Bättre, det lovar jag

Little miss sunshine ska vi väl i och för sig vara rädda för. Hon är inte här.
Men dock en lite mindre grumpy sådan.
Bra saker idag då:
- jag har jobbat hårt hela dagen och faktiskt inte hatat mitt liv en enda sekund.
- jag fick massage i en timme. Det gjorde iofs så ont att jag grät, men det gjorde gott.
- jag skrev 7 sidor på kapitel 17, dvs mycket snart färdig med projektet som fått vila i två månader. Det var KUL. Jag blev faktiskt glad av det.
- Jag fick köpa fina fina saker på Dagmar-utförsäljningen. Säg aldrig att konsumtion inte hjälper.
- Bästa bästa Faschio har rekommenderat mig för det mest perfekta superjobbet/extraknäcket som kan leda mig i den riktning jag vill. Så mycket lovve och tack för det.
- Och lovely middag med Nattbussen på Sacre Coeur. Jag fick Wallenbergare och det bästa fina sällskapet.

En dålig sak dock: jag kom inte in på JMK: kursen i journaslistiskt skrivande. Fuck it. Jag måste hitta en strategi för att göra det.

Men ändå, livet funkade då.

Whining for ya

Ok, det här blir det sista gnälliga inlägget på ett tag, från och med imorgon kommer jag vara little miss sunshine. Men jävlar vad jag tycker synd om mig själv just.

Tankarna bara snurrar, fortare och fortare. De når inte fram. Det går inte att strukturera dem, jag kommer inte fram. Jag vill bara ligga ifred. I tystnad. Igår somnade jag klockan åtta. För jag såg ingen anledning till att vara vaken. Jag måste hitta en väg, eller i alla fall en väg att strukturera mig. Hitta en plan. Hitta att sätt att förhålla mig. Skapa ett hålbart sätt att leva. Jag måste göra det. Och jag ska göra mitt allra bästa idag för att åtminstone hitta trådändan. Så får jag börja dra där. Och se vad det blir. För så här är det inte meningen att man ska leva. Inte jag. Inte mer.

Några hundra meter under jorden

Ja gode gud hjälp mig säger jag bara. Jag har inte legat under en sten i helgen jag har legat under hela LKAB-gruvan. Jobbångest så grav att mitt hjärta stannade till för ett ögonblick. Jag låg i frossbrytningar när jag skulle sova.

Och sen i morse, när jag kom till jobbet, var det inte såå jävligt. Det gick rätt bra, Jag städade och producerade. Och kände att jag nog står ut, ett tag till. Fram till lunch ungefär, då min enda kollega går iväg. Jag är lite trött på att alltid äta ensam så jag smyger efter. Och ser henne plocka lunch, hon ser mig är säger med stor förvåning: ska du äta lunch? Mmm. Så jag går och sätter mig där vi alltid brukar sitta och hon kommer inte. Hon har istället satt sig med aktiekillarna, iggat mig totalt. Det känns så fint. Jag är trött som fan på att äta lunch hemma varje dag. Och hon är på min shitlist. Forever.

Sen släpade dagen sig fram och jag längtade till min Skanstullsoas. Och om sju minuter kommer Sessan hit. Vi ska äta Jordärtsskockssoppa med Parmachips. Och det är fan så mycket bättre.

Och imorgon ska jag träffa kusinen, som jag nästan aldrig ser. Det är ok, hon är inte min kopp te, men snäll ändå. Så visst. Tisdagen har också ett syfte.

Redo för lördagskväll på stan

Jag har städat hela dagen, och jag är faktiskt nöjd.
Nu ska jag snart ställa mig i duschen och göra mig lite presentabel.
M är hemma från Luxemburg och vi har bokat bord på Marie Laveau.
Så jag antar att jag kommer bli onykter idag också.
We'll se.

Konsertnight

Nu sitter vi i köket, syrran och jag. Vi värmer upp med lite gammal Winnerbäck och ett supergott rött vin som jag fått i present. Jojo.

Snart kommer jag att tappa rösten i Annexet, men det känns bara fint.

Annars hatar jag alla människor, dessa äckliga smittobärare som kommer att ge mig den där jävla vinterkräksjukan snarare förr än senare. Jag andas inte på tunnelbanan, och tar aldrig av mig vantarna när jag lämnat hemmet. Jag är mycket misstänksam mot en kollega som gick på toa 9 gånger idag. Jag räknade. Läskigt.

Har vi riktigt tur återfinns vi på Snottys eller Berlin lite senare. Jag kommer troligtvis vara hon med munskydd.

Kurvan börjar luta uppåt igen

Jag är trött som satan och dessutom lite för destruktiv för mitt eget bästa. MEN, jag har jobbat som en iller idag, fått massor gjort, och då känns det fantastiskt fint att faktiskt göra. Ja det funkar ju då. Jag känner mig duktig och dagarna går. Men längtar hem till sängen och vilan gör jag hela tiden. Inga hardcore-sessions på stan alls. Orkar inte.

Men lite hopp om livet får jag ändå. Lite hopp om framtida karriär. Jag tänker på det, hela tiden. Och jag tänker åtminstone försöka. För jag kan.

På fredag äntrar syrran och jag Annexet för den årliga Winnerbäckkonserten. En fin tradition. Hon skall upprepa sin singel-i-stan-helg och hänga med mig några dagar. Men med henne blir det sällan hard-core heller, jag tänkte dock försöka lura med henne till Skånegatan efter konserten. Hehe.

Ja just det

jag hade ju möte idag på gamla jobbet. För att jag vill att de ska bygga webb på mitt nya. Som jag ju slagit mig till ansvaret för. Och det var så coolt. För jag visste ju precis vad jag behövde, precis hur jag skulle kravställa. Och det var skönt att känna att jag kunde något, visste hur det borde bli.

Och det var faktiskt kul att träffa alla gamla kollegor. Nästan att jag tar tillbaka att jag gnällt över dem, för vi hade ändå en grej. En gemenskap. De känner mig. De minns. Och frågar rätt saker. Det nya jobbet har ju inte efter snart tre månader givit någon form av relation med andra människor. Och det är synnerligen tragiskt. Jag hoppas det blir bättre snart, nu när vi omorganiserar. För lunch ensam varje dag är...rätt trist.

Nej, jag gillade dem ändå på gamla jobbet. Även om vi var olika.

Mycket bra dag, trots allt

Ännu en BRA dag på jobbet. Busy och jag kände mig nyttig. Det är bra. Det går framåt. Jag tänker jobba mer så framöver. Så kommer det att gå ett tag till. Med tanke på att det är 23 arbetsdagar till jul och därefter 16 till Kenya. Så det går.

Lunchade med min mentor idag och vädrade min säkraste framtidsidé. Hon gillade. Och gav mig råd och förhandlingsläge och prissättning. Så nu SKA jag göra det. På lördag. På lördag skriver jag ihop det bästa prospektet och nästa vecka säljer jag mig själv. Damn it.

Och inte nog med det, jag slogs av den lysande idén om tjänstledighet. En månad, kanske maj? Då jag bara skriver, från morgon till kväll, då mina fyra böcker ska avslutas, påbörjas eller bearbetas. DET vill jag göra. Ska bara kolla med chefen. Och låta tanken mogna. Framåt februari eller så.

Jag har dessutom fått hemmagjord pizza och marängsviss med kidsen från förorten. Håhåjaja, jag är tacksam över att inte gå i högstadiet. A lot.

Det går väl an

Jag ligger ju helst under stenen. Men tvingade mig till jobbet ändå. Och det funkade bra. Det gick bra. Jag var upptagen med viktiga saker hela dagen så jag hade inte tid att fundera på min misär. Det var ganska skönt. Det gav mig hopp om att kunna stå ut ett tag till.

Sen hängde jag på Fashios jobb, på en schysst föreläsning om skönhet. Och jag fick en fin påse med mig hem som ska prövas. Jesus, jag kommer att bli oslagbart vacker. Det känns bra.

Sen ville jag gå hem och och lägga mig under mitt täcke och vara lite sjuk. I tvingade mig till motsatsen, eller ja, ett glas vin på Mondän så vi skulle hinna prata. Och det var bra. Vi hinner inte så ofta nu förtiden. Dessutom kom jag på en ny idé för mitt framtida liv som jag ska grubbla på lite grann. Det kan vara görbart, men jag vet inte ännu. Men det kändes riktigt bra.

Och en timmes samtal med en fantastisk man gjorde mig glad alldeles på slutet av dagen. Det finns mycket att vara tacksam för. Jag ska börja med det.
Nu sängen, och uppladdning inför morgondagens middag med två femtonåringar. Jag varnar nu: jag kommer byta språk lagom till kl 22 imorgon. Hejdå tanten.

Inlägg nr 600

Ja tänk, 600 inlägg på lite drygt två år. Det är en läskigt läsning, bloggen.
Och bekymren verkar inte ta slut heller, så det kan nog bli några inlägg till.
Jag har allvarliga karriärsfunderingar, som blir livsfunderingar. Jag vill inte vara 60 år och riktigt bitter över att jag aldrig gjorde något åt det, medan jag kunde. Så nu funderar jag hela tiden. Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad gör mig lycklig? What makes me tick?
Svaren kommer att komma till mig. När tiden är inne. Under tiden grubblar jag.

Helgen har varit seg, lite vin i fredags, lite indiskt igår och lite brunch idag. Men mest av allt vill jag ligga i sängen och sova. Sjukdomen är inte helt borta. Jag har en liten övervintringsperiod nu. Men det är ok.

Och nu, dags för introspektion resten av kvällen.

No

Tillbaka till jobbet var väl ingen hit.
Nope.
Igår kväll gick jag därifrån ordentligt febrig men dök ändå upp på Grappa. Jag hade ju sett fram emot det. Och satt i två och en halv timme med ett glas vin, dök i säng före nio och sov tio sköna timmar.
Febern borta idag och jag lyckades till och med få lite gjort. På jobbet alltså.
Sen tänkte jag hänga i soffan med en film men blev övertalad (ok, det krävdes inte så mycket) till ett glas vin på Riche och sen en Singstarkväll hos Fashio. Och sen Riche igen.
Nu är jag trött, inte särskilt berusad, eftersom vinet rinner långsamt långsamt i mig nuförtiden.
Men med mycket tankar. Som inte landar.

Men hey, imorgon fyller Smittohärden 2 år, så det är dags för mig att åka till förorten och dra på mig lite nya sjukdomar. Bye.

Gnällande utan dess like

Jag ska verkligen försöka låta bli att gnälla. Låta bli att älta. Men det är inte lätt. Inte alls.
Imorgon återvänder jag till jobbet efter min exil, och under tiden har mina kollegor tagit över mitt projekt, och utvecklat det i motsatt riktning i förhållande till hur jag vill ha det. Jag förbereder mig på en jävlig dag imorgon. Men innan dess kommer söta M hit och äter middag med mig och imorgon kväll blir det Grappagroupieshäng. Äntligen. Jag tror sista fullbordade, riktiga hänget var 3 augusti. När jag träffade DB första gången. Länge sedan. Även mentalt.

Och annars har min hjärna fått frispel och försöker hitta nya sanningar. Det går inte så bra. Jag är inte så nöjd. Jag önskar mig lite normalitet. Förgäves antar jag. Eller så är det som A säger, jag har fått ta över hennes gamla trasiga hjärna för att hon ska få lite andrum. Det kan jag väl visserligen göra för hennes skull, men det är ju tröttsamt om det påverkar mitt liv också. Kan vi inte sälja den istället? Till någon annan? Så kan vi shoppa nya tillsammans?

Campylobacter

Ajaj

Det finns de som fortfarande har ont i magen.
Och som får ännu mer ont i magen av tanken på att gå till jobbet på torsdag.
Äh, jag går och kollar lite på Heroes istället.
Det borde hjälpa.

Hehe

Pappa beställde en Irish Coffee, och valde, på servitrisens förfrågan ett sugrör framför en sked: "för att det ser mer coolt ut".
Ojoj.

Sjuk i huuvdet också

Sjuk är inte mitt bästa tillstånd. Jag går ner mig. Och då verkligen inte bara i en fysisk bemärkelse. Jag grubblar. Jag vrider och vänder på alla delar av mitt liv. Och kommer aldrig fram till något bra. Det är som om baktierierna (i det här fallet) även invaderar min hjärna och vägrar låta positiva tankar slippa därur. Jag tänker att livet är skit. Jag tänker att allt är värdelöst. Jag tycker att det är ganska värdelöst av min hjärna att göra så mot mig.

Jag borde vara glad. Jag borde uppskatta saker omkring mig. Men det gör jag inte. Det jag brukar se fram emot stinker. Jag vill bara krypa längre in under mitt täcke, och aldrig mer vädra mig för världen.

Jag antar att det går över, det brukar ju göra det. Men just nu är jag allergisk mot interaktion. Låt mig vara. Så tröttsamt, ge mig min energi och livslust tillbaka. Annars åker jag tillbaka till Sösakuten och ber om en skonsam lobotomi. Jag har hört att det är à la mode just nu.
Ge mig!! Lämna inga synliga ärr bara.

Min baba

Jag har tänkte lite. Jag började tänka igår på farsdag. Jag bojkottar farsdag och alla andra skithelger instiftade i kommersialismens namn (ja, inklusive jul, även om det sägs att det var Jesus som var upprinnelsen till den plågan, whoever he was). Jag ringde i alla fall far och talade om för honom att jag tänker på honom, men att jag inte vill gratulera. Jag brukar göra det. Han stöder mig i min tro. Men sen slog det mig; jag har aldrig talat om för honom att jag älskar honom (förutom på ett kort jag skickade mina föräldrar för tio år sedan, då jag tackade för en fin resa de tog med oss på). Jag har aldrig sagt till mannen i mitt liv att jag älskar honom. Och jag har inga planer på att göra det. Jag vet inte hur man gör. Mannen, som till och med min mor är avundsjuk på, för att han är så oförbehållslöst viktig för mig. Jag är pappas flicka. Men säga till honom att jag älskar honom är omöjligt
Varför är det så?

Snart kommer han och hämtar upp mig för min premiär på stan efter sjukdomsexilen. Vi ska gå på Texas Longhorn and I love it. And him. Men det är lättare att säga det till en hamburgare.

Jag är sorglig.

zzzzzzzzz

Nej, jag vet inte. Inget händer.
Jag ligger mest och är sjuk.
Jag sov till halv fem idag.
Jag funderar på vad jag ska äta.
jag har börjat på s1 av heroes.
Men nej, inget händer.

Uppåt framåt??

Om jag inte vore så rädd för att jinxa det skulle jag nästan säga att jag känner mig lite bättre idag.
Jag har ätit en smörgås och druckit en kopp te.
Allt fortfarande kvar i kroppen.
Å andra sidan sov jag till kvart över ett.
I don't know.
Jag har fyra avsnitt kvar av West Wing s4 att se. Jag ska göra det nu. MEN, vad ska jag titta på sen??? Det är torka här.
Det finns delar av mig som har börjat fundera på vin igen. Det lär inte bli idag. Men jag spontankräks inte längre vid blotta tanken. Det måste vara ett framsteg.

Jag försökte övertala mamma att komma hit och städa. Dvs köpa biljett från Gbg. Hon sa ja, men vi hittade ingen biljett. Jag får ligga i min smuts. Med min fd vita matta, som numera har en rund röd ring efter en liten olycka på festen i lördags. Orkar inte.

SO SORRY

Verkligen. Jag bloggar uselt. Men den här gången har jag faktiskt en ursäkt.
Jag har varit nära-döden sjuk sedan i söndags och spenderat de två senaste dygnen i en säng på Infektionsenheten på SÖS, med droppställning fastlimmad i armen. Jag har inte kunnat. Har inte haft någon dator. Eller ork heller för den delen. Och sjukdomen är mystisk och oidentifierad. Men galna smärtor, sjukt hög feber och ingen näring i kroppen sedan i lördags.
Inte roligt.
Jag är sjukskriven nästa vecka också, så det kommer att bli dagliga rapporter från sjuksängen.
Just nu, till exempel, längtar jag efter Chicken Tikka Masala. Och Naan-bröd. Med vitlök kanske... eller hamburgare med guacamole.
Ja jag lovar att blogga ofta, och det kommer att vara mycket spännande att följa.

Nuså, cocktails für alle

En av mina coola svågrar har hittat på tre drinkar till den där kokboken jag jobbar på men aldrig får ur mig. En av dem kommer att serveras ikväll (framförallt för att det är den jag minns hur han gör, tror jag). Han har döpt den till: Istället för middag.
Gör så här (måtten är jag osäker på, blanda tills det känns bra):
vodka
frysta päronhalvor
lingon eller tranbärsjuice
citron
sockerlag med inkokt ingefära (för mer smak, mixa ner lite av ingefäran också).
Blend it up.

Jag tror de kommer att bli berusade, de snygga snygga damerna.

Sen blir det lite Strawberry margaritas också, thanks to I, och lite hemmagjord pizza.

Ser ni cocktailklädda ladies prata väldigt högt, och skratta ännu mer, någonstans på Söder ikväll, är det troligtvis vi.

Maj gadd

Jag måste ju ladda upp lite energi inför cocktailpartyt imorgon. De snyggaste brudarna jag vet kommer iklädda verkliga blåsor att dricka många drinkar designade av min svåger S. Det blir också bra. Så bra.

I det verkliga livet börjar det bli riktigt bra på jobbet, med ny chef, med nytt coolt uppdrag, och med en känsla för vad jag kanske ska göra när jag blir stor. Jag tror att jag kommit något på spåret. Jag måste fundera lite, lägga upp lite strategi och fundera på om det är görbart. Om det är det, kommer jag att få ännu mindre tid, men förmodligen mycket roligare. Mer info kommer. Kanske.