Ångestorolig

Jag är så jävla nervös. Han har inte valt en middag hemma, utan på ett halvsunkigt ställe på Östermalm. Är väldigt orolig för kvällen. Ska gå och träna innan och försöka lugna ner mig lite. Väldigt väldigt rädd för hur jag ska må efteråt, men det här är oundvikligt och det enda sättet för mig att gå vidare. Låg igår och funderade, insåg att jag verkligen saknar lite närhet. Måste hitta närhet snart.

God lunch

Har haft en mycket trevlig lunch med vännen H. han kom och hämtade mig på sin nya Vespa, med nytt MC-kort stolt i plånboken, och hade beställt bord på haga forum. Fick Wallenbergare, vitt vin och cigaretter. Misslyckande på alla tre fronter alltså, men wtf, en gång är inte mer än en gång.

Loverboy har fortfarande inte meddelat var middagen skall äga rum, ingen kontakt alls. Också konstigt. Orkar inte grubbla över det. Ska snart bara barnvakt åt min egentliga pojkvän. Han är 3 år och en riktigt plåga för det mesta. Jag ska träna mina förhandlingskunskaper och övertyga honom att Thaikyckling är godare än pannkakor. Ska bli intressant.

Det här är mina skäl

Skälen till att jag ska träffa Loverboy på torsdag är:

Tyvärr har mitt hopp byggts upp den sista tiden eftersom han har gett mig signaler som fått mig att börja tänka. Och tro. Sannolikheten att han ska ha förändrats totalt samt ångrat sig är minimal. Men jag ger väldigt sällan upp någonting. Jag måste bli överbevisad. Jag kommer att ångra mig om jag inte kollade upp vad min föraning betyder.
Eftersom sannolikheten ovan är så minimal, men hoppet ändå så starkt, måste jag försöka ändra på det. Jag kommer aldrig att kunna gå vidare om om jag fortfarande hoppas att vi kan gå tillbaka. Ergo, det främsta syftet, och det förnuftigaste, för middagen på torsdag är sålunda att effektivt döda den sista spillran av hoppa jag har kvar. Jag måste gå vidare snart. Jag är trött på ältandet.

Det kommer att innebära att jag går några steg tillbaka ett kortare tag, kanske gråter i en vecka eller så, men efter det går det åt rätt håll. Jag kommer då att tala om för honom att jag inte är redo för någon form av kontakt ännu. Att jag talar med honom när jag kan. Att han inte för höra av sig. Tyvärr. Jag kommer inte att bli hans nya bästa kompis. Och jag kommer inte att ligga med honom av längtan eller sorg på torsdag. Var inte oroliga. Jag är en iron lady när det behövs.

HJÄLP

Han vill att vi ska äta middag. På torsdag. Han undrar om vi ska gå ut eller äta hemma hos någon av oss. What the fuck. Vad menar han? Vad vill han? Hur ska jag hantera det? Hemma eller ute? Vad är bäst? Hjälp!!!

en helg jag hellre varit utan

Blä för måndag morgon. Är lite för trött, tycker att jag borde fått stanna i sängen och titta på Lost. Det har varit en ansträngande helg. M kom ju från Lux i torsdags och skulle bo hos mig. Tycker nog inte så mycket om henne, jag kände mig mest besvärad av att hon var där. Och jag är så van vid att få vara ifred så jag led ganska mycket av att hon var där hela tiden. Fattar inte hur jag ska orka en helg hos henns i september. Hmm.

I fredags träffade jag i alla fall två gamla kursare och vi tog lite vin och en Club Sandwich på Mellis. Det var helt OK, men de tillhör den grupp av människor jag har slutat att ge till. Nu träffades vi på deras initiativ, och det var väl OK, men jag minns att jag satt och tänkte att jag borde ta min begränsade tid och umgås med de jag bryr mig om istället. Jag har ju faktiskt fattat ett aktivt beslut att fasa ur dem ur mitt liv, de tillför inget.

På lördagen gick M och jag på stan hela dagen och försökte shoppa lite. Det gick väl sådär, men foten tyckte att vi höll på för länge. På kvällen var det ju H:s 30-årsfest och det var verkligen god mat och goda drinkar, och efter ett tag ganska trevligt sällskap, men ärligt, jag satt mest och längtade hem, efter lite lugn och ro.

Söndagen spenderade jag i sängen tillsammans med åtta avsnitt av Lost. Härligt och sen middag hos A, och det är en person jag gärna umgås med.

Loverboy hör av sig, vill äta lunch eller middag. Jag funderar. Har inte bestämt mig ännu. Återkommer.

Han har mailat

Ja, jag vet inte, dagarna passerar, inget händer och jag är inte särskilt glad. Städar mest.

Igår kom M från Lux för att bo hos mig över helgen. Vi hann bara prata lite men hon påminde mig alltför mycket om gamla jobbet, Loverboy, och hela det gamla livet, så det var rätt smärtsamt. Hon kommer rekommendera Loverboy till en tjänst i Lux. Kan inte glädja mig för hans skull. Önskar honom fortfarande olycka. Och dessutom skulle det ju faktiskt döda allt jag ens eventuellt kan komma att drömma om. Det är treårskontrakt, och ligger väldigt väldigt långt från Stockholm. No good.

Han kom tillbaka från jobbet idag och svarade på mitt mail om att lämna mina saker till A. Han svarade på det samt: har du lust att ta en lunch i nästa vecka alternativt en middag? Jag blir så ledsen, jag vill ju, för jag vill ha honom tillbaka, med sannolikheten är ju ca 99% att han bara försöker vara vän med mig. Och det klarar jag inte. Det enda jag tänker på är ju hur det gick till förra sommaren, då han skickade ett sms om att han tänkte på mig, och sen träffades vi när han kom tillbaka från semester, och då blev vi tillsammans. Och det kunde jag inte se komma överhuvudtaget. Så han är ju inte den som basunerar ut sin agenda i förväg direkt. I den där lilla liknelsen ligger allt mitt hopp. Men jag vet inte hur jag ska göra, risken är väl att jag kommer att bli förkrossad istället. Jag vet inte om jag vågar ta den risken, oddsen är väl lite för dåliga för det. Men jag kan inte sluta hoppas och jag kan inte släppa honom. Riktigt jobbigt att veta att jag i sådana fall går med öppna ögon rakt in i helvetet igen.

Måste fundera på det ett tag. Har bett A ta fram en objektiv SWOT på detta till efter lunch. Hade tidigare bestämt mig för att aldrig mer träffa honom och klippa all kontakt, men jag är svag. Och jag har någon form av föraning.

Jobbar på för fullt

OJ! Det har verkligen satt igång på jobbet, jag är upptagen hela tiden, hinner varken blogga eller läsa andras bloggar. Och det är kul. Inte så att jag går i taket, men faktiskt tillräckligt roligt för att jobba på och inte fundera särskilt mycket på det. Dagarna går hyfsat fort, och fast det är OK på jobbet längtar jag mest härifrån. Jag håller på med en rejäl storstädning hemma, misstänker att det kommer ta en vecka eller så, försöker slänga massor, och få minitiös ordning på alla prylar. Det är en skön utrensning, till och med själen känns lite renare. Jag kombinerar städningen med lite dvd-tittande och nästa vecka ska jag köpa garn och påbörja lite stickprojekt. Så nära meditation man kan komma, det och löpning.

Idag är tredje dagen utan cigaretter och jag är jävligt sur. Tycker att jag är tapper, och har bestämt mig för att hålla ut. Men inte är det kul. Ikväll kommer syrran och babyn hem till mig för att hämta det jag sorterat ut ur garderoben. Längtar, men mest efter babyn. Misstänker att jag snart kommer gå upp på vinden och storstäda där också. Måste bara fixa någon som kan köra allt skräp till tippen med mig. Saknar ju både bil och körkort.

I har bett mig ta en skrivarkurs, för att få ur mig de historier jag går och bär på. Jag vet inte riktigt, har svårt för tvånget, men inser att jag inte disciplinerar mig annars. Har lite ont om pengar nu dessutom, eftersom jag:

BOKADE RESA TILL THAILAND IGÅR.

Helt underbart. 22 februari sticker jag. Hmm undrar hur många dagar det är kvar?
Det är 182 dagar, eller precis 26 veckor.

Hör inget från Loverboy och har ont i hjärtat. Det kommer tårar i floder varje kväll, tror att de kommer nu istället för alla de sommardagar då jag vägrade gråta, vägrade förstöra det enda som kändes bra då.

Nu är det höst

Jag är tillbaka i verkligheten igen, har haft den sista semestern på evigheter. Barcelona ar väldigt varmt och skönt, märkligt hur själen kan vaggas till ro av vågor, varma vindar och en kravfri vardag. Vi gjorde ju inget särskilt, mest det gamla vanliga, sola, bada, äta, dricka vin och shoppa. Vi alla tre var dock något mer lågmälda än vad vi brukar vara, I var trött och ledsen över att ha tagit hand om AM hela sommaren, AM var bara vansinnigt deprimerad, som vanligt, och jag var ledsen, över Loverboy, och över bristen på mening med livet. Just nu. Men annars var det bra även om det var rätt jobbigt i värmen med kryckor.

Kan rekommendera att inte glömma passet hemma innan ni reser utomlands. Det kostar 980 kr. Hade varit roligt att spendera dem på något annat, tycker jag.

Loverboy har inte hört av sig något mer, vilket ju är bra, men som samtidigt gör mig ledsen. Jag vill ju verkligen att han ska ha ångrat sig. De senaste 3 veckorna har han blvit tydligare igen, jag saknar honom mer, och gråter mer också för den delen. Kan väl ha lite att göra med att jag är tillbaka i stan, ute på landet var jag i en annan verklighet, på flykt och hade andra minnen. Här i stan finns han runt varje gathörn. Jag vill att han försvinner från mig, men just nu är han där, hela tiden.

Mailade igår för att be om honom att lämna mina saker till A, men han är fortfarande på semester. Det innebär att jag kommer att få ett svar på måndag. Det innebär att jag kommer att gråta livet ur mig på måndag. För inte blir det som jag hoppas. Tyvärr.

Någonting har verkligen hänt på jobbet, nu har jag inte en sekund ledig, jobbar hela tiden, igår hade jag inte ens fem minuter framför datorn. Helt galet. Fast mycket roligare så klart. Och kvällarna denna vecka är fyllda, jag vill städa ordentligt, nu när foten åtminstone funkar korta stunder. Har inte kunnat städa ordentligt sedan före semestern, är jag tycker det är vansinnigt äckligt. Ska städa ikväll och imorgon kväll innan M kommer från Luxemburg. Nästa vecka blir det lugnare. Tror jag.

Tårar

Jag är så ledsen. Plötsligt kommer det över mig och jag saknar Loverboy så mycket att det gör ont. De flesta dagar tänker jag INTE på honom varje sekund, utan det kan faktiskt gå långa stunder mellan. Idag är han där hela tiden, vägrar lämna mig, och jag vet att det beror på att han hör av sig, att han inte lämnar mig ifred, och att han trots detta inte vill ha mig. Han är bara trevlig. Tror han. Har lite för många och detaljerade dagdrömmar om kärlek och ljuv återförening, definitivt triggade av hans sms. De senaste veckorna har de mest handlat om hämnd – en sådan hämnd som innebär att jag är vansinnigt vacker och lycklig och utan behov av honom. NU handlar de om långa samtal, hans ånger och plötsliga förnuft, hur jag är hård och ställer krav, och slutet med rosor och champagne. Jag drömmer det även på nätterna, att jag till slut inte kan stå emot mina föresatser och bara låter honom hålla om mig, hur jag gråter och känner mig HEL igen. Efter de drömmarna gråter jag på riktigt.

Nästan på väg till Barcelona

Idag verkar jobbet faktiskt ha kommit igång lite, har haft fullt upp hela morgonen, vilket känns jätteskönt, men får smärre utbrott över folk som inte respekterar mötestider, dvs min chef som missade vårt möte I morse med en timme. Inte konstigt att jag inte kommer igång med arbetet.

Foten är som den är, säkert två veckor till på kryckor, och jag börjar bli riktigt less på det.

Sitter nu och planerar/fantiserar om Barcelona, och är ofattbart lycklig över att jag bara ska jobba fem timmar till innan jag går på semester igen. Längtar efter att sova länge imorgon, packa lite och sen sticka iväg. Och där är det varmt även om det kanske kommer att bli lite molnigt under helgen. Men vad gör det. God mat, gott vin, goda vänner och en ond fot. Och fem dagar ledigt inte att förglömma. Enda nackdelen är väl då ångesten som kommer att hovra över mig, eftersom jag vet att då, efter detta, är det dags för verklighet igen. En väldigt lång sådan. Tänkte jobba med positivt tänkande istället så att hösten blir något att se fram emot.

Och jävla Loverboy. Varje gång han hör av sig faller jag tillbaka och ligger och fantiserar om återförening. Det gör det så mycket svårare att släppa honom. Längtar efter ett rejält avslut. Längtar efter att inte tänka på honom, oavbrutet.

Är tillbaka på tisdag med Barcelonarapport. Är tillbaka i verkligheten för evigt på tisdag. Amen.

Planer för framtiden

Gick hem igår och tyckte synd om mig själv. Måste snabbt ta mig ur det här självdestruktiva träsket. Det känns inte som om verkligheten faktiskt börjar förrän jag kommit hem från Barcelona, dvs på tisdag. Skall göra mitt bästa för att njuta av den resan, men jag tror att det borde gå bra. Det är vardagen som skrämmer mest. Har stora planer på operation rycka upp mig, och vet ju att jag så småningom kommer att må bättre. Så, tålamod är väl det bästa vapnet för mig. Men jag längtar oerhört efter den dagen då jag känner att livet är kul igen.

Planer för ett nytt roligt liv:
- Jobba hårt och mycket. Se till att jag trivs. Kan styra en del själv.
- Börja träna, dels för att fördriva fettångest, men främst för att fördriva livsångesten. Samt god hälsa. (Kanske inte borde glömma just det)
- Umgås mycket med familjen. Den är viktigast.
- Likaså mina vänner.
- Bio, dvd-maraton, sticka, laga god mat, resa, renovera klart lägenheten.
- Framförallt uppskatta det liv jag har, och göra varje del njutbar.

Ja, det här lät ju kul.

Det var ju ingen överaskning

You are Not Ready to Date Again

And deep down you probably know it.Your ex is the number one thing on your brain.And you're still suffering from the post break-up blues.This is when you need to take care of yourself - And take a break from men (especially your ex) It's time for you to pamper yourself!Warm bath, plenty of essential oils, and a good book.

Are'>http://ynr.blogthings.com/areyoureadytodateagainquiz/">Are You Ready To Date Again?

Really???

Guys Like That You're Sensitive

And not in that "cry at a drop of a hat" sort of wayYou just get most guys - even if you're not trying toGuys find it is easy to confide in you and tell you their secretsNo wonder you tend to get close quickly in relationships!

What'>http://ynr.blogthings.com/whatdoguyslikeaboutyouquiz/">What Do Guys Like About You?

Måndag morgon och LB fortfarande i mitt huvud

Måndag igen, och jag hoppas att den blir lite mer givande än de tidigare arbetsdagarna här. Har lovat mig själv att göra en kraftansträngning för att bli lite mer sysselsatt, men den enda som kan sysselsätta mig nu sprang iväg någonstans för en timme sedan och jag väntar otåligt på att han ska komma tillbaka. Det blir i alla fall kundmöte med Wallenbergare på Prinsen idag, och det ser jag verkligen fram emot. Det innebär ju också att jag formellt tar över kunden och då händer det säkert lite mer.

I fredags kväll mötte jag K och söta T på Nytorget där vi käkade god middag på Roxy. T blev upphämtad av sin far vid sjutiden och K och jag fortsatte några timmar till, sen kom Babysister och eskorterade tant hem. Foten kändes bra i lördags så vi körde en alldeles för lång runda på stan, ville så gärna köpa något, som om det skulle döva sorg och ångest, men lyckades inte hitta något vilket var lika så bra. Vid tre-tiden kom andra syrran hem till mig och vi lagade middag som vi åt på innergården fram till vi tog en taxi till Zinken och Winnerbäck. Jag brukar verkligen älska Winnerbäcks konserter, det är alltid så mycket energi, men jag fick en släng av melankoli istället, så jag satt och grät mig igenom några timmar. Det är jag verkligen ledsen för, att jag inte ens kan njuta av Winnerbäck, vi köpte biljetterna i december och har sett fram emot det sen dess. Och ingen extra hjälp eller sittplats fick jag heller fast jag hoppade fram på kryckorna. Det var halvkul i toalettkön.

Och igår, då min fot definitivt sa ifrån, bestämde jag mig för att ligga i sängen hela dagen, med säsong 3 av 24 som sällskap. Det var ganska skönt och jag hann också med en frukost på Blå Lotus med systrarna, svågern och min prinsessbäbis. Någon gång på eftermiddagen får jag ett sms, och jag kände direkt att det var Loverboy. Så klart. Några meningslösa rader om vad han gör på semestern och att han hoppas att foten blir bättre. Vad vill han? Tror han att vi är bästa kompisar nu? Varför fortsätter han höra av sig? Hur medveten jag än är om motsatsen, letar sig ett litet litet hopp ändå in i hjärtat, vilket ger ytterligare melankoli. Jag önskar innerligt att jag kommer över honom mycket snart, har inte mer energi att lägga på den här sorgeprocessen.

Sjukt tråkig blogg

Hade min lilla dejt igår med min räddare I nöden. Vi tog några öl och lite tapas och hade faktiskt väldigt trevligt. Men, han var inget för mig. Glad blev han i alla fall av korgen med mat som jag gav honom.

Efter det kom babysister hem till mig, men vi båda var trötta och osociala så vi snackade lite, innan vi gick och lade oss, före tio. Det får bli lite mer intensivt på lördag istället.

Foten är väldigt tjock idag, trodde att en krycka räckte för mig, men nu sitter jag med ena benet på skrivbordet och längtar bort. Det känns som om livet är on hold när man inte kan gå ordentligt. Jag äter ute varje dag och kan inte göra något speciellt, utan att lägga stora pengar på taxi. Längtar till och med efter att kunna gå och handla.

Ikväll ska K och jag gå ut och äta, igen. Blir någonstans kring Nytorget om jag orkar gå så långt. Tur att jag var på landet i två veckor där det inte går att spendera några pengar, annars hade jag aldrig haft råd med det här livet.

Tillbringade som sagt gårdagskvällen på Lisa på Torget med A och fick den ljuvliga, underbara, fantastiska Toast Skagen, som jag längtat efter ändå sedan förra sommaren. Den är helt oslagbar och jag skulle ge hur mycket som helst för att kunna göra en som är lika god själv. Vi drack lite rosé och pratade om livet, som vanligt, men vi var nog båda lite avslagna, även om vi ändå stannade till halv tio. Jag hade för många tankar riktade mot LB, satt och hoppades att han skulle höra av sig, samtidigt som jag ju inte ville det. Han gjorde det i alla fall inte. Mådde ganska dåligt att vara i hans kvarter, det påminde för mycket om livet med honom, och det kommer nog att dröja innan jag tar mig dit igen. Får lov att handla i Hötorgshallen i fortsättningen. Jag är åtminstone mycket tacksam över att jag har mina underbara vänner.

Min kära mor har tagit kontakt med ett medium (fråga inte ens, vi är alla lika chockade, inte minst hon själv), som när hon ”såg” mig undrade om jag mådde dåligt eftersom hon såg sjukhus i samband med min person. Dessutom såg hon att jag snart ska träffa en rolig kille som vill göra mycket skojiga saker. Hon såg dessutom att min hyfsat nyförlösta syster snart får fler barn, kanske tvillingar. DET ska bli spännande att se.

Annars har jag en kort det med min räddare i nöden efter jobbet. Tänkte bjuda på fika och ge honom en stor delikatesskorg som jag fixat.

Lite senare ikväll kommer min babysister och ska bo hos mig några dagar. Det var länge sen vi träffades och jag har längtat efter henne.

Idag är det lite mer action på jobbet faktiskt, har haft två långa möten och blivit igångsparkad med en del arbetsuppgifter så klockan blev helt plötsligt halv två innan jag hann reagera. Det är SÅ det skall vara. På måndag har jag mitt första kundmöte, på Prinsen, och det ska bli väldigt spännande. Gissa vem som ska äta Wallenbergare då??

Ettårsdagen

Idag skulle Loverboy och jag ha firat ett år. Ett officiellt år i alla fall, och jag hade ju varit kär i honom i ca tre månader innan. Jag försöker tänka att det inte var meningen att det skulle bli vi, att det var bäst som skedde, att det öppnar dörrar för nya saker och massor med annan skit men vad faaan, jag saknar honom fortfarande. Inte nödvändigtvis så att jag saknar honom i vardagen, men jag saknar människan LB väldigt mycket. Jag saknar att prata med honom, saknar att laga mat tillsammansmed honom, saknar att han finns tillgänglig för mig. Jag saknar skrattet, kyssarna, de små gesterna och hemliga tecknen, de små sakerna som bara existerade i vårt vi, som ingen annan kunde se eller förstå. Och jag saknar att vara älskad.

Ljuspunkten i mitt liv idag är Stockholms bästa Toast Skagen, på Lisa på Torget med A ikväll. Måste passa på att gå på mina få Ö-malmsfavoriter innan han kommer tillbaka från semestern, tänker inte riskera att springa in i honom igen. Jag är inte så stark som jag tror att jag är. Uppenbarligen.

Längtar till en hel fot och att träna igen. Mycket effektiv ångestfördrivare. Mycket.

Längtan

Jag längtar efter:
- Ett jobb som funkar
- En hel fot så att jag kan träna igen
- Min familj, alltid
- Ytterligare nåra veckors ledighet
- Loverboy
- I brist på Loverboy, längtan efter att börja om med någon annan
- Att börja om med någon annan
- En bebis
- Thailandsresan i februari
- Att landa i mig själv och bli tillfreds med mitt liv som det ser ut just nu.

Tisdag idag

Jag är en sån där fort-men-fel människa. En sån som har låren fulla med blåmärken för att jag försöker gå genom skrivbordshörnen, som ALLTID spiller när jag dricker och som lyckas kladda smink på den vita klänningen två minuter innan det är dags att gå. Igår plockade jag fram tandtråden som legat hemma i stan under semestern, och eftersom jag var trött och ville sova gick det fort. Och fel. Klockan två i natt vaknade jag av att halva käken dunkade av smärta, hade lyckats ta i lite för mycket, så jag fick hoppa upp och hämta två Alvedon, och somnade en oändligt lång tid senare. Sån är jag.

Fick med mig I (som nu väntar en liten baby) och AM till Thaibåten som jag gillar jättemycket. Är rätt förtjust i det blinkande, färglada, smaklösa och ändå härliga, och såklart deras sandstrand. Maten var mycket bra, förutom AM’s såklart, eftersom hon fick fel rätt och ställde till med så jävla mycket oväsen för det, och vad den stackars personalen än försökte kompensera med var hon missnöjd och rejält otrevlig. I och jag fick gå och be om ursäkt efteråt. Självklart har man rätt att klaga på krogen, men ett sånt jävla surbeteende är inte OK, tycker jag. Den sista timmen ägnades åt att höra på hennes gnäll om hur dåligt det var och bla bla bla. Det var ganska skönt att komma hem sen. Jag somnade nästan genast efter ett fåfängt försök att läsa lite – The Game som I gav mig för att kunna genomskåda alla mäns dåliga försök. Oh well, det känns som om det dröjer ett tag.

Jag har nu fått fyra män utsedda till mig:
1. Bankstjänstemannen, mkt söt och verkar nära på perfekt, förutom det faktum att hän springer maraton och sånt. Upplagd för komplex (A’s bidrag)
2. Den statsanställde, som jag känner lite och gillar. Nackdel – har 13-årig son. (AM’s bidrag)
3. Polisen/kocken – låter bra på pappret, men bor inte i Stockholm. (E’s bidrag)
4. Den räddande ängeln – vad jag minns inte alls min typ, har dock date på torsdag. (Mammas bidrag)

Daten är inte så blodig, jag ska framförallt tacka honom för hjälpen, och undrar om någon känner till var man kan köpa färdiga delikatesskorgar i Stockholm??

Foten känns lite bättre idag!

Är fortfarande arg på LB – men anstränger mig nu för att inte tänka på honom, så jag låter honom vara idag.

Ikväll blir det lite dvd och kanske förhoppningsvis städning.

Nu är det defintivt slut på skärgårdstiden

Nu är jag slutligen tillbaka i stan och på jobbet, vilket inte roar mig ALLS. Jobbet har fortfarande inte kommit igång, det verkar som om det tror att jag ska kunna mina arbetsuppgifter av mig själv. Så jag surfar runt lite och hoppas på bättre tider. Ingen har tid att hjälpa mig heller. BLÄ. Men jag har bestämt mig för positivt
tänkande, det håller ju inte att sitta här och sura ihop.

Den söta lilla foten är fortfarnade bandagerad och tål inte att användas mer än mycket korta stunder. Mina armar och händer är ledsna över att ta sig fram långa sträckor på kryckor och jag önskar mig just nu allra helst någon som har lust att komma hem till mig och städa. Ska bli väldigt spännande att se hur jag klarar av Barcelona på kryckor.

Sjukskrivningsveckan var i alla fall fin, uppassning av mor och far samt några otroligt soliga dagar på bryggan med syster och nya vännen A. Det var väldigt sorgligt att säga farväl till landet igår. Idag sitter jag med rödbränd näsa.

Jag trodde ju att jag på sätt och vis kommit över LB, jag hade i alla fall bestämt mig för att jag klarade att leva mitt liv utan honom. I lördags natt, vid två-tiden, får jag ett sms av honom. Då sitter han på landet och väl druckit ett antal glas vin och blivit lite sentimental eller vad vet jag, och skriver dels lite allmänna fraser samt, ”vill bara säga att jag tänker på dig”. Jävla asshole. Precis som han skrev för ett år sedan och sedan bestämde sig för att han var kär i mig. Jag befann mig dessutom exakt på samma plats när jag läste det, på sovloftet i skärgården. Och jag är en förnuftig flicka, som inser att han bara var sentimental, och inget annat, men en liten liten del av mig själv började hoppas. Och dessutom har jag bestämt mig för att vad som än händer, så är det förhållande vi hade inget jag någonsin vill ha tillbaka. Och ändå. När jag svarar igår kväll (hur foten mår) får jag ett neutralt vänskapligt ointressant skitmeddelande. Så då brast fördämningarna. IGEN. Vad faaaaaaaaaan. Så helt plötsligt befinner jag mig ett antal steg tillbaka och har inte min trygga beskyddande skärgård omkring mig som tar bort den värsta oron. Varför måste han göra så? Roligast är nog ändå att han inte har en aning om att det var en repris, sånt har han ingen som helst koll på. Och som det sårar mig. Ska maila och be att han lämnar resten av mina saker till A, så kan hon ge dem till mig vid tillfälle.

Istället har jag fullt ansvar för mycket deprimerade och destruktiva vännen AM, som jag ska valla ikväll. Försökte be om lite sympati gällande val av plats, för att slippa hoppa så långt, men lyckades sådär, det blev en kompromiss, för det är ju faktiskt mer synd om henne. Jodå.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det åtminstone väldigt bra att inte kunna gå.