+23 kilo!

Viktökningstakten verkar ha avtagit, vägde BARA 86 kilo i morse. Borde varit 89 med samma takt som innan. Det skulle vara skönt att stanna under 25 kilos ökning. Om landstinget är välvilligt ska det nog gå!

Och vad blev det av mig?

Och så var jag ruskigt välutbildad, högt skuldsatt, bosatt i mina drömmars stad, fortfarande smal och blond. Det låter ju väldigt fancy, men vad blev det?

Det blev först sju år i finansbranschen, där vissa av jobben var mycket kvalificerade och välbetalda. Med löften om att bli oerhört mycket mer välbetalda. Stundvis hade jag väldigt skoj, roliga kollegor och långa nätter på Berns och Riche, många gånger varje vecka. Jobben var både aspissiga och högintressanta. Jag tyckte det var helt ok och tänkte att det var väl så det skulle vara, ok att gå till jobbet även om man hellre hade stannat hemma. (Hade jag väntat Sigge då, hade jag inte haft något problem att tänka mig såväl 4 månaders sjukskrivning, som en mycket låååång föräldraledighet. Då hade jag med största säkerhet också skaffat barn med en ojämställd man som ändå inte velat vara hemma). Men någonstans var det inte jag. Tyckte det var jobbigt att gå till Kvarnen i dräkt efter jobbet, när jag träffade mina riktiga kompisar.

Ett synnerligen vedervärdigt jobb fick mig att fundera på om livet verkligen skulle se ut så här, jag kom fram till INTE, och bestämde mig för att bli PR-konsult istället. Det hade jag nog kunnat passa som, men jag halkade av en slump bara in på en webbyrå istället och kom till himlen. Halleluja. Jag tycker fortfarande webb är skitroligt och har haft turen att komma till en byrå som växer, med chefer som är administrativt ointresserade och lata, som gör att jag mer eller mindre utformar mitt eget jobb när det gäller de bitarna. När jag vill prova cheferiet frågade jag om jag fick, och vips hade jag min grupp. Och det är jättekul. Mest för att jag inte chefar med dem så mycket.

Och att det här jobbet passar mig så himla bra beror nog på det Jenny undrade om häromdagen, om min bossighet och planerandet. Jag var liksom projektledare redan innan, jag är det till personligheten. Sen när jag la min personlighet ihop med några arbetsuppgifter uppstod ljuv musik. Plötsligt var det lätt att jobba och jag vill aldrig gå hem. Så kan det gå, och jag är mycket ödmjuk inför turen jag har haft och jag hoppas innerligt att den håller i sig. Och att jag fortsätter tycka att det är roligt. Jag kommer aldrig att tjäna lika mycket som mina före detta finanskollegor, men jag har roligt. Och det är värt sjukt sjukt mycket mer. Det går heller ingen nöd på mig idag.

I början av 90-talet frågade jag min pappa vad jag skulle bli. Han sa att jag borde jobba med multimedia. Det tog jag inte på allvar eftersom han sa något som ändå inte fanns. Nu är det typ det jag gör. Fast 2.0.

Fint va! Trodde aldrig på detta solsken när jag var som ledsnast över jobben. Det är coolt att det aldrig blir som man tänkt sig ändå. Läskigt, men spännande.

Vad var det jag pluggade egentligen

Carin säger: Jag har alltid varit väldigt nyfiken på dina karriärsval - jag har förstått att du är jurist i grunden - men du verkar ha tagit en väldigt spännande väg.. :). Snälla inspirera mig!

Vilken härlig egotripp det här med frågor är, får bara prata om mig själv hela tiden. Det gör jag ju i och för sig annars också, men då känns det mer som för döva öron.

Först gick jag humanistisk linje i gymnasiet och läste såväl latin som grekiska. Jag var övertygad om att jag skulle bli journalist eller högst eventuellt professor i historia. I enlighet med mina intressen. Spännande att tänka på hur det skulle ha blivit! Men jag kom inte in på journalisthögskolan, (dock på Historia A), och kände mig gruvligt desillusionerad och besviken. Bestämde mig för att flytta till Lund där min pojkvän bodde. Han läste juridik. Men jag började med Spanska A på höstterminen. Till våren var jag redan hjärntvättad nog, hade lagt mina gamla drömmar på hyllan, och bestämde mig för att läsa något ordentligt. Som humanist fanns det ju inte så mycket att komma in på, förutom just juristlinjen. Där stannade jag i fem terminer med ett års uppehåll i Frankrike där mina ätstörningar fick utvecklas i full blom.

Min dåvarande puckopojkvän hävdade att alla humanister var ena riktiga losers eftersom de inte läst någon matte och jag var alldeles för ung för att inte bli provocerad och läste in gymnasiematten på komvux. Med MVG. Så det så. Ungefär då orkade jag äntligen dumpa honom och jag började fundera på om jag verkligen tyckte juridik så så himla skoj. Det gjorde jag inte, visade det sig. Eller jag tyckte nog det var rätt intressant, gör det fortfarande, (och ville väldigt gärna bli domare och sparka alla gubbdomare i arslet) men var inte tillräckligt intresserad. Och Carin, det vet du ju, att ska man orka juristlinjen måste man var MOTIVERAD. Och slita hårt i konkurrensen. Nej, det var inget för mig och mina flera hundratusen studieskulder. Jag plockade ut den juridiska examen "grundläggande rättsutbildning", som man kan ta efter fyra terminer, det som förr kallades för högskoleexamen. Alltid något, tänkte jag.

Så när jag var 23, skitsmal, blond(!) och singel flyttade jag från Lund och började läsa ekonomi istället. Jag var fortfarande indoktrinerad nog att tycka att det vore bäst med något ordentligt. På tre plockade jag sedan ihop en Ek Mag med inriktning på juridik/marknadsföring och över 450 000 i studieskulder.

Men vad gjorde jag då med alla dessa poäng? Fortsättning följer...

Tre veckor kvar

Eller fem. Eller sju. Det beror ju helt på hur man tänker sig det hela. Men eftersom jag tänker mig igångsättning 38+0 så är det tre veckor. Jag tänker inte fundera på hur en annan lösning skulle se ut.

Det är också två arbetsdagar kvar. Jag har faktiskt börjat se fram emot att inte gå till jobbet. Lite lite grann bara. Jag vill gärna vara där, jag gillar så mycket att vara där, men jag vill inte ta mig dit eller hem. Heller inte vara där så många timmar. Därför ser jag fram emot att ligga still ett tag och se om kroppen gillar det bättre. Och så innebär ju sjukskrivningen att det faktiskt börjar närma sig.

Min chef hade med sig sin fyraåriga dotter till jobbet idag. Hon frågade honom: "varför har den där tjocka tjejen pinnar när hon går?"

Jag får väl vara glad att hon inte sa tanten.

Försäkringskassan

Motvalls ställer berättigad fråga: Jag vill ha svar på frågorna längst ner i det här inlägget:

Läs nu också hennes eget inlägg först. Om ni vill alltså, menar jag. (Bossy).

Mitt svar: jag veeet inte. Det är en djungel och så himla sjukt komplicerat att få föräldrapenning (vilket är en mycket fin lyx vi har i Sverige) att man borde få en dags ersättning extra om man klarar av att söka rätt. Jag har suttit i timmar i telefon för att reda ut vad man få och inte. De flest gångerna har det varit över trehundra samtal före mig. Men då har jag lagt mig i sängen i vilrummet på jobbet och läst en tidning medan jag väntade.

Men så här då: bonusen baseras på ersättningsdagarna. Tar man lika många får man maximal bonus. Och vi då, som ska vara hemma nio månader var, där jag tar 1/3 av dagarna och min man 2/3, vi får inte så mycket jämställdshetsbonus alls. Trots att vi delar på millimetern. Det sänder också lite konstiga signaler, för då blir bonusen beroende av hur mycket våra inkomster skiljer sig åt. Och det känns inte heller särskilt jämställt.

Jennys andra fråga

Sen: berätta om den där dejten med din man! Hur träffades ni? Vad hände?

Hur det gick till när vi träffades skrev jag om för inte så länge sen, nämligen här. Den kvällen bestämde vi, redan efter några minuters samtal, att vi skulle gå på en utställning tillsammans som en kompis till mig hade i Hornstull. Typ:

- Ja, den var jättebra i alla fall, du borde se den.

- Ja gärna, vi kan väl gå på den?

- Ja gärna, på onsdag kanske?

- Ja, bra idé.

Så jag stod där i tunnelbanan med Gentlemen och väntade på honom. Han kom i tid. Enda gången hittills, och vi gick på utställningen tittade lite och gick sen till någon skum bar, det var full på Judith och Bertil. Kommer ihåg att det var lite stelt och lite nervöst, men att det ändå flöt på rätt bra.

Han hade en rosa skjorta på sig. Jag hatar rosa skjortor. Jag tror han tyckte att han var fin och att han anpassade sig till mig som jobbade i finansbranschen. Har aldrig sett honom i den efter det. Det störde mig lite men jag bestämde mig för att inte vara ytlig. Han rörde sig väldigt mycket vid bordet, typ lutade sig fram och tillbaka och sånt. Nu för tiden vet jag att han gör det när han är nervös, men då tolkade jag det som att han liksom lutade sig bort från mig. Vi drack två glas vin var. Sen gick vi därifrån. Vet inte riktigt varför, men på vägen sa jag

- Jag har ju vin i Skanstull också om du vill följa med?

Det ville han och när vi väl stod i mitt kök vågade jag röka också, vilket var bra för jag höll på att dö av nervösnikotinbegär. Han rökte också och det dröjde över en månad innan han vågade berätta att han snusade.

Sen stod vi i köksfönstret hela kvällen och pratade följt av lite hångel ovanpå sängen innan han åkte hem klockan två på natten. Vi hade bestämt att det inte skulle bli något hanky panky ännu. Moget.

Innan han åkte hade vi redan bestämt fredagsdejt. Jag bjöd honom på middag hemma, han var 45 minuter sen men hade väldigt vackra ljusrosa rosor med sig. Då hade vi också väntat färdigt på det dära hanky pankyt.

Är det jobbigt när jag bestämmer så mycket?

Några till frågor från Jenny:

Sen har jag en fråga till: du verkar vara ungefär som en del av mig är: väldigt planerande, bossig, passar liksom till att leda folk och ha saker i ordning och i fack. Blir det jobbigt någon gång? Vad säger din man? Min tycker att det är skitjobbigt att jag måste planera och ha listor på kylskåpet. Dock tycker han att det är tufft att jag tar för mig som jag gör och att jag chefar runt på mitt jobb.

Jag tror att min man gillar att jag bestämmer och har koll på saker. Hans mamma är lite likadan och dessutom är han rätt bekväm så det passar honom nog att någon annan tar ansvar. Men jag får lite ångest ibland när han säger att jag bestämmer allt i vår familj, för sån vill jag ju inte vara, jag vill ju att vi ska bestämma tillsammans (men helst det som jag vill). Han tycker också att det är lite jobbigt med alla exceldokument jag delar med honom, och alla listor på saker jag ber honom göra. Men han säger att han bara lyssnar när han har lust gör det han vill. Usch, det är ett jobbigt drag det där, att inte kunna släppa kontrollen till någon annan. Och samtidigt är det ju skojigt att planera. Det var först när jag fick ett jobb som typ går ut på det som jag blev riktigt bra på att jobba. Så det är ju rätt på något sätt. Sen gillar han också precis som din, att jag är chef eller nåt. Det verkar som han är stolt över mig.

Jag tror att han låter mig hållas också för att han vet att jag mår bra av det. Sen kanske han inte alltid gör som jag vill Men han säger också att det blir ju bra när jag planerar så då kan jag ju får göra det. Typ så. Stackars min man.

För mig är det inte jobbigt att planera dock. För mig är det roligt och tryggt och lugnande. Lite som principen i mitt liv som även min arbetsgivare har: genom struktur och ordning kan man vara mycket mer flexibel. Så tror jag.

Jennys andra fråga får bli ett eget inlägg!

Och amningen

Motvalls undrade också om amning. Jag tycker så här:

Alla får göra som de vill och bör inte lägga sig i vad någon annan gör. Det gör de tyvärr ändå.

Personligen är jag inte särskilt sugen på att amma:

- det verkar bökigt, man måste ha kläder som man dra fram brösten ur. Såna har jag ej.

- Brösten kommer var stora länge, vill ha små bröst

- det verkar kladdigt

- jag tycker det verkar vara en obehaglig känsla

- det gör mig mer låst

Men, jag kommer att försöka gör det ändå, av följande skäl:

- det är praktiskt att ha maten med sig

- man blir smal

- det sägs att det är mysigt, och det känns dumt att inte prova. Jag kanske älskar det.

Jag är övertygad om att han kommer bli frisk och glad och trygg även om han fick växa upp på ersättning. Det är inte farligt. Vi får se hur det blir helt enkelt. Och jag hoppas innerligt att folk kommer låta mig göra som jag vill. Även min mamma. Det är inte sannolikt dock.

I anslutning till inlägget igår om ätstörningar och graviditet så är det helt klart väsentligt för mig att amma, och göra det minst 6 månader. På det sättet blev min syster jättejättesmal. Hittills har allt varit lika med våra kroppar och graviditeter, då vågar jag inte göra annorlunda. Men annars tycker jag nog att tre månader skulle vara mer än nog.

Men allvarligt världen, låt alla bestämma över sina tuttar själv, för Guds skull.

En allvarlig fråga också

Lou ställde två väldigt bra frågor. Särskilt den första. Den tvingade mig att tänka till lite. Here goes:

1. Dina tankar åt ätstörningshållet, hur har det gått med dem under graviditeten? Du har nämnt att det känns okej, men konkret, hur har du dealat med känslorna kring vikt och mat? Känns det viktigt (ha!) att gå ned, bli jävligt foxy och klicka i louboutins efter The Birth, eller raljerar du lite? Jag är verkligen uppriktigt nyfiken.

Jag är väldigt kluven inför de känslorna. Jag har alltid haft dem, eller ska snarare säga, aldrig varit nöjd eller kunnat släppa sådana känslor. Men det har blivit bättre. Rent konkret gick jag i terapi under våren efter missfallet för att lära mig handskas med dem. Under första graviditeten, kort som den ändå var, hade jag konstant panik över att jag förändrades så mycket. Jag hatade varje sekund av den graviditeten och tänkte BARA på hur tjock jag var/kände mig. Och jag ville inte ha det så. Terapin fungerade bra, jag tänker inte på det särskilt ofta nu, eller mer så här: jag ser ut som fan, men jag låter bli att titta i spegeln för det tjänar ändå inget till. Jag kan inte göra något åt det och det är värt det för jag vill ha min bebis. Lite strutsmetod. Men den är rätt effektiv. Jag tänker att jag ska ta itu med det sen. Men vissa dagar kan jag inte hålla det på avstånd och kan då ligga och ha väldigt mycket ångest.

Jag vill också poängtera att jag inte är en sån som får en liten kula på magen när jag blir gravid. ALLT blir stort på mig. Jag var tvungen att ha gravidbyxor i v8, under första gravidteten som avslutades i v11 hann jag gå upp 7 kilo. Väldigt mycket sitter på ben och rumpa. Min syster är likadan. Hon blev jättejättestor och tjock. Sen blev hon pyttepytteliten och smal. Hoppas på det också. För hur rationell det än går att vara är smal = bra för mig.

Och ja, det känns råviktigt att bli superfoxy efteråt. Ibland. Min fåfänga är lite nyckfull, för samtidigt som jag gärna vill vara supernajs bryr jag mig ändå inte riktigt om det. Jag tycker det är tråkigt med smink, vet inte hur man fixar håret fint (har ALLTID hästsvans, för då slipper jag hår i ansiktet), har nästan bara tråkiga svarta kläder och tycker att gympaskor är grymt. Nylonstrumpor och tighta kläder är jobbigt. Tycker inte om smycken. Osv. Jag vill, men orkar inte, typ. Men visst raljerar jag också, jag är ganska medveten om att mitt liv kommer bestå mer av spyfläckade kläder än Louboutins framöver. Det är kanske därför jag tänker på dem så mycket. Eftersom det är så långt från verkligheten nu också så känns det fint att få drömma sig bort till något (nästan) ouppnåeligt.

Och så här är det, det är fortfarande väldigt viktigt för mig. Jag kommer att jobba hårt efteråt för att komma i samma kläder som jag hade innan. Jag kommer inte att må helt bra förrän jag gör det. Sen hoppas jag att det blir mindre och mindre viktigt. För det är inte allt, det vet jag ju. Men det är inte lätt heller, att ändra ett helt livs tankemönster.

Den andra frågan var lite muntrare kanske:


2. Jag brukar skriva listor på exakt vad jag har gjort av med pengar på och exakt hur mycket jag kan göra av med nu, och sen sitta och laborera med listorna: 'Om jag lägger undan det här kan jag ändå göra det här, men om jag sparar in på det här har jag ännu mer och...'
Kära bullen, kära bitter: Är jag normal?

Svar: OH JA! Vad underbart, vad roligt. Om du har iPhone, skaffa appen Mina Utgifter. Älskar föra in nya poster och sen titta på statistiken. Fler borde vara som vi! Planera pengar är det roligaste som finns. Särskilt som det blir över. (Analysen av den ståndpunkten vill jag inte ha!)

OBS, ej girig

Vill bara förtydliga att jag är jätteglad för alla frågor jag fått och vill inte verka girig eller så. Det var bara så skoj.

Ännu fler frågor. Hurra!

Jätteroliga Linn ställde ytterligare några frågor:

Jag undrar lite om du är sugen på syskon till Sigge when/if that day comes eller om det får räcka med en?
Sen undrar jag vilken bok du brukar rekommendera till andra?
Och har du haft några roliga cravings nu när du är preggers? Typ äta sand, sitta och lukta i källare och sånt.

Nu hoppar vi över alla tänkbara brasklappar om jag ens KAN bli preggers igen, när jag är så där dödsgammal som jag kommer vara sen. Och tänker på om jag verkligen vill. Och det är väldigt kluvet faktiskt. Jag tycker om att ha syskon och vill nog gärna att Sigge ska få det också. Det är tryggt och fint och roligt. Sen är jag nog så svennig att jag kanske inte ens vågar sätta mig emot normen. Å andra sidan, både jag och min man är rätt så bekväma och ganska rädda för den här förändringen som snart kommer men som vi inte riktigt fattar hur stor den är. Jag tror fortfarande att allt kommer vara som vanligt, lite mer svårplanerad bara. Det kanske räcker med en för oss. Det är ju rätt jobbigt med barn. Och jag gillar egentligen bara de jag känner väl. Och jag är inte alls säker på att jag kommer att orka en gång till, fysiskt. Just nu känns det som att det bara blir Sigge. Men jag har hört att man glömmer. Sen är dyrt med barn också. Jag som bara blir snålare och snålare.

Jag brukar alltid rekommendera min allra bästa bok någonsin, Gentlemen av Klas Östergren. För den är den bästa. Sen är det svårt sånt där, ingen annan läsare kan ju uppleva allt det jag har känt när jag har läst den boken (en gång om året sedan 1993) = mycket härliga känslor. Den representerar också massor av den där stockholmsromantiken som jag är en big sucker för, som fick mig att längta hit ännu mer när jag fortfarande bodde på andra sidan. Av samma skäl älskar jag också Fogelströms Stadserie. Det är inte en slump att jag bor på Söder. T ex fick jag precis reda på att min farmors pappa Nisse bodde i huset mitt emot där jag bor nu, för ca 100 år sedan. Jag dör på sånt. I alla fall, läs Gentlemen, varenda människa. Det är för övrigt även min mans bästa bok. Det hade jag googlat fram genom hans gamla blogg inför vår första dejt. Så jag stod och läste den när jag väntade på honom. Han höll på dö av lycka. Så det var lätt för mig att veta att han var rätt.

Cravings slutligen. Endast en riktig - mjölk. Har druckit många många paket mjölk på sistone. Sjukt sjukt gott. Annars släppte jag ätande fritt och har ätit väldigt mycket av sånt jag inte tillåter mig annars. Mackor. Glass. Pizza. Bullar. Kakor. I sådana mängder att det kanske skulle kunna kallas cravings, men jag tror inte att det är det, jag tror verkligen att jag bara passat på. För sen blir det inget mer sånt, Jag är typ Katrin Z. Det kan ha påverkat min viktuppgång på minst 20 kilo (orkar inte kolla igen). Kanske. Men jag har varit tvungen. Det har varit väldigt skönt att slippa sitta och lukta på en källare dock.

Åh så roligt det har varit med frågor, jag är alldeles till mig. Ni kan väl ställa fler, även om ni inte är intresserade av att veta någonting. Jag är så intresserad av att svara. Pretty please!!!

En äcklig grej

Vet inte om det är en gravidgrej, vi kan väl säga att det är det så kan vi hoppas att det försvinner snart, det är att det dräglas väldigt mycket nu för tiden. Som när jag sover middag. Jag sover ju väldigt lätt eftersom ju hela svalget bara stängs och så börjar jag snarka. Typ. Och varje gång jag vaknar till är kudden helt blöt. Så jag vänder på den. Till nästa gång jag vaknar. Då vänder jag på kudden igen. Den är fortfarande blöt. Mysigt.

Ojoj, fler frågor!

Debbie ställde massor med frågor. Yay!

Hur mycket lägger du på mat i månaden?
Och så undrar jag vilket inlägg som är ditt bästa inlägg nånsin (ditt/nån annans)?
Och så undrar jag om har en favoritteveserie?
Och om du twittrar?

Om man räknar pengar vi lägger på mat från affären så ligger vi runt 4500 per månad (ink toappapper etc). Egentligen alldeles för mycket på två, men vi köper all mat i stan = dyrt, mycket ekologiskt = också dyrt, och sen köper vi dyra grejer också (typ kött). Kanske måste vi ändra på det någon gång i framtiden, men jag tror inte det. Hellre mycket pengar på mat än något annat. Däremot slänger vi nästan ingen mat alls, jag äter upp allt dagen efter på jobbet. Kanske 70% av min jobbmat kommer hemifrån. Om man lägger till mat vi äter (åt) på restaurang skulle det kunna bli några tusenlappar till. Men då ingår alkohol också. Och jag räknar inte det som mat, utan som nöje. Den posten lär också vara kraftigt reducerad i framtiden. Under graviditeten har jag sparat 4000 per månad som tidigare enbart gick till alkohol, krogbesök (ink mat) och cigaretter. Det är billigt att vara nyttig. Sammanfattningsvis: mat och det som hör till är det i vi lägger i särklass mest pengar på. I övrigt har vi rätt låga kostnader. Privatekonomi är ett av mina favoritämnen, som kanske märks. Älskar hålla koll, spara, räkna, planera. Men också att konsumera. Det kan man om man sparar först. Det är lite min grej.

Bästa inlägg? OJ vilken svår fråga. Andras kan jag inte nämna eftersom jag absolut inte kan komma ihåg sånt. Av mina egna är det nästan lika svårt. Nej. Jag får suga på den ett tag. Kommer inte på.

Favoritteveserie. Oh ja. Fast flera många. Vi tittar så himla mycket. Världens bästa serie är nog ändå Vita Huset. Jag älskar Huset Elliott (om ni minns?), även om den är lite stiff ibland. The Wire också. Sopranos. Mad Men. Och har en stark kärlek till Greys Anatomy, även om den har varit trött de senaste säsongerna. Just nu tittar jag på: Sons of Anarchy, Glee och the Good Wife.

Och Twitter. Jo, det gör jag, men i mitt riktiga namn, och även i mitt jobbs namn. Så lämnar det utanför det här. Har dock blivit sämre på att twittra, tyar inte riktigt.

JA! En fråga har kommit

Jenny ställer en bra fråga. Den kanske besvarar alla andra också, men vet ju aldrig. Helst inte.

Bästa promenad: Just nu: den man får gå. Annars Årstaviken runt. Älskar Årstaviken.
Favoritförort: Jag är inte så förortig. Men om vi skulle bo utanför Södermalm skulle det nog bli Aspudden, Kransen eller Gröndal. Om vi skulle bo i hus (händer INTE) skulle jag gärna bo i Enskede eller Bromma. Som alla andra med 10 extra miljoner på fickan.
Favoritgata: Götgatan blir det nog ändå. Pulsådern.
Favoritdrink: Just nu: allt med alkohol. Annars: champagne, vin, både vitt och rött. Gillar inte sprit så mycket.
Äter lyxmiddag på: Skulle vilja äta lyxmiddag på Mathias Dahlgren. Det har jag inte råd med just nu.
Här bjuder jag mamma på middag: Nästa gång blir det Lisa på Torget så att hon förstår hur jag vill ha min Toast Skagen.
Här bjuder jag pappa på middag: Prinsen. Han bjuder mig på Tennstopet. Eller Mäster Anders. (ÅH, länge sen).
Bästa mikromaten: Matlådan från igår. Annars är havregrynsgröt det som smakar som det gör ändå.
Fikar gärna på: Fikar inte så mycket. Eller jo, om man räknar in helgfrukostar? I så fall Louie Louie, Gilda eller Urban Deli. D v s såna som ligger nära hemma.
Bästa lunchställe: Upptäckte igår Esperanza på Drottninggatan. Skitgod pasta och så göllig personal.
Bästa kaffet: Dricker inte kaffe.
Bästa baren: Har typ glömt. Den som jag är på när jag vill ha bar. Kanske Lilla baren då. Nej nu vet jag ju, Berlin, Snotty och PSB. Där brukade jag ju jämt vara. Känns som hundratusen år sedan.
Senaste teaterföreställning: En på Dramaten i höstas, som jag glömt namnet på. Bra var den inte heller.
Senaste utställningen: Går förbi ett ställe på Götgatan varje dag på väg till tunnelbanan. De har fina tavlor i fönstret som jag skulle vilja ha.
En bra gå bort-present: Skicka blommor före själva festen. Überlyxigt. Har inte gjort det än, men om jag blir bjuden på fest igen ska jag göra det.
Favoritlyxartikel: Jag vet inte riktigt vad lyx är. Men om det är sånt som man egentligen är för snål för men ändå skulle vilja ha kanske fina underkläder skulle ramla i den kategorin. Skulle nog känna mig lyxig i vad som helst som inte går upp över naveln. Men dyra saker som jag köper ofta för att jag älskar men som ändå nog är onödigt är nog champagne ändå. Förr i tiden blev det nog en flaska i veckan. Gott! (ligger i en kylen och väntar).
Läser just nu: Årstafruns dolda dagböcker. Och märkligt nog, ungdomsboksmanus.
Läser helst: Läser nästan allt, men älskar extramycket historiska romaner med bra research och verklighetsförankring.
Favoritråvara: Vin (är väl en råvara?)
Favoritfärg: Grön, så där starkt grön, fast inte neonigt
Favoritmärke: Jag gillar Whyred och Filippa K. Köper dock allt på H&M. Slut på det nu.
Favoritskor: Ett par Acnestövletter. Men mina framtida Louboutins kommer vara favoriterna. När jag som småbarnsmor kommer gå i 9 cm-klackar varje dag. Jo.
Dricksprocent: Avrundar uppåt mellan 10-15%. OM servicen varit bra. Annars 0 kr.
Modeförebild: Är fan för gammal för sånt. Alla som inte är gravida.
Motionerar: Till och från. Helst springandes. Helst inte alls.
Det dyraste jag har köpt: Lägenheten så klart. Men annars min förlovningsring. Som jag betalade själv.
Favoritprodukt på Apoteket: NÄSSPRAY. Halleluja. Måste jobba på mitt beroende sen.
Lyssnar på: Oftast P1, eller något min DJ-man spelar. Har liksom slutat spela själv.
Bästa förfestmusiken: Håkan, till förfest, fest och efterfest.
Senast gnolade: Nej, sånt gör jag nog inte.
Dansar helst till: Dansar bara till Håkan.
Senast köpta skivan: Tror det var Sonja Åkessonsamlingen?
Mitt sämsta köp någonsin: Så mycket onödiga kläder jag köpt i mitt liv. Vill i framtiden bara köpa perfekt, lyxiga plagg som jag har hela livet. Känns inte sannolikt dock.
Senaste impulsköp: Lite kläder till Sigge, fast han inte behöver några. Bland annat en sparkdräkt med apor på.
Senaste fyndet: En ishink från Johansfors, den är fantastisk, längtar till nästa fest.

Senaste secondhandfyndet: Se ovan.
Mode jag aldrig vill se igen: Vet inte. Sånt som gör att jag ser tjock ut.
Värsta huvudbonaden: På mig, nästan alla.
Bästa huvudbonaden: Hatt med flor. Önskar jag skulle känna mig bekväm i sånt. Det känns råcoolt.
Favoritaccessoar: Mina ringar.
Transportmedel: Gröna linjen och taxi

Återvinner: Allt..
Hejar på/håller på: Handbollslandslaget. Annars intet.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Läser bloggar.

Så komsikomsi flera frågor!

Frågor?

Tror kanske inte att det är någon idé, jag har inte bloggvärldens största läsekrets men jag undrar ändå:

- är det något ni vill veta? Ställ frågor i kommentarsfältet så kan jag berätta. Om ingen ställer några frågor kommer jag få förmätenhetsångest och dö. Det vill ni väl ändå inte. Seså!

Ekonomisk sammanställning januari

Så här gick det för mig första månaden med köpstopp. Ganska bra, men helt stopp blev det ju inte. I alla fall, det här har jag köpt:

2 Sl-remsor 360 kr
Lunch ute 84 kr
Fika 46 kr
1 bok 75 kr
Fika 75 kr
Kläder till Sigge 333 kr
Fika 55 kr
Lunch ute 105 kr

Taxi 169 kr

Summa 1302 kr

Så här lite pengar har jag inte gjort av med sedan jag var student. Lite coolt att det går ändå. Minst hälften hade jag kunnat låta bli om jag verkligen ville.

Detta innebär att jag sparat:
10 000 kr
och har 9000 kvar till målet. Det borde ju gå, kan man tycka.

Problemet som nu uppstår är att jag sätter ett annat mål. Mycket högre. För att det förmodligen går. Det vore i och för sig helt magiskt om jag fick köpa den där diamantringen som ska bli den tredje ringen på ringfingret. När jag nu får på mig ringar igen. Jag hade liksom mest tänkt på den i fantasin, eller i den avlägsna framtiden. Nu tänker jag på den lite på riktigt. Ojoj, vad fint det vore. Nu är jag ännu mer peppad.

Nu gav jag upp

Idag har jag resignerat och insett att jag inte klarar av att jobba mer. Eller så här, jag jobbar till och med nästa tisdag, för det är en hel del grejer jag vill hinna med. Men sen stannar jag hemma, kanske jobbar jag någon timme här och där, beroende på om någon behöver mig. Ohh, läskigt om ingen skulle göra det.

I alla fall, har så sjukt jävlarns ont nu hela tiden att jag inte kan sitta upp längre. Vet att jag kommer bryta ihop och dö av ångest och uttråkning när jag är hemma men jag har inte längre något val. Nu har jag BESTÄMT att det blir den 18/2 och dit är det 24 dagar. Det måste gå.

Specialistmödravården har dock inte hört av sig. Måste ringa imorgon och tjata lite mer.

Saker jag ska göra idag:

- se på Glee och äta glass

- läsa om Årstafrun

- tvinga min man att fylla i blanketter

Kommentar ang föräldraledigheten

Det gläder mig MYCKET att det finns så många med vettiga åsikter kring föräldraledighet, så mycket att det får bli ett nytt inlägg istället för att fortsätta i kommentarsfältet. Jag är väldigt glad över alla kommenterar och er syn på det. Jag har visserligen inte varit orolig för vårt val, men det känns skönt att fler blir upprörda.

Majoriteten som kommer med synpunkter är kvinnor runt 40, lite mer kanske. Men inte enbart. En kollega (kvinna, 30 år) sa senast i fredags:

- men du vet ju inte om det kommer att fungera att du ska jobba. Tänk om han får kolik t ex

Det enda som skulle hindra är ju om han är ett sjukt barn eller totalvägrar att ta flaska. Då får vi lösa det på något annat sätt. Visst. Men det finns vägar runt det också.

Och precis som i en en kommentar, så tycker jag att det är märkligt att jag måste gardera mig med "om allt går som det ska", varje gång vi pratar om detta. Det behöver aldrig min man göra. Han är nämligen en modern manlig hjälte. Jag är en egocentrerad affärskvinna utan intresse för mitt barn. Skönt att vi har rollerna klara nu redan.

Hade min man varit den som tjänat mest, hade vi fått många kommentarer om hur vi ska ha råd, och hur det vore bättre att han bara tog sina två månader. För vår ekonomis skull. Nu när det är tvärtom är det ingen som tar upp frågan. Vilket leder till en annan del av den här debatten som jag inte orkar gå in på riktigt just nu, nämligen att vääääldigt många män skyller på ekonomin för att slippa vara hemma. En del kvinnor också, som inte vill dela med sig av föräldraledigheten. Som inte fattar att barnet är viktigare än pengarna. Varje dag. Hela månaden. Och då är det ju märkligt att vi klarar av att dela på ledigheten trots rätt stora skillnader i inkomst.

Oh well. Idag är smärtan större än ilskan så jag lämnar ämnet nu, viss om att jag inte är ensam.

ORKAR INTE MER

Nu orkar jag inte mer.

Nu får han komma, prematur eller inte.

Jag har så ont att jag inte kan gå ur sängen.

Ligger bara och bölar.

Citodonet funkar inte.

Tror att jag måste ge upp min envishet och sjukskriva mig men förstår inte hur mitt psyke ska klara av att ligga i sängen i fyra veckor till. En helg räcker för att bryta ner mig.

Veckans höjdpunkt

Igår åt jag en så fantastisk middag att jag fortfarande tänker på den. På Vassa Eggen serverar de ett makalöst fint kött och nästan ännu bättre tillbehör. Jag bröt mot minst två gravidregler genom att dricka ett halvt glas vin och äta köttet helt blodigt. Jag ångrar ingenting. Men osten har jag hållit mig från. Maten var bäst men servicen rätt trött och ljudnivån helt hemsk. Efter två timmar sa min rygg tack och hej och jag orkade inte halvligga över bordet längre. Ungefär som jag känner nu, mitt i Skavlan, en fredagkväll på Södermalm, 2011. God natt.

PS. är i v 35 nu.

Saker som gör mig arg

Här kommer en:

alla jävla människor som ska ha synpunkter på hur vi väljer att fördela vår föräldraledighet. Som är så hårt fast i den traditionella könsmaktsstrukturen att de inte klarar av avvikelser och andra (och kanske bättre?) sätt att lösa ett problem, eller åtminstone en omställning i levnadsvillkoren.

Så här kommer vi att göra i vår familj:
De första nio månaderna är jag föräldraledig. MEN, jag kommer att jobba varje fredag så fort rutinerna har satt sig. Min man jobbar då 80%.
Nästa nio månader är min man föräldraledig. Jag kommer att jobba 100%.
Detta innebär att han kommer att ta ut fler föräldradagar än jag, även om vi delar tiden lika.
Det förutsätter givetvis att Sigge föds frisk, skulle vi inte vara så lyckligt lottade kommer vi BÅDA vara med honom på sjukhuset, inte bara jag. Och min man stannar hemma hela första månaden så att vi alla tre kan vänja oss vid varandra.

Det finns många skäl till att jag kommer att jobba 20%, här är några av dem:
- Jag VILL
- Jag tycker att det är roligt
- Jag är chef för en grupp som jag vill fortsätta ta hand om
- Mitt företag mår bra av att jag gör det
- Jag kommer att må bra av att få vara lite vuxen då och då
- Jag tjänar mycket mer än min man
- Det är viktigt för oss att Sigge får en lika nära relation med sin pappa som sin mamma
- Det är viktigt att det inte endast en person som kan ta hand om Sigge.

Och här är ett urval av de invändningar vi möter:
- Du kommer inte att vilja det sen
- Men tänk om han får kolik (?!)
- Har ni råd med detta när hon har ändrat sig och du inte kan gå upp till 100% igen?
- Det kommer vara för jobbigt för dig att pumpa ur på jobbet
- Du kommer längta för mycket efter din bebis
- Han kan ju inte amma
- Ja ja, vi får väl se hur det blir sen

Och många många fler. Jag ser inte ett enda rationellt argument för att vi inte skulle göra så här. För oss är det den bästa lösningen.

Oh, nu blev jag så upprörd igen. Måste andas en stund.

Citronlyx

Jo, han är ju världens bästa man. Jag önskade mig något surt att dricka och han kommer hem med lyxig obskyr fransk citronläsk för 42 kronor flaskan. Mer rätt än så kunde det inte bli, en dag som denna.

Så här ser Sigge ut

Notera även den nätta hyllan som numera ryms i en G-kupa. Observera att det är före amning. Är lite osäker på hur stora kupor som finns men jag antar att jag behöver typ J sen.

En skarp blick kan även se hur mina händer mest är en stor klimp kött numera.

Bortse gärna från det odiskade köket.

En annan inställning

Ringde specialistmödravården igår för att boka tid för samtal om igångsättning och det gick ju inte så bra, eftersom läkaren tydligen måste göra en bedömning av remissen innan jag kan få en tid och den hade inte kommit fram ännu.

MEN, troligtvis får jag komma dit om två veckor. Det är ok. Plus att sjuksköterskan sa "du kan ju ändå inte få igångsättning förrän 37+0". Vilket jag ju vet och inte ens vill, men bara INSTÄLLNINGEN. Helt annorlunda än den jag mötte på MVC. Har ingen aning om vilket resultatet blir, men gillar mer en mottagning med det tidsperspektivet. Ska inte hoppas för mycket nu heller, men snälla snälla snälla, ge mig 38 + 0 då? Snälla!

Och ikväll är det handboll igen.

Laga kroppen

Jo men, var hos sjukgymnast för första gången igår och får väl lov att äta upp min envishet ändå. Jag borde gått tidigare. Fick akupunktur. Det vet jag inget om, jag hoppas det kommer att funka. Det märktes liksom inte. Men jag fick OCKSÅ massage på de allra ondaste musklerna och blev knäckt i ryggen. Hade förbannat ont igår kväll men oh vad det är värt det. Nu ska jag gå två gånger i veckan ändå fram till slutet och jag längtar redan till torsdag. Dessutom bedöms jag så invalid att jag får sjukresor betalda av landstinget för att komma dit, så det kostar nästan inget. Premium.

Mera sport

Yay, vad det spelas handboll. Tror att de vinner match efter match bara för min skull, så att jag ska ha något att göra januari ut. Trots ajaj de luxe idag slutade dagen helt grymt.

Den bästa mannen

Jag tror att jag har världens bästa man. Om det fanns en tävling så tror jag att han skulle göra succé. Han sköter ALLT arbete hemma, utan uppmaning eller klagomål. Bara helt naturligt. Och dessutom ger han mig så fina komplimanger och låtsas som att allt är som vanligt, att hans fru inte alls är oduschad, med påsar under ögonen, ganska äcklig och snarkar högre än vad som troligtvis är möjligt. Han säger fortfarande att jag är vackrast i världen. Och så kommer han med egna initiativ också, på saker jag behöver utan att jag ens hunnit fundera på det, så som glass, varm vetekudde eller te när det är tjockt i halsen.

Det enda han har klagat på är just snarkningarna, men inte ens då var det ett klagomål, utan en vädjan om att jag inte ska bli arg om han sover på soffan ibland, för att han ska kunna sova överhuvudtaget.

Ett riktigt praktexemplar.

Det var roligare förr

Idag har jag:

- ätit frubby

- läst Spill

- spelat Angry Birds på paddan

- duschat

- sovit igen

Om detta hade varit en vanlig lördag i mitt vanliga liv så hade det kunnat se ut så här:

- Frubby på café med tidningar och maken

- Lätt shoppingrunda, d v s bara glida in lite olika butiker vi råkar gå förbi, och med säkerhet hade något nytt och onödigt fått följa med hem.

- Systembolaget

- Museum/utställning/film på eftermiddagen

- Ett eller kanske två glas vin på lämplig eftermiddagsbar

- Matshopping

- Skojig helgmatlagning (om inte resto)

- Dusch och piff

- Middag, kanske med andra, kanske på restaurang.

- Kanske en fest, eller lite häng någonstans med några vänner

Det var roligare förr

Vilken fredag

Åh idag har varit en sådan bra dag. Det är så sällsynt numera att jag knappt minns dem mellan gångerna. Jag fick gjort massor, säger massor på jobbet. En skön tillfredsställelse efter ett gott dagsverke. Liksom. Jag var effektiv och hade så bra möten med min grupp att jag ibland nästan tror att det passar mig att vara chef. Det är ju roligt att lösa sådana problem, människoproblem. Och så strök jag hur många punkter som helst från listan med saker som borde göras innan babyn kommer. Och inte nog med det, jag har bara haft begränsade smärtor och fick dessutom sova i sex hela timmar.

Och nu är Majsi här, vi äter något så ovanligt som chips, det är inte min grej annars, och dricker Fanta. Och så ska vi titta på På Spåret. Till middag fick jag Biff Rydberg. Jag säger det, det är de små nöjena som vinner till slut. Jag känner lite tacksamhet!

Det årliga sportinlägget

Även detta år är jag sanslöst peppad och lycklig över handbollsmästerskap. Just detta år hoppas jag extra mycket på Sverige, och att de går vidare och allra helst vinner, eftersom jag behöver fylla min tid med saker som gör mig glad. Åker de ut kommer jag inte att titta mer. Håller de sig kvar kommer allt tittande och spekulerande hålla mig sysselsatt till 28 januari och efter det är det ju nästan ingen tid alls kvar.

Att vara tjock

En gång i mitt liv var jag en riktig smalis. Jag var 22 år, åt nästan ingenting, sprang några mil i veckan och vägde sisådär 48 kilo. Jag var råsnygg och mådde skitdåligt. Sedan dess har jag vägt mer. Ibland väldigt mycket mer. Större delen av tiden något som kanske kan beskrivas som lagom, av andra, men inte mig själv. Under några år kunde man inte beskriva mig som lagom ens om man försökte vara snäll. Det är komplicerat, och har alltid varit det. Jag har gått i terapi för det. Och jag vet att jag aldrig kommer att släppa det helt, men har förlikat mig. Tror jag i alla fall. Efter förlossningen kommer jag slita hårt för att komma tillbaka till samma storlek som innan. Det är viktigt för mig, framförallt av estetiska skäl, som påverkar hela mitt välbefinnande. Och det är ok att känna så tycker jag. Men jag ska göra det på ett sunt vis. Så långt har jag i alla fall kommit.

Och nu tappade jag tråden lite, men jag tänkte på hur det är att vara tjock. Nu är ju jag tjock på ett särskilt vis, speciellt över magen, men de där 22 kilona sitter ju inte bara på babyn, en hel del av dem sitter på mig också. Och det är verkligen fruktansvärt att vara tjock, av helt andra skäl än att mitt eget självförakt får fritt spelrum. Det gör ont. I ryggen, axlarna, nacken. Det gör väldigt ont i knäna, att bära alla dessa kilon. Det är obekvämt när det skaver mellan låren och under armarna. Detta ska jag komma ihåg, sedan i vår, när jag kämpar hårt med mig själv. Att det inte bara handlar om att vara snygg, utan att kroppen INTE mår bra så här. Man orkar inget.

Men det är nyttigt för självterapin att se siffran 83 på vågen. Utan att dö. Det är mycket nyttigt. Det är nästan så att jag hoppas på 90 kilo, för den mentala träningens skull. Men bara nästan.

Efter förlossningen

När jag tänker på livet efter förlossningen tänker jag väldigt lite på att det kommer en ny person som ska bo hemma hos oss. Att han kommer att kräva rätt mycket tid och uppmärksamhet, och att våra liv kommer att rätta sig efter hans. Det är för abstrakt. Det blir nog bra det där.

Istället tänker jag på vad jag ska göra, vilka oändliga möjligheter som ligger framför mig. Gå till Ica själv, åka ner till tvättstugan utan hjälp, byta lakan, böja mig ner och ta på mig skorna. Så många spännande saker.

Och när jag provat på de äventyren är det dags för de lite större, gå ut och dricka vin, kanske kanske röka bara en eller två cigaretter (fast jättesällan förstås), hänga på SATS vareviga dag, springa i Årstaviken, köpa massor av smala snygga kläder, göra snygga frisyrer, tillbringa för mycket tid i antikaffärer och köpa för mycket porslin som jag inte behöver. Såna där ytliga saker.

Jag hoppas verkligen att jag kommer ha tid för de sakerna. Också. Och att jag fortfarande tycker att det är roligt. Jag vill inte bara bli mamma. Jag vill bli mig själv igen också.

En sådan besvikelse

24 kr vann jag på min lottorad. Vansinnigt orättvist, tycker jag. Jag hade liksom ställt in mig på att byta upp mig från 62 kvm till si så där 200. Och har i princip redan åkt till Paris för att köpa den där tjusiga Chanelväskan som jag ska ha i mitt nya chica, glamorösa mammaliv.

*återgår till att spela Angry Birds*

En mycket bättre dag

Jag har varit helt lycklig hela dagen för att jag fick sova i sex timmar. Vilken skillnad det gör. Det verkar som om Sigge också blev lite påverkad av medicinen, eller möjligtvis att jag blev bedövad lite överallt av den, för klockan fyra idag hade jag fortfarande inte känt några fosterrörelser på hela dagen. Jag ringde förlossningen för att kolla om man skulle åka in eller inte, och det skulle man tydligen. Och jag är så glad för det. Först och främst: Sigge mådde jättebra.

Det som var så extra bra med detta var att jag blev dödskär i alla på förlossningen. Det var så mysigt att vara där, och jag kände mig makalöst omhändertagen. Tre personer gullade med mig hur länge som helst, ingen brådska, ingen stress och fika på rummet medan vi väntade. Jag kände mig väldigt trygg och det var fint att få en bild av hur rummen kommer att se ut när det väl är dags. Såg också ett badkar - jättestort - och vill genast hoppa i. Längtar till jag ska bada i det! Nu känner jag mig liksom trygg med förlossning och allt det. Och alla tre tyckte att igångsättning vore en bra idé för mig. Så det så.

Försöker uppdatera lite oftare

Den fantastiska Jenny har skrivit om mig så att jag rodnar av förtjusning. Jag vet inte vad jag ska säga, hon känns ju som en sån man vill hänga med, som man kommer att riktigt roligt med, en sån som är cool, smart, snygg och rolig. Och så tycker hon så fint om mig. Tänker att jag borde uppdatera oftare. Har ju inget att skriva, mer än ont, uttråkad, tjock, vinsugen. Kan ju inte vara kul att läsa om och om igen.

Nu ska jag i alla fall gå ut i vårt matrum på jobbet och äta min medhavda lunchlåda – pastasallad med kalkon och lite annat i, resterna från vår gigantiska jättekalkon i julas. Tror att resterna i frysen räcker till matlåda med samma rätt januari ut. Visserligen väldigt tråkigt, men åh så billigt/praktiskt/miljövänligt. Måste också passa på att äta pasta medan jag kan, det kommer bli kolhydratsförbud lite senare i vår, när det är dags att försöka gå ner de där kilona, 25-30 eller vad det nu blir. (Just nu 22).

När jag ska sova på kvällarna fantiserar jag om alla fina kläder jag ska köpa/bära i höst när jag har gått ner alla mina kilo plus i fantasins värld, ytterligare minst fem. Intressant att jag tror att jag kommer tycka att det är bekvämt och naturligt att ha 10 cm höga klackar och läppstift varje dag när jag aldrig haft det innan. Men som småbarnsförälder ska jag tydligen bli ultrachic. När det jag mest av allt behöver är ett par nya Stan Smith i stl 39, så att jag åtminstone har ett par skor som går att få på fötterna, istället för de jag har med hål i. Istället tänker jag på Louboutins. Because I’m worth it. Vilket jag förvisso är, tror det får bli min push present till mig själv från mig själv. Till hösten. I alla fall, nu matlådedags.

Citodon

En Citodon tar bort kanske 60% av smärtan i musklerna men inget av smärtan i fogen.

Ska prova två imorgon och se om det gör susen.

Misstänker att det inte spelar någon roll hur många jag tar för andningsuppehållen på nätterna. Synd det. Det hade varit fint med lite sömn.

Förresten...

...vad jag längtar efter mig själv igen. Jämnare i humöret, stark, frisk, energisk. Längtar efter en annan kropp, att tycka att det roligt att klä på sig. Längtar efter att träffa mina vänner i en bar, sitta och vänta på dem innan med en bok. Längtar efter att springa runt Årstaviken och vara utomhus. Det känns så långt borta.

Fortsatt förtvivlan

Denna dag, en mycket tung dag. För det slutar aldrig att göra ont, det bara tilltar. Och orken tar slut.

Vi var hos MVC igen, först för läkarbesök för att prata om igångsättning och sen på ultraljud för att kolla moderkakan. Igen. Och den här gången var jag kissnödig, på ordination. Så kissnödig att jag fick konstiga sammandragningar och stod i ett hörn med ryggen vänd mot resten av väntrummet och grät så att tårarna sprutade. Men smärtan började under läkarbesöket, så jag blev helt förvirrad efter ett tag.

Men först: evil läkare från hell. Var precis det här jag var rädd för. Fick visserligen remiss till specialistmödravården, men hon hade ingen empati och ingen som helst förståelse för hur uppgiven och förtvivlad jag var. Att jag behövde få visshet, bli försäkrad och tröstad. Nope. Hon var emot igångsättningar och jag blev ledsnare och ledsnare. Det är ju inte hon som fattar det beslutet tack och lov, och jag vet så himla många som blivit igångsatta eller lovade igångsättning hyfsat tidigt, bl a p g a svåra smärtor. Min egen syster bland annat. Hon hävdade motsatsen, och var till och med så dum att hon påstod att man inte gjorde kejsarsnitt före 39+0 vilket är LÖGN. Sen blev hon arg på mig för att jag blev upprörd, när "hon gjort allt jag krävt". Kärring. Mot slutet av den halvtimmen rann tårarna dessutom nerför kinderna av ren smärta. Jag knäpper mina händer i bön om att personalen på Sös är lite mer positivt inställda och har kunskap om hur psykisk stress skadar foster. Det var inte relevant enligt henne.

Inget är för sent eller sagt ännu, men jag hade behövt möta någon som min barnmorska som var positiv och ingjöt lite hopp och energi i mig. Nu blev det tvärtom jag jag har grinat hela dagen i förtvivlan, och undran hur jag ska stå ut. På torsdag ringer jag specmvc och bönfaller om en bokad tid för att träffa dem, inte bara ett löfte om att jag ska få göra det, någon gång. Som det känns nu är varje dag en månad lång och tar aldrig slut. Orkar inte.

Anyhow, ultraljudet gick bra även om jag grät och knappt kunde lägga mig ner på britsen. Moderkakan ligger rålångt upp. Och det är ju bra. Sigge är fin och verkar må bra. Också bra.

Snart kommer glass och Citodon hem. Ska se om jag kan få sova något inatt med lite mer kraft i värktabletterna.

V 33

Och några få dagar kvar på den sista etappen inför förlossningen. Det känns bra. Att det snart är över alltså. Det har inte varit lika roligt att vara ledig som det brukar, eftersom jag ju inte orkar göra något, och eftersom det gör så ont hela tiden. Men skönt har det ändå varit. Är lite rädd för hur det ska gå på jobbet, om jag ska orka eller förgås av smärta, och om jag kommer att klara av att hålla mig någorlunda trevlig när jag är där. Är väldigt sur och lättirriterad hela tiden. Av smärtan kan jag tänka mig. Men att jobba är samtidigt roligt och får tiden att gå. Så det är bra. Även om jag snart inte har några arbetsuppgifter kvar. Mycket skönt.

På ultraljudet fick vi se Sigges ansikte, han låg och tittade på oss. Det verkade vara ganska brett och ihoptryckt. Och i avsaknad av haka. Han ligger med huvudet nedåt och verkar ha det ganska bra. Måste dock göra ett nytt ultraljud på tisdag för de kunde inte se moderkakan. Har också fått göra nya blodprov om och om igen för att kolla erytrocytantikropparna. Fattar fortfarande inte vad det är, men tydligen inte farligt, men viktigt att hålla koll på vid ev blodtransfusion. Tror jag.

Anyhow, på tisdag träffar vi läkaren som ska ge oss remissen till specialistmödravården. Ett steg närmare ett bestämt datum. Ingen jinx dock, men en from förhoppning. Idag är det allt ifrån 34 till 69 dagar kvar till han föds. (69 dagar är om jag gått två veckor över tiden och blir igångsatt av den anledningen). Jag håller på 34 dagar men tror på 41.

Gud vad jag längtar efter ett smärtfritt liv igen. En någorlunda normal kropp. Att kunna promenera, träna, köpa mjölk själv. Fy fan vad fint.

En lunchlåda - så ovärt

Jag har redan brutit mot köpstoppet. Inte alls avsiktligt dock. Igår åkte jag in till jobbet för att fakturera hela dagen, det blir ju inte gjort om inte jag gör det, och glömde helt enkelt matlådan i kylskåpet. Jag får skylla på trötthet, eftersom jag inte sov något alls på natten innan. Nästäppan gör så mot mig ibland. Så framemot lunch tvingade jag mig ner till Hurtigs konditori där jag köpte en låda gnocchi och en Fanta för 105 kronor. Irriterande men ok om det inte händer fler gånger. Gillar liksom inte utelunch, oftast är det inte tillräckligt gott och/eller nyttigt för pengarna man får betala. Gillar inte matlåda heller, men gillar pengarna jag sparar och (i vanliga fall) att koll på vad jag stoppar i mig. Men ändå, rätt bra resultat efter 11 dagar - endast 105 spenderade kronor. Hurra för mig.

Imorgon bitti ska vi på ultraljud för att kolla om min moderkaka har flyttat på sig. Vill helst undvika snitt om det går, så det hoppas jag att den har. Längtar efter att titta på Sigge igen och få veta vilken del av honom det är som putar ut mitt på magen. I övrigt stillhet och ro fram till 10 januari då sista etappen innan Sigge startar. Jag ska orka. Jag ska klara det.

Har tänkt på min första postgravida ostbricka ganska länge idag. Längtar nästan lika mycket efter den som efter min bebis. Nästan.