12 dagar!

I tolv dagar var jag arbetslös, Igår fick jag ett nytt jobb, ett som verkar mycket bättre, eller åtminstone lika bra. Skojigt. Ingen provanställning, massor av fina förmåner. Ledig fram till 1 september. Hur coolt som helst.

Mindre glad är jag över min sommarförkylning som gör att jag nu ligger i sängen med huvudvärk, halsont, täppt näsa, tunga lungor. Orkar ingenting. Bisarr träningvärk också.

Inte bra bra, för behöver träna mig i den förbannade brudklänningen och kommer definitivt inte orka promenera. Orkar knappt in i köket ju.

Först vill jag säga - inte ett enda papper är påskrivet ännu.

Men, klockan 13 imorgon träffas vi och diskuterar villkor och när jag kan börja.

Hurra!

Förflyttning

Nu förflyttar jag arbetslösheten ut i skärgården istället. Det regnar även där.

Provade brudklänningen idag, hon hade sytt fel och lagt den glansiga sidan av sidenet utåt istället för den matta. Apa. Men beslutade ändå med hjälp av syster och svåger att behålla det så. Blev lite festligare faktiskt. Men är inte helt nöjd. Nope. Men skit i det, viktigare att finna jobb. Längtar måndag för en gångs skull när jag träffar de bästa bästa igen. Längtar besked. Hej då.

OBS INGEN JINX!!! JU

Är inte helt återhämtat från arbetslöshetskoman. Inte alls. Men upplever just för ögonblicket en liten ljuspunkt och bara för att jag skriver det betyder inte det att jag jinxar, ok???

Hade tre intervjuer först, alla gick strålande, men antingen hade de inget, eller var faktiskt för små för att jag skulle orka. Orka liksom dra in sin egen lön, delvis till någon annan. 

Men idag så, två timmars möte med min nr 1 på listan. Bra byrå, duktig byrå, bra beläggning långt framöver. Berättade om allt de har att erbjuda (typ gratis ögonlaser, eller nästan, helloooooo). Vi kom osannolikt bra överens. Nytt möte måndag med tredje delägaren som inte kunde vara med idag. Så överens om projektmetoder. Hela huvudet surrar av strukturkapital de bör ha, jag kan ge.

Så, jinxar absolut inte, men så nära drömsituation man kan komma utan att vara där. Håll alla era tummar bövelen. Det är långt till måndag.

En sak till:

Tusen tack för peppande kommentarer. Jag behövde det verkligen. Här i avgrunden.

Ingen jinx

Jag tänker då fan inte jinxa någonting. Absolut inte. Men har 8 intervjuer inbokade de närmaste veckorna och byrån jag helst av allt vill vara på mailade idag tillbaka och sa att de hör av sig nästa vecka med mer info - för de hade en tjänst ute. Och de är så sjuuukt coola och bra och jag vill helst av allt vara där. Mer än allt. Och jag har många bra referenser om jag skulle behöva det från gamla jobbet. Jag tänker ge allt jag har för att få det jobbet. Och om, jag säger OM, ska jag dels ge väldigt mycket kärlek till alla gamla fina kollegor och dels göra ett bättre jobb än jag någonsin gjort förut. Då ska jag förbereda mig väl, läsa på mycket och göra mycket strukturerade listor över hur jag ska hantera min projekt. Nytt mål nu: Bli en stjärna.

Mål nr 2: få jobbet. 

En lite sämre dag igen

Mår inte alls bra idag. Även om jag började den på Hasseluddens Yasuragi med fin frukost och bad. Men det funkade inte riktigt, var för rastlös för att kunna koppla av, ville tillbaka till jobbet och avsluta. Kom dit och lämnade över till mina kollegor de uppgifter jag hade kvar. Gjorde lite för snabbt kanske för jag ville bara bort. Men de kan tala med kunderna själva och de har min mailadress om det skulle vara något. Men ber till gud att de inte hör av sig. Snackade med lite personer, fick många kramar och sånt vilket kändes fint, men det gick inte riktigt in ändå. Hade avslutningssamtalet, skrev på pappret men kände ingen värme från cheferna. Trots att de sa att jag kunde vara arbetsbefriad from nu ifrågasatte de om jag hade lämnat av och kritiserade för att jag kontaktat kunder själv och berättat. Hade tydligen blivit problem men jag fattar det inte. Bäst är väl om jag själv berättar så att de inte möts av out of office och avstängd telefon. Kändes inte alls bra. Inte alls. Bokade ändå in lunch med kollegor på onsdag för att de vill tacka av. Fint men känns inte bra just nu. Vill klippa band, men måste å andra sidan behålla kontakter. Viktigt.

Har megaångest och dålig smak i munnen nu. Gick ut med några kollegor efteråt men smet hem efter en timme, mådde för dåligt. Det var för många jag jobbat nära som undvek mig idag. Taskigt. Ensamt.

Kan inte riktigt beskriva känslan men det känns som jag gjort något fel och det kryper i mig av rädsla för det. Vet inte. Vill ta mig ett par veckor fram i tiden med de värsta känslorna bakom mig. Undrar hur.

I nöden prövas vännerna

OK, igår var dödens dag. Det jag var räddast för hände. Jag blev av med jobbet. Jag grinade en mindre sjö men hade tack och lov inte ro att sova eller något utan avverkade arbetsförmedlingen, långa samtal med facket och CV-skrivande under dagen. Har en fantastisk familj och man som ringde, messade och kramade mig i många långa timmar. Har dessutom så fina vänner att det blev lite grinande bara för det. Sådant stöd! Pepp. Kärlek. Allt faktiskt. Jag trodde jag skulle dö. Min kille satt uppe halva natten och räknade på vår ekonomi, och kom fram till att det funkar. Han är finast. Mina vänner kom med vin och goda råd.

Och idag har följande positiva saker hänt:

 - mail och samtal med många kollegor som gråtit, berättat att de gråtit, peppat, kramat, erbjudit sig kolla med alla kontakter, kollat cv och jag vet inte vad. De har verkligen ställt upp för mig. Åtminstone vissa. Det har varit så jävla fint. 

 - Fick veta att jag får avgångsvederlag som, med mycket snålande räcker november ut. SNÅL.

 - Sökt 80 jobb på rätt ställen, alltså spontanansökt

 - vilket lett till 6 intervjuer nästa vecka, visserligen har flera sagt att de inte har jobb nu, men ändå

Så trots skräcken har dagen varit produktiv och bra, ännu fler vänner ringer och peppar och jag är världens lyckligaste som har ett sånt nätverk, kära fina människor omkring mig.

Nu grinar jag inte, nu är jag beslutsam, jag ska fixa detta.

Och om jag hinner är sista arbetsdagen imorgon. Så en obestämd semester ligger framför mig. Bra. Och läskigt.

Jag tänker gå starkare ur det här, inte slagen. Vägrar. 

Det är alltså så här det känns att bli arbetslös.

Som att dö.

Det håller i sig

Jag är fortfarande alldeles färdig efter möhippan. Alldeles. Vaknade upp i morse och kände mig som en mumie. Väldigt torr i munnen. Jobbet går inte så bra idag, hjärnan tänker inte alls och jag bokade om PT-tiden till onsdag för det enda jag överhuvudtaget kan tänka mig att göra är att sova. Och det ska jag också göra väldigt snart.

Men jag kan verkligen rekommendera en möhippa, lite svårt att fixa så där rakt av, men jag hoppas jag kan rekommendera ett bröllop också och då finns åtminstone anledning. Alla andra sorger känns lite lagom bortblåsta efter den här helgen. Antar att de kommer tillbaka med full kraft imorgon när jag har återhämtat mig lite.

Och min stackars stackars kille var inte riktigt sig själv efter Ålandskryssningen. Men mer kärleksfull än någonsin. Jag längtar till natten.

Världens bästa möhippa

Oh jag är liten trött och sliten idag, har precis varit och röstat och ligger nu i soffan med en film och en pizza och väntar på att min kille ska komma hem från jobbet.

Igår fick jag en alldeles fantastiskt möhippa, förutom möjligen de allra första fem minuterna då jag var tvungen att gå Götgatan fram iklädd Sverigetröja, vikingahjälm med flätor och en startköl i handen. Men förnedringen gick över fort och byttes mot MC-tur runt Söder med Jeppe och ledde till Södra Teatern där vi fått låna ett rum. Mina fantastiska vänner hade gjort världens godaste frukost, väldigt mycket ost. Till frukosten hade vi champagneprovning, mmm, och sen fick jag den stora äran att dansa balett på Stora Scenen med Operans konstnärlige ledare som lärare. Det är det inte alla som har gjort minsann, å andra sidan tror jag aldrig han haft så besvärligt material att jobba med förut. Jag hade i alla fall fin orange tyllkjol och väger troligtvis ca 20 mer än de han brukar lyfta.

Med ögonbindel leddes jag sen ner till lunchen i Majas källare och massage, precis som jag önskat mig. Det allra finaste var nog ändå att vi allihop åkte ut till min ö och åt mat och drack vin fram till fyra på morgonen. Jag är lycklig och tacksam för så fina och roliga vänner och världens bästa möhippa. Jag har aldrig sett så mycket ost förut. 

Min kille hade svensexa också, Ålandskryssning och jag hör att han har kräkts idag och sitter på jobbet med tung spritandedräkt nu. Min fina. Snart min man. Jag längtar.

Nummer tre

Ja, mitt liv är totalt värdelöst men jag har något som ingen annan har. Jag har den mest fantastiska blivande make som överhuvudtaget går att fantisera ihop. Han plockar upp bitarna av mig så ömsint och kravlöst att jag gråter av tacksamhet. Nu är han och hyr film och köper mat på Texas till oss. Hoppar över sin jobbfest, ber mig om intet. Jag är inte värdig. Och jag undrar så mycket hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka. Hur ska jag få honom att känna sig så trygg, älksad och omhändertagen. Tror inte det går. Jag är lyckligt lottad.

Nummer två

Det hände en så fruktansvärt jobbig sak på jobbet idag som jag inte kommer att skriva om, inte prata om för jag orkar fan inte gråta mer. Det var några bra nyanser i det som hände men på det stora hela gjorde det mig paralyserad och jag åkte hem och la mig i sängen efter jobbet och hoppade över vår stora sommarfest på terassen på nionde våningen. Kunde inte stanna och låtsas vara glad. Jag är ingenting nu. Ingenting alls. Har ingenting att vara stolt över. Hatar mitt liv oerhört mycket.

Intervjun för det coola jobbet gick väl bra men jag insåg snabbt att det inte är något för mig. Alldeles för ensamt och alldeles för stort ansvar. Inom ett område jag en gång för alla bestämt mig för att lämna. Jag stannar som konsult. Om jag får.

Det blir tre inlägg idag

Nummer ett: det var så väldigt kul igår. En gammal klasskamrat från grundskolan jag inte träffat sen vi var sexton bjöd in mig på fejan till hennes vernissage. Tänkte jag kunde gå förbi efter jobbet lite snabbt. Stannade där tre timmar för det var så väldigt kul att ses, fattade först nu hur lika vi var, varför vi alltid bråkade, höga av hormoner hela högstadiet. Vi åkte till La cucharacha, 12 personer, åt god middag och det var en mycket bra kväll. Det var det. Vi ska ses igen om några veckor när hon är tillbaka i Stockholm igen.

Jag hade planerat total happiness den här våren. Att gifta sig ska vara en schlager. Istället mår jag sämre än på mycket länge. Det beror tack och lov inte på vare sig bröllopet eller mannen, de är ljuspunkterna. Men hade väl hoppats på en själslig paus och lite lyckosnurr ett tag. Inte.

Bisarro

Ännu mer bisarrt, de har nu sett min CV och vill träffa mig fredag. Jag fattar inget.
Och vet inte heller om jag vill ha det.
Coolt iofs.

Men jag gillar mitt jobb, jag gillar mina kollegor, jag har mer att lära, det är dags för mig att stanna längre på mina jobb än ca ett år.
Men å andra sidan, spännande, utmanande och kanske lite säkrare än konsultbranschen.

Fan vad jag hatar sådana här beslut. Även om jag inte har fått det. Men jag kommer säkert att få det bara för att jag egentligen är nöjd där jag är.

Av alla konstiga saker...

Nu hände en konstig sak. Jag blev precis kontaktad av VD på ett svenskt börsbolag som vill ha mig som IR-och kommunikationchef. Moi!?

Jag vet inte vad jag ska säga. Alls. Och utan att falla alltför djupt ner i kvinnofällan undrar jag varför? Jag vet inte riktigt vad en sådan gör ens en gång. Bara på webben, men inte resten. Chefar omkring lite antar jag. Undrar om man får snuskiga mängder med pengar för sånt? Är det roligt? Passar det mig? Ska jag verkligen höra av mig tillbaka?

Booooring

Det bekymrar mig lite grann att jag verkligen inte har någonting att göra på jobbet. Jag tjatar, tigger och ber mina kollegor att använda min arbetskraft till vad som helst. Verkligen vad som helst. De ger mig lite spillror emellanåt. Tack och lov, men största tiden tillbringar jag surfandes, och för all del, sovandes i vilrummet. Inte bra.

Fast jag varit duktig på att mota bort arbetslöshetsspöket ett tag nu börjar det så sakteliga att visa sig igen. Ett av mina drömjobb ligger än så länge ute fortfarande, efter 1,5 månad. Jag väntar. Men framförallt har jag sjukt tråkigt. Dagarna blir oändligt långa. Och jag längtar efter att få hänga med Andreas, och faktiskt, på lördag ska vi ha första riktiga dejten på två veckor. Längtar väldigt mycket till dess.

Om det inte regnar ikväll ska Karin och jag gå runt viken, igen. Gode Gud vad jag längtar efter semester i Italien, utan brudklänningar att passa i, utan tider att passa, och bara en alldeles egen äkta make att hänga med. Ge mig.

Som bröllop kan vara

Det är synnerligen otrevligt att sitta inomhus när det är fantastiskt väder och vänta på regn och 10 plusgrader resten av veckan. Det känns helt bisarrt faktiskt. Nästa gång är det jag som kollar prognoserna lite bättre i förväg och tar ledigt om det ska vara så här.

Lite fick jag åtminstone njuta av vädret i helgen, åkte hela vägen till Göteborg för en gammal barndomsväns bröllop. Det var fint väder. Festen hölls ute vid havet och det var varmt hela natten. Det var de fina sakerna. Jo, också att min vän såg väldigt väldigt lycklig ut, jag grinade så mycket under ceremonin att jag fick ont i huvudet efteråt. Resten av bröllopet var inte så jätteupplyftande tyvärr. Om man inte gillar jättelånga vita limousiner eller att släppa ut vita duvor i luften. Och sånt. Väldigt långt från mitt förestående. Och för övrigt är det bara 7 veckor kvar till den stora dagen och jag ligger väldigt långt efter i planeringen. Skall hem till den blivande svärmodern ikväll och sätta lite fart.

Men först ska jag träna.
Hinner jag promenerar jag efteråt. Det är bråda dagar nu.