Tillbaka i stan

Ja, nu är jag tillbaka på jobbet igen efter min alltför korta två veckor i skärgården. Troligtvis blir det bara en halv dag lång sejour här, och jag misstänker att jag återvänder till landet med 17.07-bussen ikväll för en veckas sjukskrivning. Mitt i allt jävla elände bestämde jag mig förra onsdagen för en liten tur in till stan. Träffade A på Pontus by the Sea, som var vansinnigt överskattat, för vidarebefordran till Berns lite senare (För att jag hoppades på att få träffa Loverboy. Det gjorde jag inte. Tack och lov.). I alla fall, vi drack vansinniga mängder vin och jag blev uppraggade av massor av människor, det händer ju vanligtvis inte, så det måste verkligen stå desperat singel i pannan på mig. Nåväl, efter för mycket vin, där jag mot slutet blivit gråtmild och skickat snyft-sms till LB fast jag inte får, skildes vi åt. Åt varsitt håll. Cyklandes. Jodå. Någonstans i höjd med Medis känner jag att jag nog kommer att ramla. Och det gör jag med besked, min högra fot viker sig dubbel, alltså inte i leden utan på mitten. Det gjorde så sjukt ont att jag inte trodde att det var möjligt, och då hade jag ändå nästan två flaskor vin i kroppen. Men jag blir räddad av en fantastisk man, som hjälper mig och vill sätta mig i en taxi, men jag ska ju klara mig själv och envisas med att stappla fram stödd av cykeln. I höjd med Blekingegatan svimmar jag av smärtan, rakt baklänges med bakhuvudet i asfalten. Så får man hjärnskakning.Innan jag vaknat upp har min räddare slängt in min cykel i en taxi, burit in mig och dirigerar den sen hem, ett helt kvarter innan hjälten betalar och bär upp mig i lägenheten, gör ett isförband och lämnar sitt nummer. Makalöst, att det finns sådana goda människor!!

Vid det laget är jag nästan borta av smärta, och ringer syrran som kommer och kör mig till SÖS. Klarade mig från såväl skall. som fotfrakturer men fick en kraftigt stukning av de inre ledbanden i foten istället. Upptäcker på sjukhuset efter all smärtstillande jag tog att jag skurbbat halva kinden, att det runnit blod från örat, att bulan i bakhuvudet är som en apelsin, satm ytterligare ett antal bulor, blåmärken och skrapsår. Men inget allvarligt. Av detta har jag nu lärt mig två saker: 1. cykla inte full 2. köp en jävla hjälm. I flera dagar efter fick jag ångest över tanken på att jag kunde ha dött om jag fallit annorlunda. Jag vill inte dör.

Sen blev jag körd ut till landet igen och fick kunglig uppassning av min fina familj i tio dagar i strålande solsken innan jag var tvungen att åka hem igår. Känner mig dock inte alls särskilt bra, har ont i foten, är yr i huvudet och helt färdig. Har dessutom inget att göra överhuvudtaget på jobbet så troligtvis sjukskriver jag mig om någon timme för resten av veckan.

Sådan var semestern - solig och smärtsam. Har tänkt en del på LB men det känns lite bättre hela tiden, vissa dagar gråter jag en del men börjar känna att jag nog fixar det här. Vi sms:ade lite efter olyckan och han var gullig, omtänksam och orolig - men inte kär och nu förstår jag ju att han inte kommer att bli det, och att han inte varit det särskilt mycket eller intensivt under det senaste året. Jag tror att han gärna villa vara det, vara normal och funka som andra, men det håller ju aldrig i längden. Jag är fortfarande inte glad, men jag är i alla fall inte ledsen.

E-mail

Förresten kan jag nås på jenne5497@hotmail.com
Fast inte under semestern!!!

Snart semester...

Begravningen igår var väldigt vacker och kaffet efteråt väldigt trevligt. Märkligt att det ska krävas ett dödsfall för att släkten ska kunna träffas. Det var i alla fall kul att träffa alla människor, det dröjer nog till nästa begravning innan det händer igen.

Efter det gick kär far och jag till Axela och åt lite middag och drack massa vitt vin. Det är alltid kul att hänga med pappa, jag har sådan tur som fått en så bra familj, att jag oftast föredrar deras sällskap framför andra. Längtar nu ihjäl mig till klockan blir fyra och jag kan stick iväg ut. Längtar efter att vara med mina föräldrar.

AM ringde igår och storgrät, hennes idiot till pojkvän hade dumpat henne. Så nu är vi två. Fast i det här fallet är alla (utom hon) bara glada och hoppas att han inte försöker få henne tillbaka, igen. Han har behandlat henne så fruktansvärt illa de senaste två åren, tvingade henne bl a till abort förra hösten och en mängd andra elaka saker som hon tyvärr inte kan se. Hon är förtvivlad, och förutom det här också sjukskriven för depression och var i väldigt dåligt skick redan innan det här hände. Jag ägnade halva kvällen igår åt att försöka övertala henne att följa med till landet och till slut accepterade hon, men jag är inte alls säker på om hon verkligen gör det. Jag är inte riktigt i form att ta hand om någon annan just nu, men å andra sidan kan jag inte lämna henne så här, och alla andra är bortresta. Kanske fokuserar jag mindre på mina egna problem om jag måste anstränga mig för att få henne att överleva.

Igår kändes någorlunda ok, förutom när jag pappa och hade skiljts åt, då drabbade den stora ensamheten mig, och jag fick panik och var tvungen att ringa mamma som låg och sov. Jag vet ju att jag kommer igenom detta, men samtidigt kan jag inte föreställa mig hur det skulle kännas att inte vara kär i LB. Det känns så ofattbart att jag en dag kommer att titta tillbaka på den här tiden och minnas men inte beröras. Jag hoppas den dagen kommer snart

Nu längtar jag efter den utlovad lunchhamburgaren i Kungshallen, redan.

Eftersom jag inte har någon internetmöjlighet i skärgården blir det inget bloggande på ett tag, jag är tillbaka 31 juli, for good. Hoppas då att jag mår lite bättre, med ny kraft till jobbet och livet, och att jag får en riktigt rolig höst efter det. Jag hoppas att jag kan bjuda på lite dejtingblogg då. Kan ju bli spännande.
Hoppas ni alla får en härlig sommar/semester/timmar i solen. Var snälla mot de ni älskar.
Hälsar profeten.

Onda ömma muskler (framförallt hjärtat)

Kunde inte jobba hemifrån idag eftersom den jävla datorn inte var enablad för min hemmamiljö. Spya. Detta innebär för min del att jag inte kunde sitta i mysbyxor och jobba, måste äta fet utelunch med mina kollegor, inte hinner tvätta och städa undan innan semester som jag hade tänkt hinna med under tiden. Oh well.

Jag är åtminstone smashing idag inför begravningen, inser att begraningsutstyrslen är min naturliga höst outfit, svart pennkjol från Filippa K, svart t-shirt, dito, samt mörkgrå kofta (Bianca) från Dagmar, killer-heels, stor vit sidensjal samt svart kuvertväska. Måste hinna ut och köpa tunna svarta strumbyxor också innan vi åker till kyrkan. Det var sommarens modeblogg det.

Var och tränade igen igår, både styrka och yoga och jag tog i så mycket under styrketräningen att jag föll ihop hela tiden varje gång vi gjorde ”hunden” på yogan, eftersom jag hade så mycket mjölksyra i armarna att jag inte kunde stödja mig på dem. Det känns idag kan jag lova. Är lite stressad över bristen på träningsmöjligheter under semestern men ska i alla fall ta med mig yogamattan så att rörligheten upprätthålls (eller snarare skapas)! Efter begravningen skall jag och kära far gå ut och äta någonstans och dricka lite vin, det blir någonstans runt Skanstull men har inte ännu bestämt var. Dricker konstigt nog väldigt lite alkohol under denna sorgeperiod, det brukar annars vara ett säkert knep för att skingra problemen en stund och för att kunna somna ordentligt, men som jag skrev igår styr min kropp helt själv och verkar tack och lov inte behöva någon alkohol just nu. Det är mat som gäller. Men nu känner jag mig faktiskt lite sugen på ett glas vin eller två i solen med mannen i mitt liv – daddy.

Så fort jag fokuserar ordentligt på något annat försvinner sorgen och oron åtminstone för en stund. Träningen är bra, och jag tänker inte ge upp förrän jag har en mördarhård kropp. Har köpt säsong 2 av 24 och tittar på den på kvällarna och det skingrar en del det också. Men fan alltså, hur lång tid ska det ta. Imorgon firar jag fyra veckor som miserabel singel. Insåg igår att om han skulle ändra sig som borde han ha gjort det redan, nu har det gått så lång tid att han har vant sig vid ett liv utan mig. Det är helt sjukt, jag kan inte identifiera mig som singel. Singel?? Jag är 31 och vill ha barn.

Men under över alla under – jag flirtade med en kille igår. Helt otroligt, jag ville väl mest kolla om jag kunde och det gick rätt så bra. Vi var ute hos en kund och jag var där för att iaktta hur de jobbade och det var en kille i min ålder som såg väldigt charmig ut som jag stod och pratade med ett tag – en sen lämnade jag mitt kort – vilket han inte har någon som helst användning professionellt. Inte för att jag vill att han ska höra av sig – men det kändes ganska bra att kunna göra det. Och jag drömde inatt att jag var tillsammans med en annan kille. Ja, små steg går också framåt…

Mer semester

Har lyckats utverka ytterligare en veckas semester vilket summerar till två, med start på fredag eftermiddag. Jag har ju så erbarmligt tråkigt här just nu, när inget händer, har inga möten nästa vecka, och inte heller kommer min chef att vara här, så det är lika bra. Åker ut i skärgården och hänger på landet med mor och far och ska verkligen ta det lugnt och finna lite frid. Längtar som besatt och enda smolket i den glädjebägaren är väl att jag inte kommer att kunna träna när jag är där, det är inte geografiskt möjligt. Har blivit besatt av långa snabba promenader i Årstaviken, får att få ur mig min ångest, och längtar dagarna igenom efter ytterligare en promenad. Har nästan också börjat längta efter styrketräningspassen – jag känner hur varje form av träning gör mig gott. Får planera in en tur till stan någon gång för att prioviantera och träna lite.

Satt barnvakt åt söta T igår, som oftast är världens gnälligaste tre-åring men som igår var ett under av charm. Det var ganska mysigt faktiskt, förutom att jag berövades min promenad.

Det känns marginellt bättre idag, men jag tror det beror på att jag får komma bort snart, och vara med mina favoritpersoner i flera veckor.

Ska jobba hemifrån imorgon och på begravning vid tre-tiden. Ska bli väldigt skönt att sitt i mysbyxor och äta vad jag vill, när jag vill. Plus sova två extra timmar.

Going down

Jag vet inte riktigt vad som orsakar det bakslag jag upplever nu, de senaste dagarna har varit fruktansvärda. Såväl igår ocm idag har jag suttit på jobbet med tårarna forsande utmed kinderna och jag har haft fantastiskt mycket ångest. Det har ju känts lite lite bättre innan detta, men nu känns det nästan lika illa som de allra första dgarna igen. Ångesten gör mig väldigt rastlös och får mig ut i motionsspåret på långa snabba promenader. Det känns som om kroppen behöver få ut det på något sätt. Jag kompenserar visserligen promanderna med ost och cigaretter, men håller mig förvånande nog ganska långt ifrån alkoholen. Skumt, förra sommaren klarade jag mig genom det värsta genom att aldrig äta men att dricka extremt mycket alkohol. Jag sov också väldigt mycket då, helst från sju på kvällen till nästa morgon, och de gånger jag inte kunde sova av mig själv tog jag sömntabletter. Det låter som en väldigt destruktiv metod men sanningen att säga så var den effektiv, det ondaste gick fortare över. Jag har ju nu inte valt metod, varken då eller nu, utan bara gjort det min kropp har sagt åt mig, vilket denna gång innebär ganska mycket träning, inte så mycket mat, men hyfsat onyttig, att jag inte somnar när jag kommer hem utan tvingar mig att vara vaken till läggdags, ganska lite alkohol och cigaretter så klart. En del av detta leder mig nog på rätt väg i framtiden medan andra kanske inte gör det. Har ju tänkt sluta röka och har hållit uppe under dagarna men jag kan verkligen inte motivera mig just nu, det känns som det enda roliga i mitt liv överhuvudtaget. Jag skjuter på det några veckor till. Jag var nämligen så väldigt duktig igår men bröt senare ihop på kvällen i en ångestattack och då kändes rökningen som det minsta problemet.

Jag är så himla rädd att detta med LB, samt det nya jobbet som just nu inte känns bra överhuvudtaget, ska leda till att jag får tillbaka min depression som gjorde att jag var sjukskriven i åtta månader för 3 år sedan. Jag känner igen vissa symptom, och jag är väldigt väldigt rädd för att det ska hända. Jag vet att träning som frigör endorfiner kan i lindrigare fall hämma uppkomsten av depression, och jag hoppas att, om det är en sådan, att den är i sin linda och att alla träning kan stoppa den. Det gör det också lättare för mig att motivera träningen. Fast det enda jag vill just idag är att ligga i sängen och gråta.

Jag insåg igår att det jag sker runt omkring mig nu ÄR livet. Jag går och väntar på att något skall hända, efter saker att längta till, och ser fram emot SEN, när allt är bra och roligt och sådär. Plötsligt förstår jag att livet är det som är nu, den mat jag äter idag, det jag gör på min fritid, de intressen jag har och det jobb jag har. Det var en sorglig tanke, jag insåg att jag är tvungen att uppskatta det jag har. Jag vill bara ha LB.

Idag kommer hans ansikte, röst, kropp och lukt framför mig hela tiden, vad som än sker är en association till honom. Jag hoppas innerligt att den här dagen till slut snart, jag orkar inte mer just nu.

usch ledsen

Jag lider svårligen på mitt nytt jobb just nu. Jag har ju inte varit särskilt munter den tid jag varit här, utan snarare oengagerad och förkrossad. Dels har det varit väldigt lugnt och få har kunnat sätta mig in i arbetet, och dels har jag varit synnerligen ointresserad själv. Det enda jag velat göra har ju varit att ligge hemma och sörja. Och nu i början av den tredje veckan är jag rädd för att jag, med en sådan start, inte kommer att kunna bli intresserad eller engagerad av den här tjänsten. Det började så fel och det känn totalt meningslöst. Jag längtar efter gamla jobbet, att ha en roll, och mycket kunskap, och tillhöra det där stora sammanhanget. Samtidigt skulle det ju vara ohållbart att jobba kvar eftersom LB fortfarande är där. Men jag längtar tillbaka, precis som jag var rädd för. Och jag hoppas verkligen att det är övergående, och att detta kommer att faschinera mig snart. Annars har jag nog gjort mitt livs största misstag.

Livet går ju vidare utan LB, men det är inte kul, jag klarar mig väl lite bättre för varje dag som går och inser att jag så småningom kommer att ha kul igen men det tar sån förbannad tid. Hade jobbet känts roligt hade jag nog kunnat engagera mig där. Det enda jag känner nu är att jag vill härifrån. Men igår kväll kunde jag ändå kännas lite trivsel med livet, kom hem efter en helg på landet med K, där vi legat på bryggan i solen och läst böcker, och var så där varm och mjuk man blir i kroppen av att vara i solen en hel dag. Jag städade hela lägenheten och gick en timmes snabb promenad innna jag duschade och åt middag. Och det härliga var nog den där känslan av tillfredsställelse, utmattning och renhet som är så skönt. Då var det bra att kunna komma ihåg att vissa saker i livet ändå är OK.

Jag längtar till när bloggen och därmed mitt liv inte är så ledset och gnälligt längre utan sprudlande av glädje och lust till livet.

ja, inget kul händer ju i alla fall

Tog med mamma ut igår ikväll och åt världshistoriens äckligaste Toast Skagen på Strykjärnet eller vad det nu kan heta vid Katarina Ban. Jag mår fortfarande illa. Efter det släpade vi oss ner till Thaibåten och lyckades hitta en skön plats i sanden får oss själva och våra vinglas. En helt ok kväll. Var bjuden på grillfest med kära K:s familj men drog mig ur nyss, känner mig inte redo att sitta och umgås med halvt främmande människor i min misär

Nya vännen a blev också dumpad igår, visserligen efter kort tid, men besvikelsen smakar ändå illa. Hon ringde mig för att prata om det, och i hennes olycka kändes det ju ändå roligt att vi lär känna varandra bättre. Hon tackade också jag till en helg i skärgården i augusti. Det kommer nog att bli roligt tror jag.

Mailade LB igår, dels för att bekräfta ett rykte om gamla jobbet och dels för att påpeka att jag saknar ytterligare några saker. Hans svar var inte det jag trodde att det skulle vara gällanade ryktet, men sakerna hade han redan funnit och lagt fram. (till vad vet jag inte) I alla fall, det fick mig att gråta en skvätt och medan jag satt och försökte formulera ett svar insåg jag att jag måste stänga den där dörren nu, det lönar sig inte att ha någon kontakt alls, om den int gäller att återuppta vårt förhållande. Jag struntade i att svara och kommer inte att höra av mig igen. En gång till kommer vi att han kontakt, när mina saker skall överlämnas, men det kan vänta. Han får lov att försvinna ut mitt medvetande nu faktiskt. Jag skiter i honom. Men inte är det kul att leva för det. Sticker nog hem ensam ikväll, kan visserligen åka ut till mor och far, men jag vill nog hellre vara ifred. Imorgon tar jag K med mig ut till landet. Nice.

Blää

Det enda jag kan komma med idag är okreativt jävla gnäll om hur synd det är om mig och hur ska jag komma över det här och bla bla bla.

Ensamhet

Just nu känner jag mig vansinnigt ensam. Det finns massor med människor jag kan umgås med, men orkar inte. Jag saknar HONOM. Har kollat MSN-killar igen men känner ju ingen vidare entusiasm, men jag önskar verkligen att jag träffar någon ny snart, så fort det här är över. Jag gillar tvåsamhet bättre. Undrar hur många grodor jga kommer att träffa innan prinsen uppenbarar sig.

Det går ju bättre och bättre, men det är ju fan inte roligt. Alls. Har åtminstone varit en duktig flicka och styrektränat och yogat idag igen. Och det är väl bra, men kan inte säga att jag njuter av mitt nya singelliv direkt. Kan inte tänka mig något äckligare än att gå ut på krogen och leta. Och visst, det är ett tag kvar innan jag tagit av mig Loverboyglasögonen men jag vill inte vara ensam.

Usch idag är det bara synd om mig.
Men imorgon blir det rolig kväll med tjejer från gamla jobbet. Synd bara att de alla påminner mig om LB, och de får se honom varje dag, och inte jag. Jag är bara bitter

likadant som vanligt

Har dödstråkigt på jobbet, det finns inget för mig att göra nu och nästan alla mina kollegor är på semester. Hatar att inte vara sysselsatt och ångra lite lite att jag inte jobbar kvar på det gamla stället. Bortsett då från att jag hade varit tvungen att konfronteras med Loverboy varje dag. Jag är nu avundsjuk på mina gamla kollegor som får se honom hela tiden, även om det inte roar just dem. Vill så väldigt väldigt gärna att han ångrar sig för det är ju oförståeligt att det har blivit så här. Även om det ju blir lite bättre för varje dag som går så undrar jag när jag ska sluta sakna honom. Tycker inte att det är rättvist.

Var barnvakt hela helgen åt min fantastiska systerdotter medan hennes mor arbetade och hennes far byggde ett nytt tak till deras hus. Hon är så väldigt söt och snäll och gjorde det möjligt för mig att ta det väldigt lugnt. Det var ganska skönt att vara där och att hålla mig någorlunda sysselsatt, jag är bara lite ledsen över att jag inte njuter av sommaren som jag borde, att jag inte tankar tillräckligt inför hösten och vintern. Vad jag längtar efter att njuta av vardagen igen.

Det är så sjukt svårt att förstå att jag aldrig mer ska få vara i hans famn, aldrig mer ligga i hans säng eller umgås med honom. Tanken att någon annan kommer att få göra det får mig att vilja kräkas. Det känns som om mitt liv är på väg att gå totalt åt helvete, att jag tittar på medan det sker och att jag inte ens försöker göra något för att hindra det. Nu måste jag försöka att hålla mig själv sysselsatt så att jag inte tänker så mycket. Jag får inte tänka mer. INTE.