Beautful Blogger Award

Den alldeles underbara Jenny, ni vet "Den där om Jenny"- Jenny har förärat mig en Beautiful Blogger Award. Så magnifikt.

Reglerna för awarden är så här:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Det känns så fint men samtidigt alldeles övermäktigt. 7 intressanta saker om mig själv!?! Det blir ju helt konstigt, för den här bloggen handlar ju egentligen bara om saker som är intressant för mig. Och inte så många fler. Inte ens min man tycker ju att det är intressant. Vi kan väl enas om att jag berättar 7 saker om mig själv, inte nödvändigtvis så intressanta.

Men vilka andra intressanta saker vill jag läsa. Också svårt, men jag tror jag börjar med tre vänner, i slumpmässig ordning.

1. Sessan, som bor alldeles nära mig och inväntar ett färdigt stambyte. Hennes bebis heter Pixelkatten.

2. Fashionista, som jag kanske ska äta lunch med idag, eller? Hennes bebis Tage kommer bli min bebis första kille. En riktigt snyggbebis.

3. Popjunkien, den snyggaste av kommunikationskonsulterna, som hade den allra tjusigaste gravidmagen. Hon såg helt liten och nätt ut bara dagarna innan förlossningen. Inte som yours truly.

Och sen då, vilka blir det då. Svårt att välja ur mitt gigantiska RSS-flöde, men eftersom jag är helt insnöad på det här med bebisar, och inte har en aning om hur man gör den här gravidgrejen lusläser jag andra gravida kvinnors bloggar. Mindre intressant för er, men nödvändigt för mig. Några av dem är:

4.Underbara Claras mammaliv

5. Igår...ida...imorgon

6. Cecilia Blankens blogg

7. Lindas (b)loggbok

Nu till det svåra, 7 (intressanta) saker om mig.

1. Jag lever mitt liv, snarare imorgon än igår. Jag är planeringens mästarinna. Det finns inget jag inte har tänkt igenom och skrivit en lista på.

2. Vilket inte alls betyder att jag gör allt jag planerar, ty jag är en synnerligen bekväm person, inte lat, men jag följer gärna minsta motståndets lag om jag kan.

3. Och trots imorgon kan jag ligga i evigheter och tänka på alla miljontals riktigt dumma saker jag gjort och sagt. Sånt som hände i mellanstadiet till exempel. Det är meningslöst och det irriterar mig att jag inte kan släppa det.

4. Det bästa som hänt mig, förutom min man, är att jag hittade, och vågade ta steget från finansbranschen till IT-branschen. I love my job. Jag hade faktiskt inte en aning om att man kunde ha så här kul hela dagarna, och jag är lycklig över att jag äntligen blivit duktig på det jag gör. Det kommer ju från kärleken till det. Att det skulle vara så enkelt, när det var så svårt att komma hit.

5. Jag kan ta död på vilken växt som helst. Mer ogröna fingrar får man leta efter. Vilket kommer bli en ny utmaning nästa år då mitt nya hus åtföljs av en och annan rabatt och zinkbalja som ber om vackra färgglada blommor. Men vilka, och hur ska jag bära mig åt för att få dem att leva ens en liten kort stund (men ännu hellre år efter år utan större insats från min sida)?

6. Jag är inte långsint, nästan inte alls och väldigt sällan. Men det finns personer som jag inte har någon fördragsamhet med alls. Vissa som verkligen förtjänar lite motgång. Det kan jag tänka länge på, och sen skämmas lite grann, för jag vill vara en större människa än så. Det är jag inte. Det gäller t ex såna hos min förra arbetsgivare som vände mig ryggen när jag blev uppsagd, som inte vågade vara trevlig mot mig längre, för det skulle vara att satsa på fel häst. Nu har jag rekryterat tre personer från dem och de måste troligtvis lägga ner avdelningen.

7. Jag längtar efter min bebis, men nästan lika mycket längtar jag efter att få sitta på något ställe, en hotellbar kanske, med skön belysning och mina vänner. Med vin i glasen och staden utanför.

Ja, det var väl det!

Förresten...

...jag tror att bebisen sparkade idag, men jag är inte säker. Det gick så snabbt och var så fjäderlätt att jag inte reagerade förrän efteråt. Nu har jag legat hela kvällen och känt efter. Det går så där.

Nedräkning

Idag är det 100 arbetsdagar kvar till men bebis kommer, eller ganska precis fem månader. Måtte de gå fort. Eller gör så att jag åtminstone mår bra den tiden som är kvar. Längtar efter en endaste dag utan huvudvärk och illamående. Det vore alldeles underbart.

Mitt lilla hus

Vi är tillbaka från landet nu. Och huset var faktiskt helt ok. Eller snarare så här: huset var alldeles fruktansvärt, smutsigt, proppfullt med skräp, slarvigt målat och tapetserat, för inte tala om att det är slarvigt byggt. Och det var litet. Men ändå. Jag har inga problem med att se det framför mig, rensat på skräp och fula möbler, många lager färg, blommig tapeter och mårbackapelargoner. Jag tror det kommer att bli väldigt fint. Om två tre år. Och mycket slit. Kommer lägga upp före- och efterbilder efterhand. Men det är klart, jag hade föredragit ett extra sovrum, indraget vatten, nedrivna väggar och tak öppnat till nock. Men det har vi inte råd med. Inte än på ett bra tag. Men det gör inget.

Jag ringde både mamma och pappa. Efter att inte ha pratat med med dem på fem dagar. Det har nog aldrig hänt förut. Trodde nog att min far skulle ringa mig innan, men det gjorde han inte. Han måste vara väldigt väldigt arg på mig. Med viss rätt. Men man får inte glömma att jag är hormonell också, och att vi pratade om att han ska betala. Nu vill jag inte ta emot ens ett frimärke. Eller någon arbetshjälp. Jag har tydligen blivit långsint också.

En skitdålig dag, faktiskt

Igår hade jag en synnerligen dålig dag. Jag var väldigt ledsen, mycket upprörd. Jag grinade mest hela tiden. Jag blev så besviken. Den främsta anledningen tror jag nog beror på hormoner. Och kanske på att jag bygger mig luftslott innan saker och ting är klara.
Ni vet huset jag skulle få. Det ska jag fortfarande. Men där jag ansåg att fadern och jag var överens om att han skulle bekosta reparationer eftersom arvet ändå ska delas mellan mig och mina systrar (och jag betala inredning, tapetsering, kök etc), där ansåg han att han betalat det han ska för det här huset och om jag vill göra något mer får jag betala det själv. Och visst, det är väl alldeles rimlig. Och jag är fruktansvärt bortskämd som fullständigt kollapsar av det här beskedet. För jag har inte råd att bygga om ett hus. Ett sommarhus. För det första kommer jag snart leva på föräldrapenning, för det andra måste alla pengar gå till ev nytt boende i stan. För det tredje hade vi pratat om allt vi skulle göra. Så, jag blev besviken, agerade hormonell och bortskämd barnunge som bara är otacksam Sa inget till fadern men satt i en halvtimme på toa och grinade. För nu kändes det mest jobbigt att få det där huset. Massor av kostnader för att bo i ett fult, trångt och obekvämt hus utan vatten och toalett.

Vi ska åka ut på lördag och titta på det, se vad som kan åstadkommas med lite färg och tapeter. Kanske går det an. Kanske måste jag skärpa till mig och börja vara tacksam istället.

Efter det hittade jag en trea vid Mariatorget jag vill bo i. Maken tyckte den var för dyr. Då grinade jag ännu mer. Ända till han sa att vi visst kan bo där om jag vill. Idag har jag inte ens lust att ringa mäklare för att få komma på visning. Jag vill fortfarande bo där, men jag har inte bott klart här ännu. Jag vill bo dr jag bor nu ett tag till.

Idag är jag lugnare men ändå inte särskilt glad. Och det är så jävla jävla lång tid kvar till 28 februari att jag snart blir tokig.

Mitt nya kök

Mitt kök alltså. Jag har längtat och drömt om att få ett alldeles eget nytt fräscht femtiotalskök med mintgröna väggar. Har ännu inte hänt. Efter mycket besvär och en evinnerlig mängd tjat från min sida har jag nu äntligen fått en offert på det jag vill göra. Och det är åt helvete. Och det är egentligen inte ens priset det är fel på, det ligger inom budget. Men den här köksfirman, de kan bara göra sånt som de tycker om att göra, eller har lust med. Men hälften av mina önskemål är för jobbiga, eller vad vet jag. De kan i alla fall inte göra det, och inte heller känner de någon annan som kan göra det. Men de var väldigt snabba efter de skickade offerten med att höra av sig och fråga om vi skulle sätta igång. Inte. Jag skiter i dem nu och gör det själv. Sparar 17 000 som jag kan lägga på mitt andra hus istället. Misstänker att det kommer bli ett enda stort pengaslukande hål ändå. Så här blir det då:
- Den röda fondväggen målas mintgrön. Helsvart stringhylla sätts upp på väggen till mina fina koppar.
- Det röda kaklet blir vanligt vitt 15*15 kakel. Frågan är, vit eller svart fog? Svara gärna, för jag kan inte bestämma mig.
- Byter ikealuckorna mot nya vita ikealuckor som är hela och fräscha, sätter på nya handtag, modell retro. (OBS, hatar ordet retro, vet bara inte hur jag ska förklara annars).
-Istället för den fantastiska virrvarrbänkskivan jag vill ha tänker jag betsa och mattlacka köksbänken. Svart eller mörkbrun? (även här emottages råd tacksamt).

Och eftersom det blir så billigt får jag köpa en KitchenAid Blender att matcha min KitchenAid assistent med. Jo, det får jag faktiskt. Krämfärgad tror jag.

Gravidstatus

Går idag in i v 17 och har ännu inte känt någon baby sparka. Min mor och min syster hävdar att de kände sparkar i v 16. Känns ju upplyftande. Misströstar dock inte. Ännu. Är annars ohyggligt stor, folk baxnar när de ser mig och jag känner mig så jävla jävla ful och fet. Bara fem och en halv månad kvar. Jag mår fortfarande illa, är fortfarande dödstrött hela tiden. Tycker inget mat är god men äter ändå enorma mängder. Weird. Babyn har fått en vagn. Hittade en Bugaboo på Blocket som var två år gammal och ser ut som nya. Helt perfekt och jag behövde bara skiljas från fem tusen kronor istället för de tretton som hela paketet med vinterhjul och annat hade kostat egentligen. Nu behöver vi bara köpa en byrå från Asplund också, sen är vi redo för baby. Just det, jag är röksugen hela tiden nu, fast det faktiskt är två hela månader sedan på dagen idag, som jag rökte senast. Jag drömmer varje natt om att jag röker. Men jag röker inte.

Just det, köpte gravidrock på Whyred också. Eller så kan man ju bedra sig själv. Köpte råsnygg rock från förra höstens kollektion i outletbutiken och insåg att om jag flyttar på knapparna kan jag säkert ha den till december. Vad jag ska ha resten av tiden är fortfarande ett mysterium.

Jag är glömsk, korkad och har börjat särskriva nästan allt. Är mycket orolig. Måste korrläsa allt nu för tiden. Jag skäms.

Jag fick ett hus

Det har hänt en hel del. Förra veckan alltså. Det viktigaste är nog detta: jag har fått ett hus. Mycket oväntat. Det är nu ok för alla att tycka att jag en bortskämd brat född med silversked i munnen. Det är ok. Det stämmer. Eller, vi tar det från början.

Vår del av paradisön i skärgården ägs av tre personer. En av dem vill nu sälja sin del, (den minsta). De andra två köper den. Jag får dispositionsrätt till huset som är placerat på den delen för oöverskådlig framtid. Detta för att de andra inte orkar ta hand om ytterligare ett hus, de vill ha någon att dela driftskostnaderna med, och för att jag och min man är där väldigt ofta och snart ska få en baby. Och för att min mamma gärna har sitt hus för sig själv. I den ordningen ungefär. Väldigt underbart, ja! Huset är på 25 kvm och behöver göras i ordning. Vi ska bygga till en stor terrass, en friggebod på 15 kvm som blir badrum och sovrum och vi måste riva lite väggar och innertak och annat mög. Det blir en del jobb men det fina i kråksången är att fadern betalar själva renoveringen, eftersom huset kommer att ärvas inte bara av mig, utan även mina systrar. Jag däremot får betala alla möbler och övrig inredning som tapeter, köksbänkar etc. Det känns helst ok.

Nu vill jag inget hellre än att åka ut till ön med måttband och redskap så att jag kan förbereda hela renoveringen, anlita hantverkare och helst ha allt klart till babyn kommer. Nu blir det inte så, far och jag har gjort en treårsplan för allt, då vi inte kommer att dra in vatten förrän år tre. Det är lång tid kvar till dess. Men lite vill jag börja. Jag har inredningen hyfsat färdig i huvudet.

Ja sannerligen var detta alldeles fantastiskt nyheter. Underbart, roligt, generöst. Det ingick visst en liten motorbåt också. Nu måste min man lära sig köra.

En skithelg

Helgen alltså. Vi skulle ha så mysigt. Stanna i stan, gå på utställningar, äta brunch, drälla på stan. Och det började så bra, vi köpte till och med ett efterlängtat överkast. Men ungefär klockan fem fick jag ett vredesutbrott av sällan skådat slag. Jag blev väldigt väldigt arg. Och var det länge. Och trots att min man är ett under av förståelse klarar han inte hur mycket som helst. Trots att det egentligen var han som var dum från början. Lite dum var han i alla fall. Så vi bråkade mer än vi någonsin gjort i tre timmar. Resten av kvällen låg jag hickade. Men vi blev vänner till slut.

Söndagen påbörjades på farmors äldreboende. Nu börjar det ta slut. Hon fick fem blodtransfusioner förra veckan. troligtvis tarmcancer men de kommer inte åt att se något. Det är för förnedrande för henne. Hon är 97 år och mycket dement. Vi väntar bara. Min syster och jag var och tog farväl, höll henne i handen, strök henne över pannan. Jag grät som en fontän. Jag hoppas det går fort nu. Det är så synd om henne, att ha så ont, att inte förstå någonting. Men hon är seg. Hon lever säkert i 10 år till. Stackars min farmor.

Resten av dagen var fin men dämpad. Det är svårt att komma tillbaka efter en sådan start.

Dessutom mår jag fortfarande illa. Jätteilla. Vill spy hela tiden. Orkar inte med detta mer. Är ändå i v 16. Det måste gå över snart. Inte konstigt att jag blir så arg hela tiden. Inte konstigt alls.

Fixa mitt kök nu

Jag sitter i min soffa och väntar på en snubbe som står i köket och tar mått. Jag vill göra om köket. Jag vill inte göra något själv. Alls. Jag vill betala människor för att göra mitt kök fint. De tycker aningens annorlunda. Det krävs en elektriker, det krävs en vvs-kille, det krävs det ena och det andra. Men fixa det då! Kan man inte få totalentreprenad, liksom. Måste jag ringa tre olika företag för att installera en nya bänkskiva. Snälla, fixa bara. Dessutom börjar jag bli väldigt sen till jobbet, för att inte tala om frukosten som står och väntar på mig på jobbet. Börjar känna mig yr.

Halv elva ska jag dessutom tackla mitt första problem som chef. Jag fick ju faktiskt vara chef i en hel vecka innan det började bli jobbig. En av mina projektledare har problem med att prioritera sitt arbete. Han har för mycket att göra. Det har han. Men det leder till att han inte gör någonting istället. Och säger till kunderna att han inte vet när eller om han kan leverera. Så göra man INTE. Man säger javisst, självklart, låt mig återkomma. Sen löser man problemet, själv eller med hjälp av någon annan. Men inte så. Jag vet inte om jag vågar vara chef, nu måste jag säga till honom Och vi som är kompisar och allt. Läskigt.