SOL

Börjar känna mig VÄLDIGT sugen på sol. Det kommer inte vara dåligt för mig att få träna några gånger om dagen samt vara i solen och tanka lite D. 

Här kommer intressant iakttagelse: efter en vecka UTAN mina antidepressiva är jag fick igen. Sover inte längre hela dagarna och har också börjat bli väldigt lipig igen. Lättrörd helt enkelt, så jag snyftar mig igenom de flesta TV-serier. Så allt är tillbaka till det normala och det känns mycket bättre.

Idag tänker jag ha vita sneakers för första gången i år. Jag känner våren i mig, och det får bli som det vill i mars, men idag är det gympaskoväder. 

Det närmar sig

Nu är det bara två dagar kvar och både gunnel och jag har redan packat färdigt. Jag har outfits för minst tio kvällar, vilket är spännande eftersom jag huvudsakligen kommer gå omkring i svettiga träningskläder samt äta middag varje dag med en femåring och sen gå och lägga mig, men tydligen var det svårt att välja. Det var så många fina sommarkläder jag inte hade träffat på länge. Kunde inte välja bort någon.

Men min lilla Sigge, honom kommer jag sakna så att jag blir tokig. Idag är han ledig från fritids och vi ska gå till Tekniska museet, tyvärr säkert med resten av Stockholm. Lunch kanske vi äter på Max eller Macdollas om Sigge får välja, någon annanstans om jag har något att säga till om.

I eftermiddag ska vi gå och hälsa på på pappas jobb så jag har varit tvungen att sminka mig idag så att min man slipper skämmas för sin hemmafru. OBS han bryr sig ej, men jag gör det.

Till sist ska båda barnen äta middag hos en kompis medan jag tränar och sen är nog även denna dag slut.

Riktigt trögstartad

Har fortfarande inte kommit igång med träningen. Kan inte slita mig från min säng. Funderar på att sluta med mina antidepresiva för de får mig att känna som om jag vadar i sirap. Har promenerat lite, hängt på stan, gjort ärenden, och idag varit på Ikea med min mamma. Men nä, det är inget vidare tempo på mig. Vill så gärna vakna upp och bli mig själv igen. Imorgon kanske.

En annan sak med att inte jobba är att jag inte får några intryck. Jag känner mig liksom tom och har inget att tillföra, inget att tala om. Känner mig urtråkig. Hej då.

Resten av våren då

Behöver göra en lite mer långsiktig plan också. Tyvärr. Jag är så himla himla dålig på att vara ledig. Den ser ut så här:

Fram till 28 februari - mest träna och pilla lite hemma.

1-7 mars - åker jag äntligen till Playitas på Fuerteventura. Som jag längtat efter i flera år. Jag ska träna, träna, träna, samt hänga med med mamma och Gunnel. LÄNGT. Kan bli min sista flygresa på mycket mycket länge. Ska njuta och klimatangsta efter detta.

MEN SEN DÅ?

 - Börja springa om det är barmark när vi kommer hem
 - Vara på landet kanske hela påskveckan
 - Kanske åka ut lite mer till landet före påsk för att jag kan
 - Kanske en tripp till Göteborg. Jobbar på logi bara.
 - Göra i ordning trädgården för sommaren, kanske plantera om en hel rabatt?
 - Läsa några managementböcker
 - Kanske utöka vårt hyllsystem från Betonggruvan och äntligen på plats med lite mer grejer?
 - Och om jag göra det, stor möbelrockad samt jättestädning av förrådet och vinden. Yay. Typ det roligaste jag vet. Det är lite oroande.
 - KANSKE - bara kanske gå en ny crossfitkurs för att jag har tid. Men det är lite dyrt. Men så himla roligt.
 - Och slutligen, se om jag ska skriva den där boken.

Så efter 7 mars kommer jag ju ha fullt upp. Jag tror jag sover nu för att jag kan.

Resten av vecka 8

Och så lördag då, när min lillasyster fyller 41 och passar på att ha 40-årsfest på nån restaurang i stan. Min DJ-man spelar, min andra syster är hitrest och min mamma passar 41-åringens nya bebis i ett rum bredvid. Kan bli kul. Kan också tyvärr bli skittråkigt pga vi delar ej vänner.

Men söndag, då är det en fin dag, då ska jag först träna och sen äta födelsedagsmiddag med Kakan på mitt favoritställe Agnes. 

Nya livsplanen

Jag börjar den nu med lösgodis, tre avsnitt av West Wing och soffmys med min man. Kan ju göra tråk imorgon. 

Nya tag

Nä men jag vet inte om det här lediga livet passar mig så bra. Tillsammans med Cipramilen som jag började med för tre veckor samt dagar utan plan har mitt liv landat i ett evigt sovande. Och ätande. Fast mest sovande. Jag är så vansinnigt trött hela tiden, sover massor, förutom på nätterna då förstås. Jag tränar MINDRE än jag gjorde som heltidsanställd med 10 timmars pendling i veckan. När jag vaknade klockan 13 idag efter ännu en förmiddag i dvala fick jag NOG. Ikväll gör jag en noggrann plan som jag måste hålla för att se till att detta blir en lycklig och bra tid.

Efter dvalan cyklade jag till Kärrtorp och lämnade in min cykel på vårservice, rensade ut gammalt elskrot och hämtade barnen tidigt. Därefter har Gunnel och jag, aka the hoarder, städat hennes rum och kom ut med 6 stora påsar med skräp. Och nu gör jag plan.

Den ser ut så här:

Onsdag: Lämna barn, promenera i reservatet, styrketräna, hämta Gunsans pass, hämta ett paket, träffa min gamla ledningsgrupp i 6 timmar för gemensam feedback samt middag. LÄNGTAR.

Torsdag: Träna, promenera, måla garderobsdörrarna, plantera om fem växter. Ja, det blir lagom.

Fredag: Lämna barn, promenera, styrketräna, måla dörrarna igen, plantera om ytterligare fem växter. Hämta barn, laga middag. ha fredagsmys.

Varsågod för spännande information.

Så gick en dag...

Det kommer bli ganska långrandigt det här, om jag ska beskriva alla icke-händelser i mitt liv nu. I natt drömde jag att en ond person på jobbet sa att jag missat göra en grej och vaknade helt kall och kunde inte somna om. Är visst inte helt klar med dem ännu.

Igår hämtade jag Sigge redan vid tre och han var arg hela vägen hem och sparkade på varje snöhög. Hur kränkt man kan bli av att träffa sin mamma.

Idag fick jag sovmorgon och har precis gått upp. Sitter och samlar mig för ett gympass och en promenad i reservatet men solen skiner icke och motivationen finns inte där. Om en halvtimme så.

Måste komma igång för ikväll ska jag till Berns med vindrickarna och tja, dricka vin, om min mage tillåter. Mat är jag mer osäker på, vågar inte äta asiatiskt nu. Kanske ris då. Vinet kan jag förebygga med en milkshake innan. Stackars stackars min mage. Har några födelsedagspresenter kvar att köpa till min åttaåring också. En ficklampa och krympplast. Säkert väldigt omiljövänligt.

En perfekt tisdag

Ja det blev ju en alldeles full dag det här. Jag misstänker att tiden bara kommer att rinna ifrån mig och att jag komma vakna första maj och undra vad som hände.

I morse lämnade jag barnen i skolan och på förskolan. Jag passar på att vara med dem så mycket jag bara kan, plus att jag samlar lite familjepoäng genom att hämta och lämna så mycket det går nu, så att jag kan jobba extra mycket när jag börjar nytt jobb. Och jag hade både långkalsonger och skor med broddar så jag traskade runt Nackareservatet innan frukost. I solen. Så borde varje dag börja. Men efter det - tandläkaren. Det gick fort, det gick bra, och kostade minst 1000 kronor mindre än jag hade trott.

Kvart i ett träffade jag min svägerska på Victoria och vi såg Green book. Den var bra. Jag tog med en kaffe in i salongen och fick gå ut och kissa två gånger under filmen. Ovärdigt.

Sen skulle jag äta sen lunch på Teatern och min svägerska köpte födelsedagsvin till mig så att jag missade min träning. Det känns bra ändå, för sen fick jag mysa med mina barn i flera timmar, och nu ska jag gå och lägga mig. Klockan är nio och jag är nöjd och glad.

Imorgon: nya äventyr i arbetslöshetslandet.

PS. Tack för alla kommentarer. Jag kan fortfarande inte kommentera något men är SÅ glad för dem. SÅ!

Efteråt

Det löste sig. Och efter det gick kroppen in i efterkrisläget. Jag sov nästan tre dygn i sträck, vaken några timmar för att hämta barnen eller äta lite, men jag var så så trött. Och magen kollapsade igen. Först idag börjar den återhämta sig igen. Coolt hur kropp och själ hänger ihop.

Idag hade jag gjort en bra dagsplanering, men sov istället ingenting i natt, så efter jag lämnat i skolan dök jag ner i sängen igen och vaknade inte förrän klockan elva. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Hade tänkt städa skafferiet, gå en promenad och styrketräna men kom ur fas. Ja ni hör, just nu är det väldigt små bekymmer. Det är jag mycket glad för.

Annars är veckan väldigt händelserik:

Tisdag: Tandläkaren, Bio, Träna
Onsdag: Styrelsemöte, skaffa pass till Gunnel
Torsdag: Psykolog, träna och vindrickarträff
Fredag: Promenad med Helena, träna och äta middag med Maja och Anna
Lördag: Släktkalas för Sigge, träna
Söndag: Kompiskalas för Sigge, träna

Väldigt hektiskt

Att vara hemma

Ja alltså, det är ju en förfärlig lyx att få vara hemma med full lön i tre månader. Jag har länge drömt om det. Och nu plötsligt när det händer känns det som en lång lång tid. Fast det kanske går fort. Jag har lite planer. Jag ska träna mycket, städa och greja hemma, vara mycket mer med barnen, plugga på lite inför nya jobbet, träffa folk och kanske kanske ta upp mitt gamla skrivprojekt igen. Jag umgås med tanken.

Så kanske blir tre månader lagom. Jag får inte börja innan dess av konkurrensskäl och det avtal jag gjort med min förra arbetsgivare. Men det är inte synd om mig längre, det är det förstås inte.

Ett inlägg på begäran!

Jag måste nästan först publicera kommentaren för att kunna svara:

"I feel you. Jag skulle så gärna veta mer om hur du mår och tänker kring hela situationen med jobbet. Jag såg att du fick en okänslig kommentar om medelklasskris. Jag fattar att det är något annat och känner mig själv inte särskilt stabil och härlig just nu. Men i andra situationer än dig. För mig skulle det skapa jättemkt ångest att vara chef- folk som kan bli arga på en, osv. Men det verkar du inte alls vara rädd för. Jag tycker detta är så intressant- för mig framstår du som en succeperson som vågar kliva fram och ta ansvar. Och sedan finns den här andra sidan. Jag skulle tycka det vara så intressant att få veta mer om det- kan man vara chef fast man är svag och har ångest och är rädd alltså? Kram på dig"

Ja - jag har ju inte alls mått bra. Väldigt stark ångest, panikångest vid ett tillfälle och så enormt stor oro och rädsla för framtiden. Fast jag har kunnat förstå att det ska lösa sig har det inte gått in. Jag har turen att ha ett fantastiskt stort nätverk som har fångat upp mig, stöttat och hjälpt mig. Är evigt tacksam och lycklig för det. Och nu är det över. Även om minnet av det är skarpt och nära.

Men att vara chef - det är jag inte alls rädd för. Jag bryr mig inte så mycket om folk blir arga eller inte tycker om mig. Inte så mycket i alla fall. Jag tycker att det är väldigt roligt att vara chef, att få utveckla och lyfta människor, att få ta ut de stora dragen i en verksamhet och styra ditåt. Och det är så intressant hur man ser på det - att vara en succéperson för det - så ser jag inte det alls. Mer att jag är bättre på att vara chef än tex specialist av något slag. Men jag fattar precis, för man är och får vara rädd för olika grejer. 

Och JA. Chefer är människor och jag tycker att det är en styrka att jag också är svag och är rädd. Jag hoppas att det gör mig till en mänskligare chef, att jag kan förstå och hjälpa när andra är svaga. Jag är inte svag i mina beslut på jobbet dock. Där är jag nästan alltid trygg. Men för mig är det något annat - det är oftast fakta och inte känslor.

Men jag fattar frågan - min man tror att chefer är en annan sort. Att de kommer från en annan planet och inte funkar som vanliga människor. Det gör de. Det är inget märkvärdigt att vara chef, det är bara en kompetens som andra. Även om vissa inte har tillräckligt av den kompetensen som borde ha den. Som min förra chef till exempel.

11 dagar

Jag är otroligt glad idag. Förra gången jag blev arbetslös, för tio år sedan, tog det 12 dagar att få ett nytt jobb. Den här gången tog det elva, men många processer var redan startade den här gången. Det känns otroligt skönt, och även om jag någonstans har förstått att det skulle lösa sig, så trodde inte min kropp på det. Jag kommer fortsätta gå i KBT för denna specifika rädsla. Det kommer säkert hända igen, och det är bra att vara förberedd.

Jobbet då. Det är inte ett jobb jag sökt, men jag har sökt andra jobb på samma företag. Detta är ett bättre och roligare jobb. Välbekant bransch men nytt område. Det blir nog bra. Jag fortsätter som chef, det är ju det jag kan bäst. Och det bästa är - det tar max 15 minuter att cykla till jobbet. Bye bye två timme i tunnelbanan om dagen.

Idag dricker vi skumpa här hemma. Imorgon börjar ett nytt liv. Ett liv där jag ska vara hemma i tre månader innan jag får börja igen.

Snabb update

Har nytt jobb!!!

Yay!

Återkommer!

Sen blev vi sams

Och jag fick ta hand om febrigt barn. Nu väntar jag på min födelsedagsuppvaktning och har redan legat här en timme och låtsas sovit. Får inte gå upp för då förstör jag för barnen men snart kissar jag på mig.

Livet etc

När man går ut med sin man för att fira födelsedag och efter två  timmar åker hem, i varsin tunnelbanevagn, lite för mätt, onödigt småfull och mest ledsen och trött över livet. När man funderar på vad man säger till sina föräldrar som barnvaktar när man kommer hem för tidigt. Med man menar jag jag.