Så som livet ska vara

Var ska jag börja? Tacka för allt stöd, all uppmuntran, all kärlek?
Eller bara berätta?

När jag precis var på väg att bara lämna jobbet i ångest över jävliga arbetsuppgifter och jävliga kollegor ringer de. De. Ni vet. De som ska ge mig nyckeln till framtiden. Företaget jag vill jobba på, i den nya branschen, med det nya livet. Och sådärba, simsalabim, ger de det till mig. Utan omsvep, efter sammanlagt två timmars samtal med fyra personer. För att jag kommer att passa in där så väl. Och med en lön som är betydligt bättre än jag väntat mig(om än lägre än i dagsläget). Men hey, jag är en rookie nu. Så JA. Nytt jobb. Nytt liv. Ny verklighet. Jag har inte fattat det riktigt än (och avtalet inte signat). Men ändå.

Och nu med det där i händerna som jag önskat mig, ett jobb jag kommer att gilla, en fantastisk pojkvän, platt mage och allt det där. Ja, hur högt jublar jag? Lyssna noga, för ni bör höra mig, var ni än sitter. Jag har firat med pizza, handboll och ett glas vin.

Klockan 06.55 drar jag till Indien. Kanske bloggar jag därifrån, kanske inte. Om inte så är jag tillbaka om två veckor, solbränd, utsövd och med ett nytt liv om hörnet.

Trött på mig själv...en aning

Fjärde inlägget samma kväll må vara rekord. Men jag läser min blogg från början. Och den är verkligen...depressiv. Och ja, det finns djupa djupa stunder, men kom igen, har det verkligen varit så svart? Har jag rosa glasögon? Det låter värre än verkligheten. Å andra sidan är bloggen ventilen. Men ändå..ta dig samman tant. Och jag skriver detta lyssnande på världens bästa låt "December 1963" och då blir det ljust. I en kort stund åtminstone. Vad mer är att begära?

Osammanhängande och letande. Jag jobbar vidare på lösningen. Och strävan är väl målet?

Don't go there

Jag tror inte att jag är i rätt sinnesstämning för att läsa igenom bloggen från början. Inte alls. Men sentimentala tankar föder sentimentala känslor. Så jag gjorde det. Och tackar gud och Luther och alla andra läskiga företeelser för att det ändå verkar som om jag utvecklas. Inte nödvändigtvis lyckligare, oh no, men annorlunda. Kan man kräva mer?

Men åh andra sidan är jag lite lyckligare, för jag har hajat en sak. Sök och du skall finna. Leta efter det du vill ha, inte efter något bara. Och vips så blev livet rosor och champagne, på allvar. Hey Mr DJ - I love U! Någon klok person sa: är det rätt så är det lätt. Just så.

Och nu packa resväskan med böcker och bikinisar.

Jag önskar så

Och det förra blogginlägget skrev jag rusig i morse efter en suverän helg.
Och sen hände något. Jag blev introvert, grinig och känner mig enbart ensam, oälskad, ointressant och omöjlig. Utan anledning. Som att det inte är meningen att jag ska få sväva på moln allt för länge, som att det är meningen att jag ska ramla ner med jämna mellanrum för att påminna mig om min dödlighet. Ja, jag vet att det är nyttigt. Jo. Men inte så ofta väl? Jag hoppas det beror på sömnbrist och möjligtvis jobbet. Inget annat. För världen är ju fantastisk ändå. Undrar så varför jag inte kan se det nu bara?

Så fokus bort från mig. Till andra, som jag älskar:
Jag önskar att I blir världens bästa marknadschef.
Jag önskar K lite frid och ett nytt badrum.
Jag önskar att A blir världens lyckligaste.
Jag önskar S lite nytt hångel.
Jag önskar AM ett nytt liv.
Jag önskar mina systrar och föräldrar allt de drömmer om.
Jan önskar J & J många coola uppdrag.
Jag önskar C bok- och makeporr livet ut.
Jag önskar M världens bästa karriär.
Jag önskar AR det jobb han vill ha. Och lycka.
Jag önskar alla er andra det bästa livet och den stora lyckan.

Det räcker. Jag önskar att det räcker.

Happiness

Vilken fantastisk helg!
Glädjen efter intervjun i fredags har suttit i, jag har inte ens funderat på det särskilt mycket, jag har känt mig lugn. Det är först nu, på måndagen, som jag sitter och tittar på telefonen och väntar på att den ska ringa. Jag tycker att de kan ringa mig nu faktiskt, och erbjuda mig det där jobbet. Det är väl inte för mycket begärt?

Fin fredag med god mat och häng i Gröndal, suveränt rolig fest hos Majsi lördags och Rival igår. Superbra hotellrum, väldigt mycket god mat, bra film, mycket love och alldeles för få timmar sömn.

Och lyckan efter helgen håller i sig.
Nu T-3 kvar till Indien. Magnifikt.

Läskigt

Ibland blir jag rädd för mig själv. Vad fan är ett "handbolls-party". Att missbruka språket NYKTER är defintivt ett nytt pissrekord för mig. Givetvis hade jag ett handbollsparty härhemma, som slutade så vackert. Hurra hurra.

Och inte ropa hej eller nåt sånt nu, men om de frågar hur mycket jag vill ha i lön och berättar om alla sina förmåner och fester så kanske man skulle kunna tolka det som att de vill ha mig. Och att de ska höra av sig i början av nästa vecka, annars drar det ju ut på tiden eftersom jag ska resa bort. Ska inte fira idag. Men förhoppningsvis nästa vecka. Har också bestämt mig för att härda ut, ingen sjukskrivning trots panikångesten. Jag klarar det här och kan behöva ett rykte som inte totalstinker.

Men hallå, det känns fantastiskt bra!!

Handbolls-party

Ikväll ska jag ladda inför intervjuerna, märk väl, inte med vin. Inte då
Utan med något som är nästan lika fint.
Första matchen i Handbolls-EM, kl 20:15.
Jag är ju kanske ingen sportbrud, om ni hade misstagit er. Men handbollen ligger mig varmt om hjärtat med två timmars intervallpass fortfarande ganska färskt i minnet, trots att jag fick sluta spela för att operera både benen. Men handboll, och det är inte ens männen jag tittar på (så mycket), det är våldet, hårdheten och tekniken. Det är en vacker syn.

Så i Skanstull blir det TV-fest ikväll, oavsett vad DJ-snubben säger. Han får väl läsa eller något under tiden. (Har fö förberett undertröja och joggingbyxor for the occasion, ska bara plocka fram vattenflaskan också).

Kan bli svårare att motivera 16:15 på vårt hotellrum på söndag, men det ska nog gå.

I rule

Om det är någon som har tvivlat kan jag berätta att det är nu det händer.
På fredag blir det två intervjuer, båda en andra runda, på två olika byråer.
Något kommer att hända, jag känner det på mig.
Och jag är sinnessjukt jävla glad.
Och som om det inte räckte hade jag idag ett möte på stan där jag försökte sälja in en skrividé, och det gick rätt bra faktiskt. Inget är givetvis bestämt men jag tror jag kommer att få en övningsuppgift, ett skrivprov. Jag är så exalterad att jag är helt lugn. Weird.

Jag har ätit en semla. Den var inte god. Också weird.

Stockholms finest lyfter mitt själförtroende till aldrig skådade höjder. Längtar allra mest till vår sweetiga hotellsöndag. Och sen, snart, om en vecka, bär det av till Indien. Det längtar jag också till. Imorgon köpa bikini (längtar inte lika mycket).

YES

OMG!
Intervjun jag gick på igår gick så jävla jävla bra, deras chef vill träffa mig på fredag.
I'm the king of the world!!

Kära dagbok

Kära dagbok,

idag har jag jobbat hela dagen och det var jättejobbigt och jag var jätteledsen. Min chef kallade mig för Linda och det heter ju inte jag. Sen gick jag på en intervju på ett jobb jag vill ha och jag tror det gick bra för ingen sa något taskigt till mig på hela tiden. Sen träffade jag min kille och han var jättesöt och snäll mot mig. Sen kom jag hem och nu ska jag sova så jag orkar gå till jobbet och bli mobbad imorgon igen.

Hej då sov gott

Den godaste indiska maten i hela vä...på Södermalm finns på Shanti. Jag ska i fortsättningen lägga hela min disponibla inkomst där. Det är det lätt värt. Dessutom finns det rum för det, då senaste tidens kombo av lot's of nice love och fasansfull jobbångest har begränsat min aptit en aning. Eller väldigt mycket till och med. Mina gamla söndagsjeans hänger på ett inte alls coolt sätt, jag hängde in dem i garderoben i augusti ungefär och hittade dem igår. Synnerligen tillfredsställande.

Drömjobbet jag sökte i december blev det tyvärr inget med, men den besvikelsen har jag redan hanterat. Men jag har tydligen potential och de ringer mig gärna om deras kompetensmix förändras! Så det så.

Annars är det bara samma gamla visa av sweet lovin' och jävliga arbetsdagar. Men jag satte upp min önskelista för 2008 idag, och eftersom 2008 is the YEAR så kommer det att hända. I just know it. Den är:
- fortsatt sweet lovin' varje dag
- nytt kul jobb i ny bransch, because I'm worth it
- 2 månaders ledighet då jag ska skriva
- 2, jag säger 2, bokkontrakt. Inte den gamla sega historien utan min kokbok och en ny jag jobbar på nu. Hoppas får man väl?? Det är ju en önskelista och jag tror på målbilder!
- Resor till: Goa, London, Göteborg, Malmö, Paris och kanske något till hösten också. Det vill jag hinna med. Och många helger på landet förstås.

Vilken fin sammanfattning det kommer att bli av 2008 i december!

Kanske världens bästa helg

Kvällen igår var helt fab!
Fin förfest hemma hos S och sen DJ-babens sköna klubb där han stod och var snyggast i baren. Och spelade Boys don't cry och December 1963 bara för mig!
Kanske världens bästa låtar!

Idag har jag bytt till mig en hel bärkasse böcker på bokbytet, Indienlitteraturen är räddad oh snart ska jag få middag på Shanti.

Livet fint idag och döden imorgon. Men det är då och nu är definitivt nu!

Tacksam för nästan allt

Badvattnet rinner, jag dricker ett glas vin och lyssnar på fantastisk musik. Långsam trött lördag men så underbar, bara ligga i soffan, fundera på livet och inte jobba. Inte behöva göra någonting.

Snart står jag upp, klädd i svart och för mycket läppstift. Snart dricker jag vin med Sessan och S, och bara njuter av fina vänner och alldeles lite efter det kommer jag stå trånande under DJ-båset där Stockholms finest spelar ikväll. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att spendera en lördagkväll. Aldrig.

Även om fredagkvällen med sagde man kanske slår det mesta jag varit med om.
När det flyter så här, ska man vara oändligt tacksam.

Efter riktig hell week är det då änteligen fredag. Kan knappast andas ut mer än sä här.
Stockholms finest är på ingång, vinet är kallt och jag är så jävla lycklig det är möjligt att bli med ett vidrigt jobb att gå till.

Utvecklingssamtalet gick så bra det kunde gå, min förra chef är konflikträdd så det blev inte så farligt. Värre nästa vecka med nya chefen. Han har synpunkter. Får man vara full klockan 13 en torsdag?

Intervjun igår gick också bra, jag var bra, men de har inga jobb just nu. Men fick en ny på tisdag med annan byrå, kanske den coolaste.

Trött och sliten

Det tär på mig, det här jobbet. Jag är trött som en sten mest hela tiden, oroar mig för nya panikattacker men VET att det går över. Det gör det. Nu har jag fixat tre intervjuer till de närmaste veckorna. Så jag tror faktiskt att något kommer att hända. Det känna förbannat skönt. Jag ska försöka härda ut till Indien. Men sen får vi se.

Igår grymmedubbeldejt faktiskt med Majsi och N och DJ-snubben på Snotty. Avslappnat eftersom vi känner varandra, allihop. Och roligt. Han fortsätter placera mig på de högsta molnen, bättre och bättre varje dag. Det känns så fint. Och hade inte detta funnits så vet jag verkligen inte hur jag hade kunnat hålla ihop. Nu har jag något att se fram emot. Varje dag.

Annars fick Pappa och jag fin middag på Hosteria tre santi och vin i Skybaren. Snabbt, för nu ska jag gå och lägga mig. Och ladda för morgondagens dubbeldejt, och den är lite läskigare. Speciellt efter hell-day: utvecklingssamtal och intervju. Men det ordnar sig.

Maj gadd, igen

Idag blev jag hungrig. Förstår ni. För första gången på en månad kände jag hunger. Vansinnig sådan, har precis tryckt i mig en jävla Big tastymeny med inledningvis extrem aptit, och nu i slutet med så mycket illamående så jag håller på att dö. Jag toppade det med lite kolerabaktierier inför resan, så hur jag kommer att må när jag vaknar vill jag inte ens veta.

Bra med aptit, den har varit synnerligen frånvarande senaste månaden, trots jul, pga jobbet och DJ-snubben. Men ändå, någon måtta får det gärna vara strax innan bikinitider. Och framförallt, jag hatar McD, please ge mig MAX på söder asap så lovar jag att aldrig mer vara hungrig igen.

Onda chefen gav mig beröm idag. Alltid något. Och Stockholms Finest skickar digital love medan jag hänger i grymma skybaren med min I. En mycket fin dag, på det hela taget.

Och imorgon, I tell u, imorgon, real love samt dubbeldejt med Majsi och N, som bettade på att vi skulle hooka. Nu ska de beskåda spektaklet. Jag tänker leverera.

Love

Mer ledighet till mig. Mer ledighet à la Lennon. Please. Har tillbringat hela helgen i en säng i Gröndal, läst böcker, druckit vin och syndat så mycket att ni skulle bli generade om jag berättade. Men så fint. Vi hann också gå på bio, hänga på Hallwylska palatset och fika två gånger på stan. Har kanske inte sovit så värst mycket, men det kan jag ju göra någon annan gång.

Imorgon lilla helvetesdagen, med presentation och kollegor. Men bara tretton arbetsdagar kvar till resan. Och sen något nytt.

Det bestämmer vi nu.

This is the year

Om 1979 var Barnens år är 2008 sannerligen Hoppets år. Försvinna skall frustration och modlöshet. Nu tillber vi oss själva sprängfyllda med precis så mycket hopp som behövs för att se framåt, låt tankarna vara positiva och utsikterna gränslösa. Det andra, det är bara gammalt.

Och Hoppets år, 2008, är bara ett varsel om det som kommer, storslaget och helt magnifikt. Men det vet ni ju redan. Framtiden är förbannat ljus, skyl era ögon med vad ni hittar, lämna mörkret därhän.

Boys certainly don't cry

Jag ser det som ett tecken, någonstans ifrån, det måste vara meningen. Jag menar Riches nya skyltning eller vad man skall kalla det, som täcker rutorna vid Lilla baren och där står det, som en hälsning till bara mig "Boys don't cry". Och sannerligen, det är en rejäl madeleinekaka och jag blir tonåring, svartmålad, svartklädd, inte så olik dagens Bitter visserligen, men så mycket argare, jag ockuperar hus i Göteborg och bara dundrar fram i livet. Eller så är jag bara full. Jag vet inte, men den titeln, den låten, när den trycks upp i mitt ansikte bara VET jag att det är nu det händer. Det var ett meddelande om försoning och kärlek. Till mig.

Ja men säg hej till en alldeles vardagsberusad Bitter

Jo, för så är det.
Klockan är inte så mycket men landade i bästa Tullen alldeles lagom full efter goodie night med Sessan. Riche as always.
För jag hade saker att fira: beröm från chefen och håll i er hårt nu: jävla goodie intervju nästa torsdag på PR-byrå I LOVE. Vinden har vänt, sannerligen.
Och jag tänker försöka, slå in i mitt huvud, det positiva tänkandet: Det ÄR min tid nu. Så allt gnällande får vila. Till nästa bakslag.
Och mer: Kenya ombokat till Goa och tre dagar i Agra och Taj Mahal. Jojo. Sparade 11000 på den manövern.
Och ännu mer: Min DJ-snubbe verkar fortsätta leverera. Bio manana. .
Jag tror det är dags för min hardcore cooking för honom snart.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Helvete då.
Kenya-resan är inställd. Hatar inbördeskrig, nu på flera nivåer.
För att åka till Indien krävs visum. Annars låter Goa som ett mycket bra alternativ. Måste ringa ambassaden imorgon.
Hur ska det här gå.
Om jag inte kommer iväg någonstans om tre veckor går jag officiellt sönder.
Detta ska lösas.

Men jävulschefen gav mig beröm idag, så dagen är inte helt wastad.

Och Stockholms Finest fortsätter att vara det.
I'm in lööve.

Jojo.

Vilken början

Jag har nyktrat till och 2008 känns precis likadant som 2007.
Stockholms Finest är på väg hem till mig och jag kommer verkligen behöva ligga i hans armar och andas lugnt.
Jag har startat den nedåtgående spiralen mot mitt eget personliga Gehenna och kommer nu vara tacksam för varje dag som förflyter utan att kroppen kollapsar. Eller så här då:

A och jag åt värsta bästa lyxigast middagen igår kväll, överflöd av hummer, löjrom, champagne och annat lovely. Vi dansade oss genomsvettiga i hennes vardagsrum och letade oss så småningom fram till efterfesten Morran hade bjudit in oss till. Vi skålade vid tolvslaget på Norr Mälarstrand och livet kändes rätt uthärdligt. Tillbaka uppe på Hantverkargatan får jag en panikångestattack som heter duga och hjärtat kändes så stort, så enormt pulserande, bultande, på väg ut ur kroppen. Jag trodde att jag skulle dö.

Och sen vet jag inte riktigt vad som hända, jag hämtade mig, drack drinkar, pratade spanska, försökte åkte tunnelbana men fick gå av och vänta så länge att jag nästan kissade på mig eftersom det hade varit någon skottlossning på tåget. Vem bryr sig liksom? Och jag ringde DJ-snubben som inte svarar, och jag tror det var precis då, i det ögonblicket som jag fan tappade precis allt. A höll mig sällskap i telefonen när jag angstar loss av bara helvete och tror att himlen ska ramla ner, att jag ska få sparken och att snubben egentligen inte vill ha mig.

Så fortsatte det fram till halv tre idag då jag var tvungen att ringa honom, hjärtat bultande och så osäker, och sen föll allt på plats, han så lovely och jag måste lära mig kontrollera min ångest och inte hitta på saker. Och som sagt, invänta kroppskollapsen. Per que, tomorrow jobba igen. Det kan ingen ändra på, hur mycket hångel jag än får ikväll.