärtor och lång väntan har den fortfarande inte kommit ut. Jag väntar.

Min bebis dog i magen

Drömmar och planer

Kom att tänka på att jag har blivit mycket bättre på att leva i nuet. Att jag inte planerar lika mycket som förut. Självklart kommer jag aldrig att sluta, det är en för stor del av min personlighet. Men jag lever hyfsat mycket i nuet. Vilket jag tycker är hyfsat tråkigt. Kanske är det drömmar och planer om framtiden som är mitt bränsle. Nu när jag inte gör några planer har jag inte heller någon ork. Den enda plan jag har är ju babyn. Och den kommer när den kommer. I augusti förhoppningsvis. Och tiden dit kommer troligtvis vara rätt jobbig.

I alla fall, kanske planerar jag mindre för att jag är lyckligare i vardagen. Egentligen vill jag mest nu att våra liv bara ska puttra på, jag är väldigt lycklig med det liv vi har. Kanske minskar behovet att dagdrömma då.

Kanske dödar det min drivkraft. Jag har nästan inga drömmar kvar. Det är skönt. Det är också ganska sorgligt. Jag vet inte.

Sjumilakliv - framåt

Idag har jag varit modig.
Idag har jag träffat en läkare och berättat om mig själv och ...ja maten.
Han ska skriva en remiss och jag ska få träffa en KBT-människa. Han skulle försöka hitta en specialist.
Det hela var oerhört läskigt. Men kanske kan jag få lite rätsida på mig själv.
Så att min bebis får en frisk och glad mamma.

Bebisens pappa är på klubb på Strand. Det är han värd, han fick alldeles extra mycket kärlek på jobbet idag och jag fick blommor.

Är man medelålders vid 35 eller?

Båda jag och min bebis är en aning mätta. Detta beror med stor sannolikhet på att jag åt två bitar prinsesstårta innan jag gick till Portofino och åt två hela rätter och slurpade i mig en ynka liten klunk gudomligt vitt vin. Samt att jag åt Wallenbergare på Prinsen till lunch.

Yep, min födelsedag firas med mat. Mycket god mat. I övrigt har jag firat den med ett kundmöte av sorten äta bajs, vilket ändå svängde till ett ganska lyckat möte ändå. Tror jag. Men min chef skrämde mig en aning under tiden, han var stenhård och jag trodde kunderna skulle slänga en tv i huvudet på honom. Det gjorde tack och lov inte. Lite scary var det.

Annars har min man firat mig alldeles fantastiskt fint, frukost på sängen, många fina paket och ett mycket fint kort med så bra och vackra ord. En lycklig morgon. Nu en stund med familjen Soprano innan jag somnar som 35-åring.